… och sen dör vi

Jag har lyssnat/läst Siddhartha av Hermann Hesse. En bok man förmodas läsa i sin brådmogna ungdom har jag förstått, när allt är på liv eller död. Men eftersom jag inte gjorde det då, har jag gjort det nu. Tiden spelar ju ändå ingen roll, allt existerar samtidigt på något vis kommer han fram till, Siddhartha.

Strategin är som följer: Jag lyssnar (i bilen, under jobbpendling), sen läser jag särskilda stycken som jag tycker behöver lite mer. Lite mer tänkande kanske. Eller så läser jag hela boken också. Det var tur att jag mest lyssnade på Siddhartha, jag hade aldrig stått ut med de mer poetiska delarna annars. Nu kunde jag liksom försjunka i egna tankar i sådana partier när inget särskilt hände, när han mest tänkte på Om.

Två intressanta saker har Siddhartha att säga, den ena att bara vetande kan förmedlas, men inte visdom, det måste man leva. På något sätt. Nu förstår jag plötsligen varför barnen alltid tycker mina mammavisdomar är fåniga, trots att de är så visa. Det är för att visdomar som man förmedlar, säger Siddhartha, alltid låter löjliga. Fast de inte är det. Så var det med den saken.

Det andra som är intressant är hans förkastandet av tanken. Han blir liksom förtjust i materiella ting. Inte precis som materialist, tror jag, utan mer som att han känner sig som del av allting, alla människor och stenar och flod och grejer. Jag är faktiskt inte helt förtjust i den tanken, det är klart att allt hänger ihop, men jag är ändå mycket förtjust i tänkandets särställning som verktyg för att begripa saker och ting. Jämfört med drifter och önskningar som är barnmänniskornas grej. Alltså, jag menar, hur kan han förkasta tanken, när han liksom tänkt ut just det, jag bara undrar.

Livet är som för Schrödingers katt, liksom, en superposition av en massa tillstånd som existerar samtidigt. Och sen dör vi, ganska random. Om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *