Banan i Bild

Till nyårsmiddagen skulle vi ha bananer till lakritsglassen. Det var stort tryck på bananerna på ICA, de vanliga var slut just när vi ville ha dem, och de enda som fanns var ekologiska fairtrade-bananer. I påse. Dyra. Men vi köpte dem. Sen glömde vi bort att använda dem till nyårsefterrätten, och nu ligger de här och behöver ätas upp.

Jag har inget principiellt emot ekologiskt och fairtrade. Själva tanken är fin och bra. Tankarna. Men, jag känner mig inte alls säker på att det jag köper verkligen är ekologiskt och fairtrade, och inte bara märken som klistras på för att kunna ta ett högre pris. Ungefär som vilka märkesprodukter som helst. Kanske det är just därför bananen väcker existentiella funderingar.

Idag åt jag en av fairtrade-bananerna. Här ligger den, precis stunden innan jag äter upp den.

bananstor

Det var inget fel på smaken, den var god. Den smakade precis som en vanlig banan. Precis som vilken anonym random-banan som helst.

Men, det jag mest tänkte på när jag tittade på bilden, var ”Varför fotade jag den sådär?” Med själva brytmekanismen där till vänster, och bananslutet till höger. Och med böjen nedåt. Jag hade ju kunnat lagt den på tusen andra sätt. Med böjen upp, och med slutet i början och vertikalt, och jag vet inte vad. Symboliserad bananläggningen någon omedveten fördom hos mig? Någon preferens eller något särskilt sätt att se världen? Att värdera världen?

I vilken världsattityd, i vilken synvinkel är horisontella högerbananer den föredragna banan-moden? Tänkte jag innan jag kom mig för att äta upp bananen, innan den gav upp och ruttnade. Och sen tänkte jag att jag nog läst för mycket litteraturteori, så jag läste om Albert Camus ett par timmar istället. Jag vet inte om det blev så mycket bättre, att vara eller inte vara existentialist är också en tung fråga, särskilt för en banan som äts upp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *