Förnuftets dåliga rykte

Hur tänker ni på förnuftet? Vilka är kriterierna för förnuftet, vad är förnuftigt?

Ibland brukar jag fundera över vad förnuft egentligen anses vara när folk uttrycker saker som att när förnuftet råder blir det ett kallt samhälle, det blir krig och elände. Alldeles nyligen deltog jag i en diskussion om Rousseaus tankar kring känsla och förnuft, och följande påstods: ”En allt för stark tilltro till förnuftet leder till att vi slutar känna medlidande med våra medmänniskor, som vi istället utnyttjar för att vinna privilegier” (jag är inte säker på om det var en tolkning av Rousseaus tankar, ,Rousseau var ju lite svärmande för känslan, eller om det var en egen åsikt som framfördes).

Då undrar jag, vad är förnuftet om det nu leder till att vi slutar känna medlidande? Det låter ju synnerligen oförnuftigt enligt min uppfattning, det kan inte vara rationellt på något sätt, eftersom det inte leder till ett trevligt samhälle. Att skapa ett trevligt samhälle måste ju däremot vara förnuftigt, alltså är det inte alls förnuftigt att avskaffa empati, medmänsklighet, medlidande. Så vilket sorts förnuft skulle leda till att medlidandet avskaffas? Ja, det ”förnuft” som t ex optimerar allt mot ekonomisk vinning skulle förstås kunna leda dit. Men då tycker jag att man felanvänder ordet ”förnuft”, då har man gjort om begreppet ”förnuft” till ”ekonomisk optimering”.

Och det är den typen av betydelseglidningar, eller rent slarv, att använda språket utan att tänka, som leder till att förnuftet får dåligt rykte. Det är synnerligen oförnuftigt att inte precisera vad man egentligen menar.

Egentligen verkar det inte ens som att det som anses ekonomiskt rationellt, ekonomisk optimering, alltid nödvändigtvis tycks vara det. Det verkar tvärtom som om ekonomisk optimering kan leda till stora kostnader. Det verkar ju leda till både osämja och sjukdomar ibland. Men den diskussionen skippar vi.

Så hur tänker de som pratar om förnuft som något ”kallt”?

Antag att känslorna får råda i allt. Hur är känslosamma människor? Just det, labila, impulsiva, spontana, snarstuckna, glada, arga, generösa. Om vartannat. Hur trevligt samhälle skulle det vara, om beslut togs baserat på någons humör för dagen? Just det. Inte trevligt alls.

Om enbart känslorna får råda, utan att något förnuft (i ordets rätta betydelse som handlar om vett, rim och reson), riskerar man däremot krig och allmänt elände.

Alltså, förnuftet har fått dåligt rykte, och tillbedjan till känslorna är i själva verket roten till mycket ondska i världen. Jag har faktiskt en alldeles egen uttänkt visdom i frågan om känslor och förnuft, som jag försöker praktisera till och med: Känna in och tänka ut.

Det är ofrånkomligt att inte känna, men känner man bara har man bara gjort halva det mänskliga arbetet. Alltså tänker man på vad man känt, tänker ut, innan man bestämmer sig för vad man ska göra. Då blir det minsann inga krig i onödan, kan jag lova (även om det innebär att man möjligen bestämmer sig för att fortfarande tycka att någon är imbecill, precis som man kände på sig).

Sådärja, detta var alltså en princip-diskussion, ett försök att försvara förnuftet mot känslans välde. Någon gång finns det kanske anledning att diskutera rationalisering, som kan vara förnuftigt eller oförnuftigt. Men det är ju en annan sak.

Gör vad du vill!

Diskbänken är fruktansvärt ren. All tvätt är tvättad. Jag har tränat. Jag har handlat. Och jag har skrivit klart och lämnat in hemtentan i litteraturvetenskap. Tio minuter före deadline. Den behandlade Gargantua och Hamlet. Hamlet har jag faktiskt läst typ tre gånger under hösten, för olika uppgifter. Det är ganska kul att läsa samma text flera gånger, särskilt med olika filter, man hittar nya saker. Det var kanske inte nödvändigt att läsa hela Gargantua, det fanns utdrag i en antologi, men jag drabbades av envishet och tänkte att det är himla irriterande att bygga den litterära lärdheten på antologi-utdrag. Även om jag inser det där med tid och frånvaro av tid och så.

Jag är möjligen mästare i optimering. Eller så är jag mästare i prokrastinering. Jag vet inte vilket. Tvätten tvättades i lindblomsdoftande flytande tvättmedel, och jag funderade en stund över torktumlarens soritetsparadox, när jag rensade den, hur mycket ludd måste försvinna från kläderna innan de upphör att vara kläder? En väldigt viktig tanke när man har en uppgift med deadline.

Varför skrev jag klart uppgiften ikväll? Varför har jag inte skrivit klart någon annan dag av de två veckor jag haft på mig? Jag visste att jag inte skulle göra det förrän idag. Fast läst har jag ju gjort. Lite är det så, jag vill hinna få med så mycket material som möjligt. Om jag hade börjat skriva för en vecka sen, lämnat in, så hade jag inte hunnit läsa allt jag ville läsa. Jag hade inte hunnit tänka på allt jag ville tänka på.

Men jag undrar lite hur jag hinner så exakt. Varenda gång jag lämnar in något är det fem i tolv. Men jag är sällan stressad. Det är som om jag undermedvetet mäter upp tiden så att det blir klart då. Eller att det måste finnas en deadline för att jag ska anse att det är klart. Annars kan jag hålla på hur mycket som helst, skriva om hur många gånger som helst, reducera text i evighet. När man har en bestämd deadline måste man sluta.

Gargantua är ganska intressant. Trots att den är så grotesk, och ologisk förstås, finns det mycket att tänka på. Två saker kan man tänka på t ex. Dels att det är så mycket handling, action, det är inte vidare mycket som känns eller tänks. Dels att de är så godmodiga, de där jättarna, de tycker mest det ska vara kul att leva. Man ska lära sig saker, den fria viljan är … oändlig. Gör vad du vill! Men tanken utvecklas inte vidare särskilt mycket, vad händer om jag vill något som någon annan inte vill, bara en så’n sak. Jag vet precis vad som händer när jag inte vill träna och mina rara barn vill träna. Då tränar vi. T ex. Fri vilja?

Följderna av det gargantuanska tvångsmyset

Jag har snart läst ut Gargantua, även om det går lite trögt. Just nu ägnar de sig åt krig mot Pichrecholle. Jag tycker den är okej, och kanske särskilt rolig om man betänker att den skrevs på femtonhundratalet, om man tänker på hur de möjligen tänkte då. Men egentligen är den inte … jätteintressant. Varken Gargantua eller Grandgousier eller någon annan har särskilt mycket till personlighet, eller tänkande, eller djup. De tycks rätt godmodiga och mest förtjusta i att äta, även om nu Gargantua faktiskt ägnar sig åt disciplinerade studier också, i alla fall en period. Men Gargantua är naturligtvis ingen Mersault, eller Raskolnikov. Lite mer en Candide kanske?

Och då är inte steget långt till de märkliga, vulgära excesser vi då och då får läsa om. Nu är det orättvist att associera fackpampar med Gargantua, förstås, ity den senare i alla fall visar någon form av moral. Något som de förra helt tycks sakna.

Varför saknar de känsla för rim och reson, varför saknar de känsla för moral, varför beter de sig så obildat och smaklöst? Det är kanske helt i sin ordning att de beter sig så, förresten? Inget att bry sig om, det är trots allt en frivillig förening som bara råkar ha satt tölpar i ledningen. Något som föreningen själva får ta hand om.

Men jag tycker ändå det är intressant hur det kan urarta, vad är det som gör att man tycker det är som det ska att t ex ha privat semester på fackföreningens bekostnad? Att gå på sexklubbar och för personlig nytta fördela lägenheter? För att det är möjligt att göra det? Man är dum om man inte utnyttjar möjligheten? Hur lyckas dessa människor inbilla sig att det är rätt och riktigt, eller kör de bara på till de blir påkomna och sen får det lösa sig? Man får stå där på presskonferens och säga ”det var ju dumt gjort av oss”, och sen är det glömt.

Jag har en teori.

Det är allt mysgullande på arbetsplatserna som är orsaken. Även fackförbundet är väl en arbetsplats i sig. Vilket man tycks ha glömt. All teambuilding, tvångskommenderat fikande, kick-offer etcetera, etcetera. På jobbet ska vi trivas tillsammans. Och såklart vi ska. Men grunden för att trivas på en arbetsplats måste ju vara arbetet. Att man trivs med själva arbetet som ska utföras, och att man jobbar tillsammans med kompetenta och fokuserade kollegor. Men istället för kompetenta att utföra arbetsuppgiften, ska vi vara socialt kompetenta. Och fika. För att någon fått för sig att det händer vid fikat, vilket jag garanterar att det ytterst sällan gör. Detta trots att det som händer när man får för sig att ta upp ett arbetsrelaterad problem på fikat är att man får onda ögat av de rabiat sociala. De som inte tycker att fikastunden är en plats att diskutera arbetsrelaterade problem. På arbetsplatsen. När vi fikar vill vi inte prata jobb, då vill vi vara sociala och trevliga, brukar de tycka. Min uppfattning av social och trevlig överensstämmer inte nödvändigtvis med de fikarabiatas. Och när de får för sig att sociala aktiviteter är kärnverksamheten, så är väl inte steget långt till att också tycka att sexshower, mängder av alkohol och privata semestrar är en del av arbetet. Det är ju team-building, man lär känna varann och trivs.

Jag har inget emot fika. Men jag är väldigt förtjust i att fokusera på arbete, på arbetet. Jag tycker team-building är när man jobbar tillsammans med att lösa ett problem, när man jobbar mot ett gemensamt mål. Men det är omodernt, jag vet. Och jag är väldigt oförtjust i tvångskommenderat gruppmys, under förevändningen att det är bra för arbetet. Det är det inte alls. Det ser vi bevis på nu, det existerar alldeles för mycket omotiverat gruppmys som inte alls har med arbetet att göra. Och godmodiga, inte så tänkande, människor, som fackpampar, blir lätt offer för tvångsmystanken. Det är ju så trevligt. Eller inte. QED.

Är ofrivillig miljömedvetenhet ett utslag av fri, eller ofri, vilja?

Missförstå mig inte nu, det är klart jag inte tycker att mänskligheten ska fördärva jordens resurser, men rabiat och osund miljöfanatism gillar jag inte. Och så upplever jag ofta saken. Jag är inte säker på allt som allmänt pressas in i begreppet ”miljövänligt” verkligen är det. Ibland tycks det mig handla om någons moraluppfattning snarare än miljötanke.

Icke desto mindre, idag har jag varit miljövänlig på det sättet att jag har sparat på energi. Saken var nämligen den att jag ville optimera mina korta morgontimmar så att jag hann med mesta möjliga läsning, snarare än att fixa lunchlåda och frukost. Alltså kom jag på att jag kunde koka pastan samtidigt som jag kokade äggen. I samma vatten! Alltså la jag i äggen i det kalla vattnet och startade processen. När vattnet började koka var avsikten att lägga i pastan. Då skulle nämligen koktiden på ägg och pasta sammanfalla, sex minuter. Är det inte perfekt, nästan som om naturen tänkt ut det!

Nu hände det sig så att jag råkade missa själva kokstarten, eftersom jag hade andra saker att göra. Som att väcka trötta tonåringar. Men jag fann på råd. När äggen kokat klart, återanvände jag det varma vattnet och kokade pastan i det. Jag hade kunnat lägga i pastan eftersom jag ändå approximerade äggens koktid, men man kan inte tänka ut allt sådär en stressig morgon. Efter denna godhetsgärning var jag i alla fall alldeles matt. Men det jag ville läsa mer om var förstås problemet med den fria viljan. Det irriterar mig lite att jag inte tänkt så mycket på frågan tidigare. Det är en så naturlig sak att tänka på. Undrar om jag tänker på det av fri vilja, för övrigt, eller om det är ödesbundet att jag skulle tänka på det just nu?

Och det är inte säkert jag förstått allt av gårdagens läsning. Rent fysikaliskt ifråga om naturlagarna är frågan rätt enkel, i alla fall ytligt sett. Varken determinism eller slump talar för förekomst av fri vilja. Men … detta problem måste ju ha dryftats i århundraden, årtusenden, och vad har man sagt om det då? Och vad är det i så fall nu som gör att frågan borde avgöras en gång för alla?

Ett problem med frånvaro av fri vilja är liksom att man inte kan göra experiment med den fria viljan, kontrollera dess existens, eftersom det i en deterministisk värld inte går att vara oberoende av experimentet man utför. Om man misstänker att vår värld och allt i den är deterministiskt, men vill kontrollera det, kommer det helt enkelt inte att gå att utföra ett oberoende experiment som bekräftar saken. Att vi gör experimentet är bara en del av den deterministiska världsordningen. Att vi ”upptäcker” naturordningen ligger också i sakens (determinismens) natur.

Leibniz, t ex, tyckte att Gud hade bestämt allt, även om det fortfarande fanns lite utrymme för människan att visa moral. Gud hade skapat den bästa av världar, gjort så gott han kunde även om lite ondska fanns kvar. Men, varför måste det som är förutbestämt vara det bästa? Där blir man misstänksam. Och alla de som tänker sig att vår verklighet (man ska säkert vara försiktig med användning av det ordet) är deterministisk. Kan de komma överens om att den är bestämt på samma sätt?

Och sen tänkte jag på en sak till. Även om naturlagarna är deterministiska, eller kvantmekaniska, så finns det en massa andra samband som beskriver olika system. Och parametrarna i de systemen kan vara adaptiva, de förändrar sig med ”erfarenheter”. Nu kan det ju vara så att dessa adaptiva parametrar också är deterministiskt bestämda. För all del. Medan andra uppsättningar av naturkonstanter ger andra universum (Vårt Matematiska Universum, Tegmark). Determinism och parallella universum. Och Flatland då? Måste ju också ha med saken att göra.

Så långt en skog, en sörja, ett träsk av frågor. Helt osorterat. Innan jag ens kommit igång med studier i frågan. Pust.

Illusionen av vilja

Den fria viljan bör begravas, läser jag idag. Det finns två typer av fundamentala fysikaliska lagar enligt bästa kunskap idag, deterministiska och kvantmekaniska. Enligt de deterministiska, det hör man på namnet, bestäms lösningen helt av föregående historia. Framtiden bestäms av dåtiden. Enligt de kvantmekaniska upphör vilja att vara ett begrepp, ity det obestämda elementet i en sådan ekvation är stokastiskt. Och det som är slump har inget med vilja att göra, går inte att påverka med viljan.

Så långt frid och fröjd. Om vi accepterar den grundläggande tanken att universum styrs av ett antal fysikaliska lagar, att de med nuvarande kunskap är antingen deterministiska eller kvantmekaniska, innebär det antingen att ”fri vilja” är ett meningslöst begrepp, eller att det vi tror är fri vilja i själva verket inte är det.

När man läser sådant här uppstår förstås en massa tankar, det bör förhålla sig med tankar som med vilja för övrigt, att om man anammar ovanstående grund är också tankarna helt deterministiska, alternativt stokastiska. Om tankar är stokastiska, hur går det då med logiken? Och hur ska man egentligen definiera ”fri vilja”? På sätt och vis är det väl ingen motsättning mellan determinism och tanken på att man tar de beslut man tar varje gång baseras på någon form av erfarenhet. Eller är helt slumpmässiga.

Om man tänker sig ett stort, komplext olinjärt fysikaliskt system, har det ju flera lösningar, flera möjligheter. Vilken lösning som blir de realiserade kan bero av olika sorters randvillkor, t ex om något, rent fysikaliskt, inte kan vara negativt (nu bortser jag från system där flera lösningar faktiskt existerar parallellt, där får vi väl fästa noten ”parallella universum” för senare funderingar). När vi tittar på det där fysikaliska systemet, är det så oöverskådligt så vi kan inte se, utan att räkna, vilket tillstånd som kommer att gälla i varje tidpunkt. Och det är kanske samma sak med oss själva, vi lär ju vara ganska komplicerade system, att vi helt enkelt inte kan överblicka vårt system och se att det är bestämt. Och på det sättet får vi illusionen av fri vilja. Fast jag funderar fortfarande över vad ”fri” betyder egentligen. Jag tänker på Augustinus, som inte trodde det fanns fri vilja. Där var det iofs inte fysikaliska, deterministiska, lagar som gällde, utan Gud. Men för honom var en del människor förutbestämda att bli frälsta, andra inte. Inom kyrkan, om jag förstått det rätt, uppskattade man annars tanken på den fria viljan, annars fanns det ju ingen mening med att försöka förbättra sig, att kompensera arvssynden.

Hossenfelder framför ett liknande argument till varför tanken på att fri vilja inte existerar oroar och inte får fäste:

This conclusion that free will doesn’t exist is so obvious that I can’t help but wonder why it isn’t widely accepted. The reason, I am afraid, is not scientific but political. Denying free will is considered politically incorrect because of a wide-spread myth that free will skepticism erodes the foundation of human civilization.

Jag inser att jag måste ägna lite tid åt den fria viljans idéhistoria och filosofi här, innan jag kommer vidare. Det finns förmodligen nästan ett oändligt antal tankar på området. Men kopplingen till fysikens landvinningar är ohyggligt intressant: Vad kan sägas om den fria viljan med den kunskap som finns nu om universums fundamentala lagar?

Jag måste fundera på hur det hänger ihop med existentialismen, där man vill hävda att existensen föregår essensen, vilket, jag tror, förutsätter fri vilja. Eller duger det att säga att man helt enkelt inte kan ”räkna” på saken?

Och hur går det då med ideologier? Allt som händer måste hända? Det jag tänker, och de beslut jag tar är lagbundna? Just den delen av resonemanget hänger jag inte helt med i. Om allt nu är deterministiskt, t ex, om jag har tänkt ut att jag ska strunta i något och vara ansvarslös, så är det inbyggt. Men om det i samhället i stort är uttänkt att man ska ta ansvar för sina handlingar, om det är den ”dominerande determinismen”, innebär det att jag tvingas göra det också. Alltså, jag bara testar tankarna, kanhända det blir helt sneda såhär rent preliminärt. Och att jag om några dagar, veckor eller månader kommer tycka det är pinsamt att jag överhuvudtaget tänkte dem. Vi får se. Men jag känner att här finns potential för många snubbelgropar när man ska fundera över frånvaron av fri vilja, med sina ofria tankar.

Jag ska tänka på saken. Det första jag ska tänka på är vad fri vilja är för något egentligen.

Katten och Rosseau

Egentligen har väl inte katten så mycket med Rosseau att göra. Vad jag vet. Men det täcker liksom in dagens aktiviteter kan man väl säga.

Eftersom det är kallt ute, vill katten vara inne. Eller egentligen vill han inte alls vara inne, men han vill i alla fall inte gå ut. Och då blir han rastlös. Han har rivit på möbler, mattor, sprungit som en tok överallt, bollat med granens kulor (som han aldrig brytt sig om tidigare) och spytt i Lille Sons säng. Och läst kurstexter med mig.

Spip laser

Han var kanske inte väldigt mycket till nytta enligt min uppfattning, men han är rar. Rar katt.

Mellan katten och Rosseau idkades styrketräning. Man är matt. Men … sen läste jag ytterligare några sidor i Kulturen och människan, närmare bestämt Avhandling om ojämlikheten mellan människorna. Den är intressant. Det jag mycket funderar på när jag läser texter som denna, är om det finns liknande tänkare idag. Det kan hända att det gör det, fast jag bara har råkat ignorera dem. Och kanske är det sådant som inte kommer att märkas förrän om många, många år, vad som egentligen sades bland allt brus. Men, Rosseau verkar vara medveten om lobbyismen:

”Akta er framför allt för, och detta är mitt sista råd, att någonsin lyssna på olycksbådande utläggningar och förgiftade tal vilkas dolda motiv ofta är farligare än själva den verksamhet som är föremål för dem.”

Rosseau tycks aningens romantiskt lagd, och man förstår Mary Wollstonecrafts irritation över hans syn på vad kvinnorna ska göra. Trots att han är mycket är uppskattande och beundrande inför deras viktiga uppgift. I hemmet.

Vi får se vad han säger fortsättningsvis, och sammanfattningsvis.

Man måste röra på kroppen för att orka med knoppen

Det, eller något liknande, var slagordet när barnen gick på dagis. Ett dagis med fokus på uteverksamhet som var så populärt då för 10-15 år sen. Det kanske det är fortfarande, förresten, men jag har lyckligtvis kommit ifrån overaller, vantar och regnkläder.

Nu kanske man kan ha synpunkter på formuleringen, på vad som egentligen, egentligen, sägs. Men tanken är alltså att man behöver röra på sig fysiskt för att orka med mentala prestationer. Det är varken revolutionerande eller obekant, men det är värt att praktisera. Och det ska finnas i alla fall en korrelation mellan konditionsträning och ökning av IQ (Google is your friend).

Alltså avbryter vi läsningen med träning då och då. Nu har det för tillfället inte varit så mycket konditionsträning, det är ju så himla kallt ute! Fast det är en usel ursäkt, ity jag glatt har sprungit i minus 20 grader förr. Men nu är det ett val att göra, en optimering mellan aktiviteter och tid. Orsaken är i själva verket ganska intrikat.

Man vill umgås med sina rara barn. Man vill träna. Man vill läsa. OK, man vill umgås med Doktor T också, men han är just nu på tjänsteresa, så honom räknar vi bort den här veckan. Sen är det en massa saker som man inte vill, men måste, som att handla, laga mat, hålla någorlunda ordning i huset. Gå till frisören. Handla nya träningskläder, eftersom de gamla slitits ut.

Man tränar alltså på gymmet, styrketräning. Med de rara barnen. Och när man har gjort det nästan varje dag sen jullovet börjar har man fått en nästan kronisk träningsvärk.

Trots detta har jag har öppnat fyra nya böcker för parallelläsning. Jag förstår att nyfikenheten knappt är bärbar. Men vi kommer med stor sannolikhet till den upplysningen senare. Nu är jag mycket förtjänt av en läs-session i skön fåtölj.

Albert Camus – varken offer eller bödel

Efter att ha läst både Främlingen och Pesten under hösten, blev jag ohyggligt nyfiken på författaren, Albert Camus. Kan man hitta några ledtrådar till den märklige Mersault i Främlingen? Han som bara låter livet drabba honom, som tycks vara utan driv, utan ambitioner, utan vilja, utan avsikter. Och precis därför tolkas som ond av ett alltmer provocerat rättsväsende.

Och Rieux i Pesten, hur menar han egentligen när han säger att godhetshandlingar i själva verket kan vara den yttersta ondskan?

Camus anses ibland vara existentialist, även om han sa själv att han inte var det, han umgicks med Sartre och de Beauvoir. Och Mersault kanske kan sägas illustrera det, han tycks ju inte vara någonting innan hans existens gör något av honom, i alla fall i andras ögon. De gör ondska av honom.

Men i Pesten betonas snarast människornas moral, eller godhet. Inte den bullriga, den som vill ha bekräftelse och uppmärksamhet för sina handlingar, den som är ondska, utan den tysta, den som inte egentligen är ett val. Den som bara måste göras.

Vem var det som ställde frågorna ”Vad händer om man inte gör något alls, om man bara reagerar på omvärlden?” som Mersault tycks göra, och ”Vad händer när man gör det man måste som människa?” som Rieux. Helt olika frågor.

camusSå jag läste biografin skriven av Jenny Maria Nilsson: Albert Camus – varken offer eller bödel.

Att skriva om biografin just idag är en händelse som ser ut som en tanke eftersom det är precis 56 år sen Camus dog i en bilolycka idag. Men det råkade bara bli så, eftersom jag läste ut boken igår. Det är jullov. Då läser man böcker.

Biografin är i huvudsak baserad på Camus dagboksanteckningar, och uppdelad på ett kapitel för varje år, från 1935 till 1960. När jag hade läst ut den visade det sig dels att jag satt små notflikar på kanske ett trettiotal sidor, dels att jag undrade vad jag egentligen läst. Inte för att boken på något sätt är dålig, tvärtom, den är sträckläsningsbar, innehåller väldigt mycket. Och det är kanske just det, Nilsson tar upp så många trådar, så många tankar, så många tvivel hos Camus.

Man får veta en del om hans relation till modern som var analfabet, till ursprungslandet Algeriet, komplicerat eftersom Camus hörde till kolonisatörerna. Hans skolgång som uppmuntrades av en klok lärare. Man förstår hur hans personliga inställning till människan och människor, hans mer filosofiska ställningstagande i sådana frågor som rör livet och hur man ska leva, förvirrade omvärlden som förstås vill stoppa in alla i lämpliga fack så man vet var man har dem. Han tvivlar på sig själv och det han skriver, och råkar ut för avundsjuka och deltar i prestigekamper. Och han har ett antal älskarinnor, vilket förstås är svårt för hans fru.

Nu kollar vi på några av de textsnuttar som jag markerat av olika anledningar:

I det första kapitlet är Camus 22 år, och han funderade över detta med arbete, att försörja sig, och det kan man le lite åt, han låter som en arbetsskygg tonåring, som på ett filosofiskt sätt försöker rättfärdiga det orätta med ett arbete, Nilsson citerar: ”‘Arbetet skapar en förödmjukelsens metafysik. I det slaveri som formats till av de ‘rättänkande’ går de bästa under.’ Sysslolöshet, menar han, är farlig endast för medelmåttor och det enda ärofyllda arbetet är det frivilliga.” Alltså ganska ungdomsromantiska tankar om arbete. Mersualts arbete i Främlingen tycks vara av slaveri-slaget, men Rieux gör ett på sätt och vis frivilligt arbete i Pesten.

Nilsson skriver om Camus fantasi och perception: ”uttråkad kan han inte bli. Åtminstone inte i sitt eget sällskap.” Jag kan inte låta bli att le, känner inte vi alla introverta typer en viss gemenskap just där? ”‘Ett tänkande som bedrivs i ensamhet är ett oerhört äventyr.'”

Grand i Pesten får en viss uppmärksamhet, som symbol för människan med integritet, en Camus övermänniska ”utifrån hur han hanterar sina tillkortakommanden.” Och här kommer en referens till Wittgenstein, om hur orden bara kan vara symboler för verkligheten. Camus låter orden styra hans tänkande, inte idéerna, därför är han författare och inte filosof. Jag tycker det är en ganska intressant distinktion, mellan orden och idéerna. Men om orden bara är symboler, måste de ju vara symboler också för idéerna, när idéerna ska formuleras. Och det är en av de saker jag får lov att tänka vidare på.

I kapitlet som handlar om 1948 citerar Nilsson Camus: ”Ingen människa kan säga vad hon är, men det händer att hon kan säga vad hon inte är.” Och är det inte lite så med Mersault, han verkar mest ”hänga med”, ”drabbas”. Han verkar inte veta vad han vill, han verkar inte vilja något, han säger ja när kvinnan han träffar friar, inte för att han älskar henne, men varför inte? Men vissa saker vet han, han vet t ex att han inte vill se sin döda mor innan begravningen. Han vet att han inte tror på Gud. Det är faktiskt något man noterar i Främlingen, han vill inget särskilt, men det är vissa saker han inte vill.

Vi har redan förstått att Camus strävar någonstans med orden, och även om han nu inte säger sig styras av idéer tydligen, verkar han ju i alla fall ha en tanke om vad människor borde låtas göra, eller se till att göra: ”Arvssynd finns inte, vår skuld kommer ur ointresse och oförmåga att bli vårt främsta – att bli det vi är.”

Det låter som om människor, jag vet inte om det är människor, eller människan, borde genomgå någon form av förädlingsprocess. Är det varje individ som har ansvar att förädla sig, eller är det viktiga att möjligheterna finns i samhället? Osagt vilken sorts förädling det är frågan om. Men man får anta det har med ordet och tankarna att göra.

Upplägget i biografin är bra. Det hade varit enklare med några tydliga linjer i Camus författarskap, tankevärld. Nu är biografin full med uppslag, test av tankar, spretigt, kortfattade, oavslutade tankegångar. Precis som det fungerar med tankar och idéer i verkliga livet. Eller med ord.

Det är Intressant. Mycket att tänka på. Jag ska behålla märkflikarna, jag kommer säkert att ha anledning att återkomma till biografin. Jag tänkte strax ge mig i kast med Brev till en tysk vän.

Banan i Bild

Till nyårsmiddagen skulle vi ha bananer till lakritsglassen. Det var stort tryck på bananerna på ICA, de vanliga var slut just när vi ville ha dem, och de enda som fanns var ekologiska fairtrade-bananer. I påse. Dyra. Men vi köpte dem. Sen glömde vi bort att använda dem till nyårsefterrätten, och nu ligger de här och behöver ätas upp.

Jag har inget principiellt emot ekologiskt och fairtrade. Själva tanken är fin och bra. Tankarna. Men, jag känner mig inte alls säker på att det jag köper verkligen är ekologiskt och fairtrade, och inte bara märken som klistras på för att kunna ta ett högre pris. Ungefär som vilka märkesprodukter som helst. Kanske det är just därför bananen väcker existentiella funderingar.

Idag åt jag en av fairtrade-bananerna. Här ligger den, precis stunden innan jag äter upp den.

bananstor

Det var inget fel på smaken, den var god. Den smakade precis som en vanlig banan. Precis som vilken anonym random-banan som helst.

Men, det jag mest tänkte på när jag tittade på bilden, var ”Varför fotade jag den sådär?” Med själva brytmekanismen där till vänster, och bananslutet till höger. Och med böjen nedåt. Jag hade ju kunnat lagt den på tusen andra sätt. Med böjen upp, och med slutet i början och vertikalt, och jag vet inte vad. Symboliserad bananläggningen någon omedveten fördom hos mig? Någon preferens eller något särskilt sätt att se världen? Att värdera världen?

I vilken världsattityd, i vilken synvinkel är horisontella högerbananer den föredragna banan-moden? Tänkte jag innan jag kom mig för att äta upp bananen, innan den gav upp och ruttnade. Och sen tänkte jag att jag nog läst för mycket litteraturteori, så jag läste om Albert Camus ett par timmar istället. Jag vet inte om det blev så mycket bättre, att vara eller inte vara existentialist är också en tung fråga, särskilt för en banan som äts upp.

Egentligen behövde jag inte läsa Stormen

Det jag behövde läsa var Hamlet eller Stormen. Men eftersom jag redan läst Hamlet, tidigare under hösten, tänkte jag hur föredömligt det vore, för min egen bildnings skull, att läsa Stormen snarare än åka snålskjuts på det redan lästa när sista uppgiften i litteraturvetenskapskursen skulle in.

Jag åkte till biblioteket, Stormen fanns inne, men där den skulle stå var tomt. Det visade sig senare att man inte visste vart den tagit vägen, den hade inte varit utlånad på 15 år. Är det inte sorgligt? Visst undrar man hur många stackars böcker som står och förtvinar i bibliotekens hyllor, bortglömda, övergivna, försummade?

Jag hittade den på ett annat bibliotek, i Carl August Hagbergs översättning från 1840-talet.

image

Började läsa. Läste halva, sen bestämde jag mig för att i alla fall skriva om Hamlet. Jag ville nämligen anlägga Litteraturvetenskapligt kognitionsteoretiskt perspektiv (Tenngarts bok, som jag tjatat om i ett par dagar nu) på min analys, och det tycktes inte Stormen sådär vid första genomläsningen passa särskilt bra för. Den tycks snarare starkt belastad av att ha analyserats ur ett kolonialistiskt perspektiv alltför ofta. Hamlet, med sin böljande galenskap, sina tvivel och kval, tycktes däremot passa perfekt för det kognitionsteoretiska. Så Stormen blev liggande, halvläst. Men halvlästa böcker äter upp ens själ, så jag plockade upp den och läste klart den.

FullSizeRender

Prospero är den rättmätigen hertigen av Milano, men hans bror Antonio tar makten och driver bort Prospero och hans lilla dotter Miranda. De hamnar på en ö, där häxan Sycorax, som egentligen aldrig förekommer i dramat, härskar. Prospero fördriver henne, men hennes son Caliban, någon typ av vilde, blir kvar och blir Prosperos slav. De har inget harmoniskt förhållande till varann. Prospero har också en luftande, Ariel, som fånge, som han styr och ställer med, men på ett trevligare vis, som hjälp i den magiska utlevnaden. Neapels kung Alonzo, hans bror Sebastian, hans son Ferdinand, Prosperos bror Antonio och en mängd andra lösa typer (Trinculo och Stefano) förliser med sitt skepp, genom Prosperos försorg, dvs trolldom, vid ön. Stefano förser Caliban med vin.

Caliban intrigerar med Stefano och Trinculo för att mörda Prospero, men de glömmer bort vad de ska göra och förtrollas av vackra kläder. Det går åt skogen.

Ferdinand och Miranda blir kära.

Prospero får tillbaka sitt hertigdöme, och förlåter sin bror. Och han ger luftanden Ariel frihet. Vad som händer med Caliban har man ingen aning om.

Så var det med den saken. Happy End.

Vad ska jag säga, det är ingen historia som griper tag i mig, den sätter svårligen igång några funderingar. Fast jag vet ju, för det har jag läst, att det finns en hel del idéer om symbolik med den nya världen, med kolonialisering. Om Caliban som anagram för Cannibal, kannibal. Referens till Montaignes essä om kannibaler. Caliban som indian.

Miranda kan man fundera lite över. Det finns i princip en kvinna i berättelsen, just Miranda. Och hon är kysk, beskedlig och underdånig. Okej, det finns några fler i periferin, Ariel, luftanden, som är livegen, tjänarinna. Sycorax nämns, som häxa. Och Alfonzos dotter som just gifts bort i Afrika. Den yttre handlingen är Prospero som får tillbaka sitt hertigdöme och försonas med sin bror. Mirandas del är att gifta sig med Ferdinand och vara en del av att Milano och Neapel förenas. Som en insats i ett maktspel.

Dramat ska ju vara tänkt som komedi, men det är inte direkt roligt. Kanske är det lyteskomik, Caliban är säkert lustig. Liksom Stefano och Trinculo som inte kan hålla sig från alkohol, och inte klarar av att hålla tankarna kvar på det de föresatt sig. Kanske är Ferdinand lustig som så plötsligt blir störtkär i Miranda.

Om jag skulle ha använt Stormen som analysexempel i kursen, slår det mig, hade jag ansträngt mig att tänka till ur något perspektiv. Jag hade dröjt kvar, tänkt lite mer på varje person, funderat på hur de gestaltats, hur jag ser dem. Men mitt direkta intryck är, att det är ganska stumt. Jag hade fått anstränga mig en hel del. Jag undrar om det beror på att det faktiskt inte finns så mycket innehåll, i Hamlet finns så många intrikata historier, tycks det, eller om det beror på min oförmåga att se hur historiens delar höjer sig ur berättelsens sörja? Förmodligen det senare.

Det är vår i luften

På juldagens morgon, när jag går upp före alla andra, eftersom jag vanligen vaknar först, och dessutom gillar min ensamma morgonstund, brukar jag sitta och läsa och liksom andas in lugnet. Av någon anledning fungerade det inte så i år (eller förra året då, för att vara petig). Det kan ha berott på att vi för ovanlighets skull inte vaknade hemma, utan på ett hotell efter ett synnerligen trevligt julaftonsfirande på annan ort. Men det berodde inte bara på det, utan också på att helgernas alla åtaganden inte var avklarade.

Men idag, på nyårsdagen, infann sig äntligen friden! Allt är avklarat, jul och nyår, nu är det bara fritid fram till 11:e januari. Hur underbart är inte det?

Dagen inleddes således med läsning. Efter ett antal timmar började ryggen kännas stel, lägligt sammanfallande med att jag läst klart de sista kapitlen i Paul Tenngarts Litteraturteori, som jag nämnde igår. Doktor T och jag tog en rask promenad. Kaffe behövde ändå införskaffas till den Irish Coffee vi väntat på ett perfekt tillfälle att avnjuta. Det är nämligen ett väldigt kort tidsfönster när man kan dricka Irish Coffee. Det måste ske efter en relativt kylslagen promenad, och det får varken vara för tidigt på dagen, eller för sent. Runt tre är lagom. Idag uppfylldes alla villkor, även om det var nära gränsen. Det kändes nämligen som om våren är på gång! Det är något med kombinationen av temperatur, luftfuktighet och ljus som gör det.

Som sagt, jag läste de tre sista kapitlen i Tenngarts bok, kapitel 1-3. Som ingenjör har jag naturligtvis särskild förståelse för någon som vill strukturera, kategorisera och ordna. Särskilt fascinerande var det därför att läsa om Narratologi, där ryssen Propp (kul namn) tydligen ordnat upp en mängd ryska folksagor och sett att de faktiskt kan struktureras utifrån bara 31 olika händelser. Av dessa 31 olika händelser har man sen lyckats få till en mängd sagor. Det påminner lite om TRIZ, som är ett systematiskt sätt att hitta lösningar på tekniska problem. Metoden bygger på en kategorisering och systematisering av ryska patent utfört av en ryss, Altshuller, på fyrtiotalet.

Vad har gjort dem (ryssarna) så systematiska, undrade jag?

Sen läste jag om läsarorienterade teorier, och insåg att där kan man levla i sin förståelse, och bli en kompetent läsare.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ha allt detta till än, men jag tänker att det får ligga och gro ett tag så kommer jag nog på det. Härnäst ska jag läsa färdigt Shakespeares Stormen.