Egentligen behövde jag inte läsa Stormen

Det jag behövde läsa var Hamlet eller Stormen. Men eftersom jag redan läst Hamlet, tidigare under hösten, tänkte jag hur föredömligt det vore, för min egen bildnings skull, att läsa Stormen snarare än åka snålskjuts på det redan lästa när sista uppgiften i litteraturvetenskapskursen skulle in.

Jag åkte till biblioteket, Stormen fanns inne, men där den skulle stå var tomt. Det visade sig senare att man inte visste vart den tagit vägen, den hade inte varit utlånad på 15 år. Är det inte sorgligt? Visst undrar man hur många stackars böcker som står och förtvinar i bibliotekens hyllor, bortglömda, övergivna, försummade?

Jag hittade den på ett annat bibliotek, i Carl August Hagbergs översättning från 1840-talet.

image

Började läsa. Läste halva, sen bestämde jag mig för att i alla fall skriva om Hamlet. Jag ville nämligen anlägga Litteraturvetenskapligt kognitionsteoretiskt perspektiv (Tenngarts bok, som jag tjatat om i ett par dagar nu) på min analys, och det tycktes inte Stormen sådär vid första genomläsningen passa särskilt bra för. Den tycks snarare starkt belastad av att ha analyserats ur ett kolonialistiskt perspektiv alltför ofta. Hamlet, med sin böljande galenskap, sina tvivel och kval, tycktes däremot passa perfekt för det kognitionsteoretiska. Så Stormen blev liggande, halvläst. Men halvlästa böcker äter upp ens själ, så jag plockade upp den och läste klart den.

FullSizeRender

Prospero är den rättmätigen hertigen av Milano, men hans bror Antonio tar makten och driver bort Prospero och hans lilla dotter Miranda. De hamnar på en ö, där häxan Sycorax, som egentligen aldrig förekommer i dramat, härskar. Prospero fördriver henne, men hennes son Caliban, någon typ av vilde, blir kvar och blir Prosperos slav. De har inget harmoniskt förhållande till varann. Prospero har också en luftande, Ariel, som fånge, som han styr och ställer med, men på ett trevligare vis, som hjälp i den magiska utlevnaden. Neapels kung Alonzo, hans bror Sebastian, hans son Ferdinand, Prosperos bror Antonio och en mängd andra lösa typer (Trinculo och Stefano) förliser med sitt skepp, genom Prosperos försorg, dvs trolldom, vid ön. Stefano förser Caliban med vin.

Caliban intrigerar med Stefano och Trinculo för att mörda Prospero, men de glömmer bort vad de ska göra och förtrollas av vackra kläder. Det går åt skogen.

Ferdinand och Miranda blir kära.

Prospero får tillbaka sitt hertigdöme, och förlåter sin bror. Och han ger luftanden Ariel frihet. Vad som händer med Caliban har man ingen aning om.

Så var det med den saken. Happy End.

Vad ska jag säga, det är ingen historia som griper tag i mig, den sätter svårligen igång några funderingar. Fast jag vet ju, för det har jag läst, att det finns en hel del idéer om symbolik med den nya världen, med kolonialisering. Om Caliban som anagram för Cannibal, kannibal. Referens till Montaignes essä om kannibaler. Caliban som indian.

Miranda kan man fundera lite över. Det finns i princip en kvinna i berättelsen, just Miranda. Och hon är kysk, beskedlig och underdånig. Okej, det finns några fler i periferin, Ariel, luftanden, som är livegen, tjänarinna. Sycorax nämns, som häxa. Och Alfonzos dotter som just gifts bort i Afrika. Den yttre handlingen är Prospero som får tillbaka sitt hertigdöme och försonas med sin bror. Mirandas del är att gifta sig med Ferdinand och vara en del av att Milano och Neapel förenas. Som en insats i ett maktspel.

Dramat ska ju vara tänkt som komedi, men det är inte direkt roligt. Kanske är det lyteskomik, Caliban är säkert lustig. Liksom Stefano och Trinculo som inte kan hålla sig från alkohol, och inte klarar av att hålla tankarna kvar på det de föresatt sig. Kanske är Ferdinand lustig som så plötsligt blir störtkär i Miranda.

Om jag skulle ha använt Stormen som analysexempel i kursen, slår det mig, hade jag ansträngt mig att tänka till ur något perspektiv. Jag hade dröjt kvar, tänkt lite mer på varje person, funderat på hur de gestaltats, hur jag ser dem. Men mitt direkta intryck är, att det är ganska stumt. Jag hade fått anstränga mig en hel del. Jag undrar om det beror på att det faktiskt inte finns så mycket innehåll, i Hamlet finns så många intrikata historier, tycks det, eller om det beror på min oförmåga att se hur historiens delar höjer sig ur berättelsens sörja? Förmodligen det senare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *