Blogg100

Jag anmälde mig till Blogg100 igen. Förra året tröttnade jag ganska snart. Men det var något år det gick som en dans, kanske var det 2013?

Möjligen är det inte världens bästa idé med tanke på andra saker jag också fått för mig att jag ska göra, som att arbeta och studera. Men, jag tänkte att de texter som ändå produceras i dessa kurser kunde användas på något vis. Se alltså fram emot filosofiska, idéhistoriska och litteraturvetenskapliga skriverier. Oj vad kul det inte lät. Varför låter det inte lika intrikat spännande som det är?

Jag tror att den här bloggposten behöver piffas upp lite. Vi tar en bild. Det är några av böckerna som bokhyllan har kompletterats med från bokrean.

bokrea

Själva blogg100-bloggandet börjar på tisdag, 1 mars.

Den grå föräldern

Jag har gjort en revolutionerande upptäckt. Kommit till en epokgörande insikt. Det var nämligen såhär, att jag gick och köpte en ny träningströja. Jag var ute efter en långärmad, i tunt material. Att ha på gymmet. Till slut hittade jag en på Stadiums herravdelning. När jag kom hem visade jag mitt genomtänkta köp för dottern. Hennes min går inte att beskriva. När vi sen åkte till gymmet, påpekade hon min brist på färgmatchning. Tröjan är nämligen blå. Under den hade jag ett skrikorange linne. Och mina strumpor var skrikrosa. Det är svårt att hitta träningskläder utan skrikfärg kan jag tala om.

I alla fall, när jag tränar fokuserar jag på träning. Kläderna ska vara praktiska och sköna. Färger är ju trevligt, jag gillar färg, men att matcha är inte första prioritet. Inte ens tionde. Jag ser ingen mening i det. Men det gör dottern. För det första matchar man. För det andra bör inte damer i min ålder ha den typen av träningskläder som jag har. Problemet är bara att det faktiskt är svårt att hitta något annat än det som finns i affärernas utbud. Men visst finns det grått och svart i otympliga material, det gör det.

Lille Sons reaktion var inte lika utstuderad som Lilla Dotterns, men han kunde inte låta bli att nämna det coola trycket på tröjan. Flera gånger.

Och det var då jag insåg kausaliteten i frågan om föräldrars tristhet. Det är inte det att föräldrarna själva väljer kläder i trista färger, eller trista material. Det är det att de manipuleras, via hån och menande blickar, att avstå från det praktiska och ändamålsenliga. Med aningens för klatschig färg. Av sina känsliga tonåringar som tror att alla världens förfasade blickar är riktade mot deras Mamma. Jag känner mig smickrad. Men jag kan berätta en hemlighet … Ingen bryr sig om vilka träningskläder jag har. Ingen.

Utom möjligen mina rara barn.

En ledig kväll

Ikväll var familjen reducerad till 3/5. Doktor T på resa i tjänsten, Lille Son på kompishäng. När Store Son och jag har middagsmajoritet kommer vi gärna in på filosofiska samtal. Ikväll diskuterade vi hur tiden behöver vara konstruerad för att tidsresor inte ska vara en omöjlighet. Att resa framåt är inget problem, utöver vissa rent praktiska, men det skapar inga existentiella märkligheter. Man försvinner bara från nuet. Nuet påverkas inte, förutom att det uppstår ett oförklarligt försvinnande. Men antag att jag reser tillbaka i tiden, då kommer Nuet inte längre att vara Nu, utan ett annat Nu, eftersom jag påverkar dåtiden. Man kan tänka reglersystem utan och med återkoppling. En resa tillbaka i tiden innebär en kollaps, ett Nu som inte är ett Nu. I alla fall med en linjär tidsuppfattning.

Determinismen och den fria viljan har samma problem med den linjära tidsuppfattningen. Eller ett likartat. I alla fall om man vill hävda att fri vilja är kompatibelt med determinism. Särskilt om man hävdar att det finns en Gud som sköter determinismen. Augustinus löste problemet lite halvdant med att påstå att för Gud finns inte tiden, för honom existerar all tid samtidigt, så han vet helt enkelt. Men det hindrar inte min fria vilja i varje stund. Sen hade han förstås sin predestinationslära, men den handlar, vad jag förstår, bara om att Gud bestämmer vilka som ska bli frälsta. Vilket egentligen är ett litet annat problem. Predestinationen ställer till problem med den fria viljan på det sättet att den inte blir användbar för att försöka hålla sig från synd. Den stackars fallna människan är fallen om inte Gud tycker annorlunda, det spelar ingen roll hur man försöker, om inte Gud bestämt det.

Men, strunt i Gud. Problemet med den fria viljan skulle bli helt utan problem, liksom frågan om tidsresande, om världen och tiden egentligen existerar i parallella universum. Om världen delar sig hela tiden, och alla val existerar samtidigt, då kan vi bara ta olika spår på våra resor i tiden, utan att förstöra världarna. Viljan delar upp världen. Och om allt dessutom existerar samtidigt blir det betydligt enklare. Förutom möjligen för medvetandet.

Jag grubblar fortfarande på hur, eller om, jag kan veta att jag är jag, och att jag alltid varit jag. Särskilt om jag existerar i parallella världar. Då måste jag i alla världar se alla spår, lika medvetet, fast oberoende. Och tänk om middagskonversationen fördes bara med mig själv, om jag iscensatte alltihopa, med Store Son och Lilla Dotter, den senare för övrigt måttligt road.

Den lediga kvällen, förresten, är en illusion eftersom jag lämnat in en tentamensuppgift i litteraturvetenskap igår, som jag ägnade en stor del av helgen åt. Nu är inte nästa inlämning förrän om en vecka.

Förresten måste vi diskutera det kommunistiska manifestet någon dag.

Reaktion inspiration

Men det här var ju skojigt. Att lämna in en text och få respons på den. Både av kurskamrater och av lärare i kursen. Läskigt på det sättet att jag inte hade en aning om hur jag skulle reagera på respons. Att bli glad är inget stort problem, men tänk om jag skulle känna mig arg eller ledsen eller sur eller missförstådd? Det är inte kul. Men nu talar vi om mig, och det är inte sannolikt att jag skulle hemfalla åt labila utbrott och förbannelser, lika osannolikt som överdrivna glädjetjut. Allmän hysteri och dramaqueeneri ligger inte för mig. I alla fall inte på något synbart vis. Men, man kan aldrig så noga veta.

När jag läste de olika reflektionerna och synpunkterna insåg jag med vilken brist på medvetenhet jag skriver. När jag skriver. Alltså, brist på medvetenhet om själva skrivandet. Även om jag är medveten om textens ord och handling. Jag insåg när jag såg vad de andra sett, att jag kanske inte ens hade tänkt ut en avsikt. Samtidigt insåg jag vart texten var på väg, det blev tydligare vad jag ville den skulle säga. Som jag nog inte ens sagt så tydligt till mig själv, fast jag egentligen vet vad den vill.

Om det inte vore så att jag har ett arbete att sköta, en Robinson Crusoe att läsa klart och en tenta att skriva, skulle jag experimentera lite med den där texten. Nu. Helt plötsligt blev jag ytterst medveten om den. Reaktionen blev helt enkelt: inspirerad, inspirerande! Och det kan jag leva med.

Vem är den Andra?

Andra förekommer 484 gånger i Mara Lees avhandling När Andra skriverJag förekommer 747 gånger. I olika former. 484 och 747 är symmetriska tal. Lite siffermagi: 4+8+4 = 16 och 7+4+7 = 18. 18-16 = 2. 747-484 = 263, 2+6+3 = 11, 1+1 = 2. Två, jag och den Andra. Med ett annat siffermagival kan vi fixa fram de Andra också.

Men innan vi fortsätter. Igår ledde det ena till det andra och jag letade efter Ebba Witt-Brattströms bok Kulturmannen och andra texter, på biblioteket i min hemstad. Den fanns, men var utlånad, så jag ställde mig i kö. Plats ett i kön. Så kollade jag på biblioteket i staden där jag jobbar. Där har jag numera nummer 15 i reservationskön. Befolkningen i jobbstaden är inte femton gånger högre än i hemstaden. Det måste finnas en annan förklaring till skillnaden.

Mara Lees bok var också utlånad på jobbstadens bibliotek. På hemstadens hittade jag den inte. Jag får läsa i pdf så länge, tänkte jag. Jag skulle hämta en bok på hemstadens bibliotek, och tog som vanligt en räd i den undanskymda hyllan för kulturrådsböcker. Där hittade jag När Andra skriver. Kulturrådsböckerna i den hyllan är aldrig registrerade, de går aldrig att självbetjäningslåna, man får gå till manuella disken. Man får besvära personalen som måste registrera boken. De ursäktar proceduren: Ja, det här är en av böckerna med kulturstöd, vi brukar inte lägga in dem förrän någon vill låna. Jag undrar vad som händer med böckerna sen, hamnar de i värmen i bokhallen, eller försvinner de någonstans? En av de böcker jag lånat tidigare, Ovidius Metamorfoser, från den hyllan, finns fortfarande inte i bibliotekets söksystem i alla fall.

Vi går tillbaka till den Andra. För det första är det förvirrande lätt att läsa orden, de står ju där. Men vad betyder de? Vad betyder ”…vill visa hur denna erfarenhet är intimt sammanbunden med olika typer av temporaliteter som bryter upp och ifrågasätter vår linjära tidsuppfattning.” Den Andra har alltså med tiden att göra, tidsuppfattningen? Ja, tydligen, senare hittar vi ”Tid och Andra hör samman.” Och ytterligare senare handlar det om att till exempel var ur led med tiden. Att vara för snabb eller för långsam till exempel. Det verkar som den Andra liksom är avvikelsen i normalkurvan, där normalkurvan för all del kan fluktuera i tiden, så avvikelsen också kan variera. Jag undrar om det är kurvan som varierar och den Andra-punkten sitter kvar, eller om den varierar oberoende av hur kurvan varierar? I båda de fallen skulle den Andra vid vissa tidpunkter kunna falla in i normalkurvans stora massa, istället för i svansen. Det skulle stämma med definitionen, eller kanske frånvaron av definitionen, av Andra:

Vilka är Andra? För att svara på denna fråga vill jag citera filosofen Gilles Deleuze: jag vet inte. Jag önskar att jag kunde svarat: åtminstone vet jag detta, att jag är en Annan. Men inte ens detta vet jag. Min framställning utgår från att identiteter inte är fixerade, vare sig i eller utanför skrivandet. Andrafiering är en process som tilltar och minskar i styrka beroende på vilka relationer, skillnader och likheter som framhävs.

Men alla är alltid någon Annan än de Andra, tänker jag. Hur är den Andra speciell mot alla andra? Och vilken betydelse har det egentligen. Men alla andra kan inte vara den Andra, så den Andra verkar bara definieras av känslan av att vara den Andra. Och, hur kan man göra teori av det? Kräver inte teorier en viss generalisering, att andra ska kunna känna igen det? Och då är plötsligen de Andra, den Andra.

Jag läser i små delar, vid det performativa vandrade hjärnan iväg. Det betyder att jag får läsa mer en annan dag. Jag måste ta reda på vad det betyder.

Kontraster

Den första fria texten till Skapande skrivande inlämnad, och respons given på de andra texterna. Roligt att läsa andras texter. Processen att förstå är intressant. Första genomläsningen, ett intryck, andra, ett till, tredje, texten framträder, innehållet framträder. Och så fortsätter det.

Läser in material i Litteraturvetenskapskursen, franskklassisimen och Upplysningen. Avslutade Molières Tartuffe. Flödande rimmad. Med roliga ord: immerfort, tartuffierad, kreperad, kontenansen. Det är inlämning om en vecka, det ska säkert funka.

Läst ut Kommunistiska manifestet, hörande till kursen i idéhistoria.

Jo, jag hinner jobba också, det går utmärkt bra. Kontrasten i att lösa ett fysikaliskt problem och fundera över, säg liberalismens inställning till bildning. Den är spännande. Jag känner mig lyckligt lottad som kan röra mig lätt mellan båda dessa världar. Jag är glad att jag började med naturvetenskapen/tekniken, och kommit till humaniora nu. Om jag hade trott på den bästa av världar hade jag kanske trott det fanns en mening. Men det gör jag ju inte. Jag är inne på determinism, det kan inte gå på annat sätt än det går, men jag tror inte det finns någon mening i det. Det synes mig rimligt.

Jag kan inte låta bli att tänka att det varit svårt att gå åt andra hållet. Att läsa naturvetenskap efter trettio år med humaniora. Jag vet inte riktigt varför egentligen. Kanske för att humaniora tjänar på livet, på livserfarenhet. Men matematik, fysik, teknik tjänar bara på ett fokuserat sinne. I alla fall i sin rena form. Sen finns det övergripande, filosofiska frågor också inom dessa ämnen, som kräver sina år. Men säg den humanist som är beredd att läsa det enklaste … linjär algebra. Och förstå det. Jag tvivlar. Lägg förresten märke till att jag bara menar studierna här, yrkeslivet tjänar, som alltid, på erfarenhet. (Och kom nu inte dragandes med stoppklossar, det är inte så’nt jag pratar om).

Jag ströläste Mara Lees avhandling, När Andra skriver, jag är inte färdig än, jag läser i mellanrummen, i väntetiderna. Inte de poetiska mellanrummen, utan de rent praktiska, när jag väntar på att en beräkning ska bli klar till exempel. Var inte fånig! Först blev jag irriterad, men sen tyckte jag det var fascinerande. Nästan lite avundsjuk kände jag mig, tänk att kunna använda sig av formuleringen ”Och det är liksom inget att snacka om. Eller jo. För det är här som bilden också.”  

Det är inget att snacka om.

Tänk om jag skulle skriva det i en rapport på jobbet ”Det är inget att snacka om, de här resultaten talar sitt eget språk, en stringent metodik är nödvändig.” Eller nå’t. Egentligen är det inget jag vill göra, jag tycker att språket vi använder i rapporter är ändamålsenligt, det är det som är meningen.

Men ändå!

 

När DN excellerar i intellektuell ohederlighet

DN räknar upp fem områden där människor misstrott vetenskapen. Det är en väldigt konstig artikel, fem korta texter utan någon förklaring, utan sammanhang. Vad sjutton menar de egentligen? Vad vill de säga?

Guilt by association står som spön i backen. Här ska vi packa ihop allihopa till en trevlig liten motståndsmassa, och vi tar ingen hänsyn till graden av kritik, eller vari den består. Ett ifrågasättande av klimatmodellernas validering är att likställa med religiös fanatism i Afghanistan, eller varför inte med dålig hygien på artonhundratalet.

Inte får vi veta vad kritiken gått ut på, eller hur den bemötts, nejnej, det är alltför komplicerat, det räcker ju att påstå att Donald Trump tror på väder, så vips har all vetenskaplig kritik sopats in i pellejöns-hörnan. Och en anekdotisk historia om iKonen Steve Jobs blir bevis för cancersjukas oförmåga att följa vetenskapen. Att de kan ha egna privata skäl, och kanske till och med göra medvetna val?! Ånej, så får det inte gå till, det är direkt misstro mot DNs vetenskapsuppfattning, det.

Nänä, minsta, kanske till och med sunda, ifrågasättande så packar vi ihop dem, preseidentkandidatspajas, religösa fanatiker, nejmen vi tar alla anti-vaxxers på en gång, oaktat vaccin, homofober och new ageare. Och … hm, vad blev kvar, va, nämen ser man på! Helt plötsligt har DN igen gjort sitt bästa för att misskreditera sin favorit-nagel-i-ögat, de som inte äter ur klimatisternas händer. Nu gör man det listigt, med tempus får man det att se ut som om frågan är ovedersägligt klarlagd och historiskt vederhäftig,

Jag undrar varför DN underlåter att nämna häxprocesserna, och inkvisitionen, när människor som kritiserade de tillrättalagda åsikterna, förföljdes? Då var det tron det handlade om, men DN jämställer ju vetenskaplig kritik med religiös fanatism så man får anta att det är detsamma för dem. Det är ingen särskilt vetenskaplig inställning.

En ohedelig häxprocess är vad det är, DN.

Humanioras skalningsproblem

Detta läser jag i bloggen Flyktlinjer:

Det behövs kunskap om och förståelse för begreppet människa. Kunskaperna och kompetenserna som finns och vårdas inom humaniora och samhällsvetenskap måste uppvärderas. Vi måste sluta tala om mer eller mindre nyttiga och värdefulla vetenskaper. All kunskap är viktig.

Den sista meningen håller jag med om. Kunskap är viktig. Och man vet inte vilka som kan behövas. Jag håller inte med om att man ska sluta tala om mer eller mindre nyttiga och värdefulla vetenskaper. Det är klart det måste diskuteras hela tiden. Varför skulle det inte diskuteras? Finns det ett jämlikhetsaxiom inom vetenskapen? Är det farligt på något sätt om allt inte är lika värdefullt? Vad betyder värdefullt, i vilken mening då?

När jag kör bil till jobbet på morgonen är det extremt viktigt att vissa system fungerar, bromsarna till exempel, och styrsystemet. Det är trevligt om stolsvärmen fungerar, det höjer livskvalitén. Men jag skulle inte säga att stolsvärmen är lika viktig som styrsystemet. Hur känner stolsvärmeingenjörerna sig inför detta faktum?

Nu kanske jag inte skulle gradera humaniora som stolsvärmesingenjörer i förhålllande till naturvetenskapen som bilens styrsystem; faktum är att min personliga åsikt är att de nog mer är som … backspeglar och sidospeglar, backsensorer och liknande hjälpsystem, de hjälper till att se farorna.

Humaniora har ett skalningsproblem. När naturvetarna utvecklar läkemedel, eller ingenjörerna utvecklar kärnkraft, kommer resultatet av deras arbete att betjäna tusentals människor. När en humanist har nått en insikt, har han den själv, och kanske lyckas han förmedla den till några andra. Men i stort sett är humanioras skalbarhet obefintlig. Det innebär att många behöver utbildning i humaniora för att dess insikter ska ge någon effekt. Det behövs många speglar för att vi ska kunna se verkligheten från olika håll. Och för att många ska se det. Det hjälper inte att en ser och inte krockar, högerregeln gäller alla och alla måste se att de ska följa den för att det ska fungera.

Kontentan blir, paradoxalt nog, att alla borde vara humanister, och några få dessutom ingenjörer och naturvetare! Men det bygger förstås på att alla dessa humanister förstår sig på teknik och naturvetenskap, annars kunde de lätt få för sig att bilens styrsystem är av ondo, folk styr ju olämpligt och krockar.

Den tanken gör mig bekymrad.

Rotfyllning

Först dödas nerverna, de borras bort. Noggrant, de går i kanaler, allt måste dö. Det är ett grävande, en ganska plågsam och långdragen process, även om nerverna är bedövade. Mentalt påfrestande. Sen lägger man på en bakteriedödande salva, försluter alltihopa och låter det läka en månad eller så. Så tar man upp det, kollar att allt är rent och läkt. Och så rotfyller man. Det döda kan leva för evigt. Snyggt och fint.

Men rotfyllningen idag blev inte av. Det fanns fortfarande bakterier kvar i de tre utrensade kanalerna. Det hade inte läkt helt. Så jag fick en ny omgång bakteriedödande salva. Och återbesök 9:e mars för rotfyllningen.

Den 9:e mars, slog det mig, är faktiskt ett perfekt datum för rotfyllning. Rotfyllningens dag är det. Det är då man vinner slaget över rötan. Det är då man rensar ut rötan för gott. Det är då en ny era startar. Om bakterierna är döda, förstås.

Ett tillstånd Att skriva i

Sådan osammanhängande rappakalja, tänkte jag först om Marguerite Duras bok Att skriva.

Om jag hade valt en bok själv, hade jag nog inte valt den. Eller om jag hade valt den, hade jag blivit besviken på den. Men det finns en finess med att måste-läsa har jag upptäckt, att läsa på uppmaning, och det är att jag läser på ett annat sätt. Och det är inte svårt att läsa. Det tar inte emot. Jag läser det mest konstiga texter med undersökningsfiltret. Det är filtret där man har inställningen att riktigt tänka på vad det är man läser, läsa mellan raderna, förstå något. Det behöver varken vara ”bra”, ”underhållande” eller ”intressant” på direkt vis.

att-skriva

Men den här boken verkar inte som den ska förstås. Det verkar som den ska kännas. Det är som om författaren suttit och låtit tankarna hoppa, och bara skrivit ner dem. Som stödord, inte för minnet kanske, utan stödord ur minnet för att komma ihåg hur livet känns. Hur olika tillstånd eller situationer känns.

Det är fem korta texter i boken. Den första heter Att skriva, och beskriver i alla fall en del av författarens skrivande, strödda tankar i frågan. En del lite roliga: ”Det var sällan jag lät älskarna läsa mina böcker. Kvinnor bör inte låta sina älskare läsa böckerna de skriver.” Och senare ”Män står inte ut med kvinnor som skriver. Det är plågsamt för män.” Jag tycker det är ganska roliga påståenden, de är konstateranden, utsagor. Inga resonemang, inga åsikter om varför eller vad man ska tycka om det. Det bara är.

Det är hela tiden, faktiskt.

Duras skriver om huset där hon skrev, och om den nödvändiga ensamheten: ”Skrivandets ensamhet är en ensamhet utan vilken skrivandet inte uppstår, eller så smulas det sönder alldeles blodlöst av sökandet efter något mer att skriva.”

Det är mörker, smärta, ångest, tvivel. ”Man kan tala om skrivandet sjukdom.”

Måste det vara så himla svårt?

Sen följer några andra texter med olika teman, i förbigående ibland nämns något i relation till skrivande. Om skrivande som borde vara icke-skrivande, utan grammatik, med bara ord. ”Det går inte att skriva om” skriver hon om en ung pilot som omkom de sista dagarna av kriget. ”Det man inte kan tala om, därom måste man tiga”, skrev Wittgenstein tänker jag då. Och undrar om de tänkte på samma sak. Fast Duras verkar tänka på det outhärdliga i just den där mänskliga döden. Och Wittgenstein verkar bekymra sig över språkets struktur, omöjligheten i att uttrycka sig precist. Fast det var ju egentligen det Duras gjorde också, hon vill ju bara ha ord, icke-skrivande. Hm, det kanske hänger ihop.

Det rena antalet har en intressant sens moral. Där antalet, bara antalet av de som dödats, eller som arbetat i en fabrik säger allt om historien. En ganska intressant tanke.

Ja, vad ska jag säga, blev jag något klokare? Jag vet inte, men det blev ett textlager till som någon annan text någon annan gång, någon annan tanke säkert går att korrelera till. Kanske är hela boken ett illustrativt exempel på ett tillstånd som det går att skriva i?

När jag blev stum

Det intressanta nu är att jag just börjat en 7.5-poängskurs i skapande skrivande. Jag tänkte nämligen att det skulle hjälpa till att speeda upp inlämningsuppgiftsskrivandet som förekommer i de andra kurserna. Fiffigt tänkt, eller hur? Skrivkursen har just börjat. Jag har lyssnat på en föreläsning, jag har läst Olof Lagercrantz bok Om konsten att läsa och skriva, och Marguerite Duras bok Att skriva. Jag har tänkt på första skrivuppgiften som är att skriva en fri text.

Jag inser att jag har ett problem. Minst ett problem. Jag blev helt förstummad när jag insåg det. Det är det där med skrivandet. Jag skriver ju inte, egentligen. Kursen liksom förutsätter att man skriver. Jag skriver ju bloggposter ibland. Och tekniska rapporter. Och mail. Och inlämningsuppgifter. Och brev. Och så’nt. Och jag har skrivit dagbok. Och ett tag skrev jag små berättelser för min egen skull. Men egentligen skriver jag inte något.

Nu måste jag börja med det. På rekorderligt vis. Jag är förstummad.