Vi måste prata om bibeln

Nästa uppgift i en av litteraturvetenskapskurserna handlar om bibelns epik. Som av en mer eller mindre lycklig slump äger jag faktiskt både bibel och psalmbok, även om jag fick leta lite i de bakre raderna i bokhyllan. 1917 års bibelöversättning. Några kapitel i 1:a Mosebok, hela Höga Visan och hela Job ska läsas. Moseböckerna har jag läst förr, då var jag femton. Jag kan svårligen se mina egna femtonåringar läsa bibeln, men det var andra tider då. Eller så var det bara en av alla saker jag fick för mig. Jag läste klassificering i fågelhandböcker också.

Bibeln får man anta är noggrant läst och nogsamt tolkad av miljontals människor, miljarder kanske. Vilket borde innebära att jag är i gott sällskap när redan det första kapitlet driver mig till vansinne i bristen på trovärdighet. Alltså, nu menar jag inte ens den absurda storyn om Gud som skapade världen, om man ska tolka det bokstavligt, jag menar alla lösa trådar!

Det börjar med att Gud skapade himmel och jord. Men redan i 1:6 går det åt skogen, för det är inte förrän där som himlen blir till genom att vatten delas upp på vatten uppe och vatten nere. Det sades det minsann inget om i början, att det var en massa vatten! Men okej, nu har vi himlen och vatten. Vatten på jorden är ok, det delas senare upp så torrt blir synligt och det blir vattensamlingar här och där. Men … inte ett ord om vattnet som är där ovanför. Alltså vattnet ovanför himlen. Är det molnen och regnet det, eller är det bortom universum, bortom oändligheten det vattnet finns. Och vad gör det isåfall där?

Och på detta sätt fortsätter det. Det vrider sig i magen på mig av ologiskheterna som staplas på varandra. Jag begriper precis varför konfirmationen inte åstadkom några religiösa mirakel i mitt sinne.

Sen kommer vi till Noa. Fine, han stoppar in djuren i båten och så väntar de ut syndafallet tills Gud har lugnat ner sig. Femton alnar över alla berg stiger vattnet. Det täcker garanterat in varenda liten jordplätt. Och nu undrar jag två saker. Fiskarna … de dog väl inte? De frodades väl så det stod härliga till, i de oceaner av vatten som helt plötsligt uppenbarade sig. Inte ett ord om dem. Nästan så man misstänker att Gud tänkte att de ju höll på med evolutionen, så dem fick han låta bli. Men nästa sak, Noa skickar ut en duva då och då. Den kommer tillbaka första gången, för den kunde inte hitta någon plats att vila på, ”ty vattnet betäckte hela jorden” (1 Mos 8:9) står det explicit! Sju dagar senare får duvan dra iväg på nytt spejaruppdrag. Sju dagar. Och vad händer då?! Den kommer tillbaka med ett friskt olivlöv! På sju dagar har det torkat upp och ett olivträd växt, eller i bästa fall återupplivats och bildat en nytt löv. Snabbt fixat.

Jag ser bara en lösning på problemet, och det är att Gud på något satte fart på Noa, nära ljusets hastighet, så att det under hans sju dagar gick många fler på jorden. Då kunde olivträdet ha hunnit med. Problemet med duvan löstes väl via någon transporter av något slag, får man förmoda.

Så måste det ha gått till. Skönt att ha det problemet ur världen i alla fall. Nu är det bara 1400 sidor till att räta ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *