Förnuftets dåliga rykte

Hur tänker ni på förnuftet? Vilka är kriterierna för förnuftet, vad är förnuftigt?

Ibland brukar jag fundera över vad förnuft egentligen anses vara när folk uttrycker saker som att när förnuftet råder blir det ett kallt samhälle, det blir krig och elände. Alldeles nyligen deltog jag i en diskussion om Rousseaus tankar kring känsla och förnuft, och följande påstods: ”En allt för stark tilltro till förnuftet leder till att vi slutar känna medlidande med våra medmänniskor, som vi istället utnyttjar för att vinna privilegier” (jag är inte säker på om det var en tolkning av Rousseaus tankar, ,Rousseau var ju lite svärmande för känslan, eller om det var en egen åsikt som framfördes).

Då undrar jag, vad är förnuftet om det nu leder till att vi slutar känna medlidande? Det låter ju synnerligen oförnuftigt enligt min uppfattning, det kan inte vara rationellt på något sätt, eftersom det inte leder till ett trevligt samhälle. Att skapa ett trevligt samhälle måste ju däremot vara förnuftigt, alltså är det inte alls förnuftigt att avskaffa empati, medmänsklighet, medlidande. Så vilket sorts förnuft skulle leda till att medlidandet avskaffas? Ja, det ”förnuft” som t ex optimerar allt mot ekonomisk vinning skulle förstås kunna leda dit. Men då tycker jag att man felanvänder ordet ”förnuft”, då har man gjort om begreppet ”förnuft” till ”ekonomisk optimering”.

Och det är den typen av betydelseglidningar, eller rent slarv, att använda språket utan att tänka, som leder till att förnuftet får dåligt rykte. Det är synnerligen oförnuftigt att inte precisera vad man egentligen menar.

Egentligen verkar det inte ens som att det som anses ekonomiskt rationellt, ekonomisk optimering, alltid nödvändigtvis tycks vara det. Det verkar tvärtom som om ekonomisk optimering kan leda till stora kostnader. Det verkar ju leda till både osämja och sjukdomar ibland. Men den diskussionen skippar vi.

Så hur tänker de som pratar om förnuft som något ”kallt”?

Antag att känslorna får råda i allt. Hur är känslosamma människor? Just det, labila, impulsiva, spontana, snarstuckna, glada, arga, generösa. Om vartannat. Hur trevligt samhälle skulle det vara, om beslut togs baserat på någons humör för dagen? Just det. Inte trevligt alls.

Om enbart känslorna får råda, utan att något förnuft (i ordets rätta betydelse som handlar om vett, rim och reson), riskerar man däremot krig och allmänt elände.

Alltså, förnuftet har fått dåligt rykte, och tillbedjan till känslorna är i själva verket roten till mycket ondska i världen. Jag har faktiskt en alldeles egen uttänkt visdom i frågan om känslor och förnuft, som jag försöker praktisera till och med: Känna in och tänka ut.

Det är ofrånkomligt att inte känna, men känner man bara har man bara gjort halva det mänskliga arbetet. Alltså tänker man på vad man känt, tänker ut, innan man bestämmer sig för vad man ska göra. Då blir det minsann inga krig i onödan, kan jag lova (även om det innebär att man möjligen bestämmer sig för att fortfarande tycka att någon är imbecill, precis som man kände på sig).

Sådärja, detta var alltså en princip-diskussion, ett försök att försvara förnuftet mot känslans välde. Någon gång finns det kanske anledning att diskutera rationalisering, som kan vara förnuftigt eller oförnuftigt. Men det är ju en annan sak.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *