En egentlig människa

I tjugo, eller till och med trettio, år, har den stått och stirrat på mig från bokhyllan. Brott och Straff. Tjock bok. Dostojevskij, man hör hur tungt och mörkt och eländigt det låter. Utdragen jag tidigare läst har varit detaljerade galenskaper. Inte direkt lockande att läsa en hel bok om någon som ägnar tankemöda åt blodfläckade fransar från rocken, eller om det var en ficka, eller nå’t. Men studierna krävde läsningen. Det var bara att ta tag i saken. Varför har jag inte läst tidigare, frågar jag mig nu. Mycket lättläst. Och mycket intressant. Trots de ryska namnen som jag bara med största svårighet kommer att komma ihåg.

Raskolnikov driver (nåja, förmedlar vid några tillfällen) idén att det finns två slags människor, dels de vanliga, som bara har till uppgift att föröka sig. Och sen de egentliga, som har förmåga att skapa något nytt. Och för att skapa något nytt har de också rätt att göra något som kanske verkar mindre rätt i ögonblicket. Som att döda andra människor, om de måste för en god sak. Det anförs ett exempel, antag att Newton hindrats att framlägga sina teorier, men att man genom att oskadliggöra dem som hindrade honom gör tusentals människor en tjänst, dvs att få kunskapen som Newton utvecklar, skulle inte det vara bra då? En egenskap hos de här egentliga människorna, är att de inte tvekar, de funderar inte över rätt och fel, de bara gör det de anser sig måsta göra. Något stort och viktigt förstås.

Den där frågan om hur man ska räkna värdet av en människas liv mot andras är olösligt besvärlig, förstås. Jag lämnar den just nu. Men man kan fundera över en annan sak, utan att ta ställning i den besvärliga frågan, nämligen problemet med vem eller vilka som har rätt att ta sig rätten. Man vet sällan förrän lång tid har gått att något är nyttigt för väldigt många. Man vet inte förrän långt senare om någon i den meningen var en egentlig människa, eller inte. Att inte tveka verkar vara ett osäkert kriterium på en egentlig människas stordåd och viktighet. Många är kallade och få äro utvalda, kanske man kan säga. Det är inte heller entydigt vad som är bra, eller dåligt, för många. Det finns alltför lite ”absolut värde” i omdömen som ”bra” eller ”dåligt”. Det finns många ”bra” och ”dåligt” som inte är oberoende av situation och människa.

Om det nu är så att man inte förrän efter lång tid vet om något visar sig bra eller dåligt, och ju längre tid som går desto svårare att korrelera till en enda egentlig människas handling, måste det vara svårt att göra en riktig bedömning i frågan. Det måste finnas väldigt många handlingar som inte lett till något epokgörande bra. Och var finns de i jämförelsen med det som fallit ut bra?

Raskolnikov verkar inte vara en egentlig människa enligt sin egen definition, även om han gärna vill. Inte en vanlig heller, för all del. Han tycker att mordet är rätt. Hela tiden. Men han drabbas ju av feber och sjukdom, av oro för upptäckt. Och han har så mycket att tampas med. Modern och systern. Och den övergode Razumichin. För att inte tala om de misstänksamma polismännen, som på rent psykologiska grunder fått för sig att han skulle kunna vara den skyldige. Fast de har inga konkreta bevis, utan väntar på hans erkännande. Och den goda, prostituerade, Sonja. Hela livet, det nära, vardagliga, ställer till det för honom, gör honom alltför upptagen för att utveckla sina idéer. Det är kanske tur det, vem vet hur många det funnits att mörda annars? Mitt bland fattigdom och misär ska han gå och vara en malplacerad övermänniska! Det funkar ju inte. Dessutom kan han inte stänga hjärtat för de som har det svårt. Men det är ju inte tanken heller med den egentliga människan, hon får vara god. Den egentliga människan handlar ju för ett gott syfte, något gott för världen och människorna. Tänker de, utan att egentligen tänka. Det är mer som att det är tur om det blir bra, de tvekar ju inte.

Egentligen är det ganska ostyrigt. Raskolnikov är både rationell och labil. Tar avstånd från människorna nära, bråkar med dem, är överlägsen. Hyser medlidande och och är stolt. Ingen ordning alls. Han är ingen egentlig människa. Han inser det själv, om man frågar sig om man är en lus, så är man det. Han sätter sig själv på prov, och misslyckas.

Den där ansatsen, om vanliga och egentliga människor, verkar fel från början, en modell som inte kan användas till något. Någon slags konstruktion för att förklara, eller försvara, hur tveksamma handlingar kan gå ihop med något, eventuellt svagt korrelerat eller till och med godtyckligt, gott utfall senare.

När man tänker efter brukar många obehagligheter förklaras som välgärningar i backljus, det är sådant som måste göras för att hitta någon mening i dem. Om man inte kan acceptera meningslösheter och det val man har möjlighet att göra. Okej, okej, jag tilltalas av existentialismen, jag erkänner. Vi kommer mer till den. Senare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *