Utan personligt ansvar, ett par påpekanden

Första boken i bokhögen läst, Lena Anderssons Utan personligt ansvar. Egentligen, egentligen var den utläst redan till i förrgår, och jag trodde egentligen att jag skulle ha läst också nästa, vilken är Albert Camus – varken offer eller bödel av Jenny Maria Nilsson, men som vanligt hade jag glömt vissa detaljer i planeringen. Den detalj som heter Uppmärksamma Omgivningen. Alltså, det är tydligen andra saker man ska göra kring jul, utöver läsa. Som att fixa med julgrejer. Så det har jag gjort, och inte börjat på Camus-boken än. Och idag är det julafton, och jag hade tänkt skriva några små anteckningar om Utan personligt ansvar, men nu måste jag dra till gymmet med de rara tvillingarna, och ja sen börjar väl själva julfirandet, och det blir nog alldeles förträffligt, men någon läsning blir det väl inte förrän tidigast i morgoneftermiddag, gissar jag.

IMG_0348

Men några små noteringar måste ändå göras. Utan personligt ansvar är mycket bättre än Egenmäktigt förfarande, den första boken om Ester Nilsson. Och den tyckte jag var bra, fenomenet Kuliss till Karl var väl beskrivet. Ester råkar ut för en kuliss igen, eller snarare är det väl inte ens en kuliss, Olof Sten verkar inte vilja utge sig för att vara något alls, det är Ester själv som försöker ordna stadga åt ett helt löst innehåll. Olof säger i alla fall direkt att han inte har för avsikt att lämna sin fru, och det verkar vara det enda han i alla fall håller på genom hela boken.

Om Ester tagit honom på orden här hade åtskillig tid och möda besparats henne.

Olof vill äta kakan och ha den kvar. Och Ester är fenomenal på rationaliseringar och att tro på att den yttepytteminsta sannolikheten ska manifestera sig. Hon är fruktansvärt uthållig, vilket måste innebära två saker, dels att stunderna med Olof är värda det, i någon slags ackumulerad livsupplevelse, dels att utsikterna är belönande. Men de troende är också uthålliga, och tror, i flera tusen år, på något som inte verkar hända. Det är svårt att veta när man ska ge upp, belöningen kanske är precis runt hörnet? Och jag tror det ligger något i den lilla, men viktiga, insikten:

Hon älskade inte Olof för att han behandlade henne som sopor utan för hur underskönt det var när han inte gjorde det. Det var kontrasten som var explosiv.

Jag antar jag tycker det är in viktig insikt, eftersom det är vad jag själv alltid hävdar, när människor helt oförklarligt förälskar sig i labila typer. Det är kontrasterna som luras. Man förstår precis varför det går tokigt:

Ester Nilsson hade lite för stor tilltro till varje individs stabilitet och konstans för att kunna orientera sig i den här världen.

Och när Olof föreslår: ”Du kanske kan vara min terapeut?” borde alla skyddssystem ha slagit till. Män som inte förstår att en kvinna varken är mamma, syster, terapeut eller något annat än sig själv, precis som han, borde helt enkelt förses med någon form av varningstext. Det skulle kanske vara varje kvinnas skyldighet att förse mannen, vid uppbrottet, med någon form av label? Till glädje för nästa kvinna.

Det blir hysteriskt kul när Olof helt rationellt kläcker ur sig precis den neandertaltanke han tänker, utan att egentligen tänka på vad han säger:

Man kan inte begära att en man ska kunna avstå när det ligger en naken kvinna bredvid honom. En man har ju sin drift.

Och Ester fördragsamt tänker, utan att kasta ut honom, även kvinnor har ju drifter: ”… hon skulle få honom att göra bättre och mer kärleksfulla analyser senare. Allt har sin tid. Nu var det återförening som gällde.”

Det finns ett litet stycke i boken, som börjar med Dripp, dropp, dräneras kärleken. Det är udda. Språket, rytmen är helt annorlunda än resten av bokens. Jag blir inte klok på det. Men sen dyker en mening upp som kastar mig tillbaka till Pesten av Albert Camus, som jag ju just läst: ”Från och med detta återinträde i kärlekens lekar …”.

Sen, när Ester gör slut på alltihopa, på ett effektivt sätt, man kan ju diskutera tillvägagångssättet, vems sak det är att göra vad, men att bränna broar är ju ett effektivt sätt att hindra sig själv att gå över dem. Det intressanta är hur Olof reagerar, hur han utvecklar sina egna försvarsmekanismer. Det praktiska med att vara utan konturer, att inte ha någon inre stabilitet och kontinuitet, är förstås att det går att fylla på och förändra historien som man vill, utan att ta ett eget personligt ansvar. Att kunna skylla på att någon annan förstört ens framtida liv.

Språket är fortfarande besläktat med Doktor Glas, och när jag just läst både Främlingen och Pesten, känns vissa ordvändningar precis som om jag kastas tillbaka dit. Språket är så precist och skarpt. Och frånvaron av onödiga beskrivningar så välgörande. De djupare reflektionerna i denna bok gör den bättre än den förra. Svaret på frågan varför, varför tar den så’n tid för Ester att avfärda Olof, varför har han ingen stake, kommer förstås aldrig. Men det är ju för att det helt enkelt är så livet fungerar.

Det är inte utan att man undrar vilken sorts ynkrygg Ester ska träffa nästa gång, eller kommer hon äntligen att träffa den där Vuxne Mannen med både Innehåll, Känslomässig Stabilitet och ett Rejält Förnuft? Och har hon lärt sig något mer om sig själv, äntligen?

Jag har faktiskt ett förslag, Mannen som Bevarat Pojken Inom Sig, och stolt deklarerar det, är en typ som behöver belysas.

Lena Anderssons böcker om Ester Nilsson skulle kunna bli en praktiskt handboksserie för Den Intelligenta och Förnuftiga Kvinnan, att lära sig känna igen och undvika de värsta fallgroparna i relationsträsket. Om det nu är en relation hon vill ha, vill säga. Hålla lite koll på drifterna, helt enkelt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *