Jag blev förälskad

Egentligen skulle det kanske passa med en årssammanfattning såhär på årets sista dag. Men, jag struntar i det. I alla fall idag. 2015 förpassas härmed in i anonymitetens mörker som ett år som bara funnits. Ett år som gått.

Idag har jag lämnat in årets sista uppgift i en av litteraturkurserna jag läst under hösten. Kursen fortsätter under våren, men det här var sista delen i delkursen som behandlat Antiken, medeltiden och renässansen, just den här uppgiften behandlade Shakespeare. Det är speciellt roligt, utöver att läsa olika sorters litteratur och reflektera över tänkande och skrivande, att läsa en del teori. I den här sista delen ingick några kapitel ur Paul Tenngarts Litteraturteori. Men jag blev så förtjust, ja rent förälskad, så jag läste mer, och jag tänker läsa de tre kapitel jag har kvar också. Jag tror jag blev förtjust, eftersom ju mer jag läser om litteratur, desto tydligare framstår vikten av att läsa. Desto mer lösgör sig tankar ur alla ordmassor.

tenngart

Speciellt bra i Tenngarts bok är att han använder samma text för att tillämpa olika synsätt. De olika angreppssätten blir väldigt tydliga. För en ingenjör känns det naturligt, det är som att filtrera en signalsekvens genom olika filter för att förstärka olika egenskaper, för att se olika sorters dynamik. Med feministiska glasögon kan man möjligen se en sak, och med de marxistiska något annat. En ocean av betydelser att reflektera kring.

Jag kan inte låta bli att tänka på Wittgenstein, som brottades med språket mellan första och sista satsen i Tractatus logico-philosophicus: Världen är allt som är fallet (1), och Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga (7). I översättning. Det finns ett samband, och det kan jag säkert ägna en del tid åt att fundera över om jag skulle få tråkigt.

Någon sa till mig att om man läser litteraturvetenskap förstör man läsningen. Nu har jag hittills bara läst 30 hp, och såhär långt kan jag visserligen hålla med om att läsningen förändrats, men jag skulle inte säga förstörts, jag skulle säga förhöjts. Under många år har jag mest läst populärvetenskap och facklitteratur. Av en enkel anledning, det har känts mer givande. Äntligen kommer skönlitteraturen också att kännas mer givande än att bara vara förströelse för stunden. Tenngart refererar i ett avsnitt till en Turner, som påstår att litteratur inte alls är underhållning och förströelse utan utgör roten till vårt sätt att tänka.

Det kan man faktiskt tänka på. Hela 2016 kanske. Gott Nytt År!ängsö

Vi har en julklapp till dig

Telefonen ringde. Typiskt försäljarnummer. Jag tog sats och svarade. Av outgrundlig anledning.

–  Heeeeeej, det är %¤&?#)¤(), jag ringer från Illusterad Veeeeetenskap, jag söker XXXX [Yngste sonens namn].
– Vad gäller saken, frågade modern, jag, iskallt.
– Jag har en juuuuuuuulklapp till honom!
– Jaha, men han är minderårig, sa jag, bara sådär för att tydligt informera om att %¤&?#)¤() inte skulle få prata med honom.
– Jaha, men då kanske jag kan prata med dig, sa han, och fortsatte. Jo, det är såhär att vi vill ge våra tidigare prenumeranter en julklapp …
– Jaha.[Jag lät honom fortsätta, nyfiken på hur de skulle få till det denna gång.]
– Det är två knivar. I Titan. Värda 6XX kronor. Och vi skickar dem heeeeelt utan kostnad, ingen fraktavgift, helt graaaaaaatis hem till er.
– Jaha.
– Och så skickar vi två nummer av Illustrerad Vetenskap. För bara 99 kronor.  Och ni kan säga upp tidningen när ni vill.
– Nejtack, vi är inte intresserade.

Besviken stackars försäljare. Sur mamma. Eller snarare generad, å försäljarens vägnar. Varför tillåter de sig att vara så pinsamma, när alla vet att det är samma gamla försäljning som vanligt? Julklapp?

Ve och fasa, säg inte att dessa metoder fungerar?

Tankar om filosofi

Store Sonen har annan dygnsrytm än vi andra. Man har det när man är arton år. Jag väckte honom en bit in på eftermiddagen, det kan ju trots allt vara lämpligt, tycker en moder, att kliva upp medan det är ljust ute.

Vi hade ett samtal, där på sängkanten, om fysik, matematik och filosofi. Vilken uppgift har egentligen filosoferna nuförtiden, när fysikerna tagit hand om det där med universum, och matematikerna tagit hand om metoderna? Vi enades om att frågan säkerligen dryftas här och där, men vi har ju våra egna tankar. Det som återstår när man inte behöver tänka på skapelsen som Platon gör i Timaios, eller den supralunara och sublunara världen som Aristoteles hittar på, är ju att fundera över moralen. Särskilt när Gud devalveras och rentav avsätts från tronen. Och att fundera över vad kunskap egentligen är, och hur den ska definieras och verifieras. Faktiskt är det frågor som man kan fundera över om rena humanister klarar av att hantera. Faktiskt tyckte vi nog att det här med filosofi i väldigt stor utsträckning måste hanteras av naturvetenskapligt, och humanistiskt, skolade personer.

Jag känner att min mission kommer att bli svår och tung.

För övrigt blev det lite foto idag.

vånsjöbro

Jul har firats

Och vi öppnar vårt hem för fler böcker. Nästa avsnitt i min litteraturvetenskapskurs avhandlar några av Shakespeares dramer, så redan tredje bandet av Litteraturhistorien kommer att få gå i tjänst å det snaraste. Utöver detta införlivas Kerstin Ekmans biografi över Linnés lärjunge Clas Bjerkander, samt Ett oändligt äventyr av Sven-Eric Liedman, idéhistoria får man väl säga är ämnesområdet. Om kunskap. Samt några böcker till, men de är DoktorTs och det ska ju inte jag outa.

Detta blir spännande!

julböcker

Utan personligt ansvar, ett par påpekanden

Första boken i bokhögen läst, Lena Anderssons Utan personligt ansvar. Egentligen, egentligen var den utläst redan till i förrgår, och jag trodde egentligen att jag skulle ha läst också nästa, vilken är Albert Camus – varken offer eller bödel av Jenny Maria Nilsson, men som vanligt hade jag glömt vissa detaljer i planeringen. Den detalj som heter Uppmärksamma Omgivningen. Alltså, det är tydligen andra saker man ska göra kring jul, utöver läsa. Som att fixa med julgrejer. Så det har jag gjort, och inte börjat på Camus-boken än. Och idag är det julafton, och jag hade tänkt skriva några små anteckningar om Utan personligt ansvar, men nu måste jag dra till gymmet med de rara tvillingarna, och ja sen börjar väl själva julfirandet, och det blir nog alldeles förträffligt, men någon läsning blir det väl inte förrän tidigast i morgoneftermiddag, gissar jag.

IMG_0348

Men några små noteringar måste ändå göras. Utan personligt ansvar är mycket bättre än Egenmäktigt förfarande, den första boken om Ester Nilsson. Och den tyckte jag var bra, fenomenet Kuliss till Karl var väl beskrivet. Ester råkar ut för en kuliss igen, eller snarare är det väl inte ens en kuliss, Olof Sten verkar inte vilja utge sig för att vara något alls, det är Ester själv som försöker ordna stadga åt ett helt löst innehåll. Olof säger i alla fall direkt att han inte har för avsikt att lämna sin fru, och det verkar vara det enda han i alla fall håller på genom hela boken.

Om Ester tagit honom på orden här hade åtskillig tid och möda besparats henne.

Olof vill äta kakan och ha den kvar. Och Ester är fenomenal på rationaliseringar och att tro på att den yttepytteminsta sannolikheten ska manifestera sig. Hon är fruktansvärt uthållig, vilket måste innebära två saker, dels att stunderna med Olof är värda det, i någon slags ackumulerad livsupplevelse, dels att utsikterna är belönande. Men de troende är också uthålliga, och tror, i flera tusen år, på något som inte verkar hända. Det är svårt att veta när man ska ge upp, belöningen kanske är precis runt hörnet? Och jag tror det ligger något i den lilla, men viktiga, insikten:

Hon älskade inte Olof för att han behandlade henne som sopor utan för hur underskönt det var när han inte gjorde det. Det var kontrasten som var explosiv.

Jag antar jag tycker det är in viktig insikt, eftersom det är vad jag själv alltid hävdar, när människor helt oförklarligt förälskar sig i labila typer. Det är kontrasterna som luras. Man förstår precis varför det går tokigt:

Ester Nilsson hade lite för stor tilltro till varje individs stabilitet och konstans för att kunna orientera sig i den här världen.

Och när Olof föreslår: ”Du kanske kan vara min terapeut?” borde alla skyddssystem ha slagit till. Män som inte förstår att en kvinna varken är mamma, syster, terapeut eller något annat än sig själv, precis som han, borde helt enkelt förses med någon form av varningstext. Det skulle kanske vara varje kvinnas skyldighet att förse mannen, vid uppbrottet, med någon form av label? Till glädje för nästa kvinna.

Det blir hysteriskt kul när Olof helt rationellt kläcker ur sig precis den neandertaltanke han tänker, utan att egentligen tänka på vad han säger:

Man kan inte begära att en man ska kunna avstå när det ligger en naken kvinna bredvid honom. En man har ju sin drift.

Och Ester fördragsamt tänker, utan att kasta ut honom, även kvinnor har ju drifter: ”… hon skulle få honom att göra bättre och mer kärleksfulla analyser senare. Allt har sin tid. Nu var det återförening som gällde.”

Det finns ett litet stycke i boken, som börjar med Dripp, dropp, dräneras kärleken. Det är udda. Språket, rytmen är helt annorlunda än resten av bokens. Jag blir inte klok på det. Men sen dyker en mening upp som kastar mig tillbaka till Pesten av Albert Camus, som jag ju just läst: ”Från och med detta återinträde i kärlekens lekar …”.

Sen, när Ester gör slut på alltihopa, på ett effektivt sätt, man kan ju diskutera tillvägagångssättet, vems sak det är att göra vad, men att bränna broar är ju ett effektivt sätt att hindra sig själv att gå över dem. Det intressanta är hur Olof reagerar, hur han utvecklar sina egna försvarsmekanismer. Det praktiska med att vara utan konturer, att inte ha någon inre stabilitet och kontinuitet, är förstås att det går att fylla på och förändra historien som man vill, utan att ta ett eget personligt ansvar. Att kunna skylla på att någon annan förstört ens framtida liv.

Språket är fortfarande besläktat med Doktor Glas, och när jag just läst både Främlingen och Pesten, känns vissa ordvändningar precis som om jag kastas tillbaka dit. Språket är så precist och skarpt. Och frånvaron av onödiga beskrivningar så välgörande. De djupare reflektionerna i denna bok gör den bättre än den förra. Svaret på frågan varför, varför tar den så’n tid för Ester att avfärda Olof, varför har han ingen stake, kommer förstås aldrig. Men det är ju för att det helt enkelt är så livet fungerar.

Det är inte utan att man undrar vilken sorts ynkrygg Ester ska träffa nästa gång, eller kommer hon äntligen att träffa den där Vuxne Mannen med både Innehåll, Känslomässig Stabilitet och ett Rejält Förnuft? Och har hon lärt sig något mer om sig själv, äntligen?

Jag har faktiskt ett förslag, Mannen som Bevarat Pojken Inom Sig, och stolt deklarerar det, är en typ som behöver belysas.

Lena Anderssons böcker om Ester Nilsson skulle kunna bli en praktiskt handboksserie för Den Intelligenta och Förnuftiga Kvinnan, att lära sig känna igen och undvika de värsta fallgroparna i relationsträsket. Om det nu är en relation hon vill ha, vill säga. Hålla lite koll på drifterna, helt enkelt.

Jullovsläsning

Tjugotre dagars jullov. Eller okej, semester då. Två dagar har redan gått, man börjar få lite panik, det är snart slut. Dessa två dagar har ägnats åt inlämningsuppgifter i två kurser, idéhistoria och litteraturvetenskap. Idéhistorien har hunnit fram till senrenässans, Spinoza, Descartes och Leibniz. Litteraturvetenskapen till sen medeltid – renässans, Dante, Petrarca, Rabelais. Det är rätt intressant att läsa dessa kurser parallellt, samma tidsavsnitt i historien behandlas ur olika perspektiv. Jag hade inte tänkt på det när jag sökte kurserna parallellt, det bara råkade bli så. Himlarns fiffigt, nästan så man tror på Leibniz, allt är ordnat till det bästa. Även om Voltaire möjligen skulle invända.

Att läsa fyrtiofem högskolepoäng på en termin när man också jobbar heltid var kanske lite optimistiskt (men terminen håller ju på till januari så de sista delmomenten kan jag ju göra över jullovet, så praktiskt!), det har t ex inneburit att all lustläsning har legat nere, och bildat hög. Detta är alltså julhögen, den är blandad, lustläsning, nyttoläsning, lusläsning:

julläsning

Jag ska börja med Utan personligt ansvar av Lena Andersson, den har väntat sen september. Och sen ska jag läsa Jenny Maria Nilssons bok om Camus. Men efter det … får vi se vad lusten säger. Alla på en gång?

Jag skulle vilja lusläsa Spinozas Etiken lite mer, och Augustinus bekännelser har jag ett par kapitel kvar i på slutet (Bok 9, 11-13). Ja, och så tänkte jag väl ägna en del tid åt nästa kursavsnitt i respektive kurs också. Och så var det någon som påminde om jul och familjeåtaganden och så’nt också.

… och sen dör vi

Jag har lyssnat/läst Siddhartha av Hermann Hesse. En bok man förmodas läsa i sin brådmogna ungdom har jag förstått, när allt är på liv eller död. Men eftersom jag inte gjorde det då, har jag gjort det nu. Tiden spelar ju ändå ingen roll, allt existerar samtidigt på något vis kommer han fram till, Siddhartha.

Strategin är som följer: Jag lyssnar (i bilen, under jobbpendling), sen läser jag särskilda stycken som jag tycker behöver lite mer. Lite mer tänkande kanske. Eller så läser jag hela boken också. Det var tur att jag mest lyssnade på Siddhartha, jag hade aldrig stått ut med de mer poetiska delarna annars. Nu kunde jag liksom försjunka i egna tankar i sådana partier när inget särskilt hände, när han mest tänkte på Om.

Två intressanta saker har Siddhartha att säga, den ena att bara vetande kan förmedlas, men inte visdom, det måste man leva. På något sätt. Nu förstår jag plötsligen varför barnen alltid tycker mina mammavisdomar är fåniga, trots att de är så visa. Det är för att visdomar som man förmedlar, säger Siddhartha, alltid låter löjliga. Fast de inte är det. Så var det med den saken.

Det andra som är intressant är hans förkastandet av tanken. Han blir liksom förtjust i materiella ting. Inte precis som materialist, tror jag, utan mer som att han känner sig som del av allting, alla människor och stenar och flod och grejer. Jag är faktiskt inte helt förtjust i den tanken, det är klart att allt hänger ihop, men jag är ändå mycket förtjust i tänkandets särställning som verktyg för att begripa saker och ting. Jämfört med drifter och önskningar som är barnmänniskornas grej. Alltså, jag menar, hur kan han förkasta tanken, när han liksom tänkt ut just det, jag bara undrar.

Livet är som för Schrödingers katt, liksom, en superposition av en massa tillstånd som existerar samtidigt. Och sen dör vi, ganska random. Om.

Hallucinationer

Helg. Hur roligt, spännande, intressant och stimulerande jobbet än är, är det skönt med helg. Oceaner av tid, tänker jag. Fast jag egentligen vet att det inte stämmer.

På fredag kväll däckar man ganska tidigt, vilket får till följd att man vaknar ganska tidigt lördag morgon. Men det gör inget, eftersom det är så skönt att komma upp och ha många timmar på förmiddagen utan förpliktelser. Det börjar så bra, resten av familjen sover, man tänder ljus, dricker kaffe, sitter och läser.

Sen vaknar dottern. Då visar det sig att hon gjort viss planering. Man är inbokad på olika saker. Man är till exempel inbokad på träning, det är ok, man behöver träna. Sen är man inbokad på shopping av något nödvändigt slag som man inte kände till. Och så ska man visst baka, för imorgon kommer släkten på kalas, som man hade glömt bort.

Och sen vaknar sonen. Och han ska vara pepparkaka i luciatåget på måndag. Men eftersom han är femton trodde man att han hade planerat allt. Men det hade han inte, eftersom han tänkt att han skulle måla sig till pepparkaka. Och han trodde modern momentant skulle trolla fram pepparkaksfärg. Vilket inte låg i moderns planer för helgen. Så en stor del av dagarna går åt till att fundera över bästa sättet att måla en nästan två meter lång femtonåring pepparkaksbrun.

Lyckligtvis ägnar sig den andre sonen bara åt sitt datorspelande, och klagar mest på att både nudlar och pizza är slut. Det kan jag ta, det är enkelt. Han får äta något annat.

Och sen får man besök och drabbas av sockerchock eftersom man inte är van att pressa i sig så mycket sött på kort tid. Och sen är man jättetrött. Och man har bara läst inledningen av Spinozas Etiken, som man hade tänkt frossa i. Och inte hinner man läsa mer, eftersom det var en liten jobbdetalj som behövde göras också.

Jag hallucinerar fortfarande om den där Helgen. Nästa kanske?

Momentan fem-i-topp

Pesten – Camus. Nyss läs-lyssnat på. Tänker läsa en gång till, å det snaraste. Fy tusan vilken bra bok! Speciellt vill jag tänka på tanken att hyllande av godhet, som är så vanligt i vår tid, snarare kan vara ren ondska. Det skulle förklara min intuitiva avsky för ytliga godhetsyttringar. Men jag har inte tänkt klart där.

Brott och Straff – Dostojevskij. Som jag förvånat skrev alldeles nyligen. Jag känner mig lurad, känner mig som ett offer, någon har fått mig att tro att det är en boring bok. Det är det verkligen inte.

Doktor Glas – Söderberg. Läst två gånger, lyssnat på en gång. Läser nu för fjärde gången. En av de bästa ever. Varför måste man läsa flera gånger? Jomen det är väl självklart, det dyker upp nya saker hela tiden. Något nytt att tänka på.

Främlingen – Camus. Läst på franska för ohyggligt många år sen. Lyssnat på nu under hösten. Läser nu. Oerhört intressant. Hans synbara likgiltighet inför livet gör att han drabbas av döden. Som att bara man är ytligt engagerad, känner till koderna, blir omdömet ett annat. Fast handlingen är densamma. Ytterst intressant.

Okej, det var fyra. Vi tar en femte, otippad:

Augustinus bekännelser. Inte för de religiösa utgjutelsernas skull, utanför de intelligenta resonemangens. En bok att rekommendera.

Sartres Existentialismen är en humanism är mycket intressant, och jag är benägen att sympatisera med existentialismens tankar. Men den passar väl bra som bakgrundsresonemang till resten.

Läsa för underhållning. Läsa för att lära. Det är svårt att skilja dem åt.

Reflexer vs predator

Om vi skulle vara lite mer lättsinniga bland alla tunga existentiella frågor som bibelns icke-logiska utsagor, vi ska så snart tillfälle ges diskutera Pesten också, så kan vi fundera över det här med reflexer.

Reflexer är en rent fysikalisk företeelse. Det är mörkt ute, du har säkert mörka kläder, det är bara skidkläder som är färgglada, som suger upp det lilla ljus som finns såhär års. Du syns alltså fruktansvärt dåligt när du spankulerar omkring på cykelvägar och trottoarer och tänker dig över gatan, eller ännu värre, studsar ut i gatan.

Faktum är att världen är full av oavsiktliga predators. Helt plötsligt tumlar de liksom ut i gatan, från sin osynliga tillvaro, och åstadkommer både skräck och skrik. När man tvingas tvärbromsa. Så kan vi inte ha det. Hur irriterad jag än blir på dessa tanklösa varelser, vill jag ändå inte köra över någon. Det skulle vara så himla … opraktiskt. Nej, problemet måste lösas på fysikalisk väg. Jag har en mycket enkel lösning såhär helt preliminärt, en quick-fix som man skulle kunna införa medan man tänker ut något bättre.

Man skulle helt enkelt kunna lägga slingor i trottoarerna, eller ställen som fotgängare frekventerar, som sprutar ut finfördelat reflekterande glitter. Man kan använda bevattningsslang som man lägger i små rännor i trottoarkanten. Det behöver inte riktas något speciellt, upp med det bara, trafiken och lokala vindar kommer att sprida omkring det och vips kommer alla att glittra glatt. Och synas väl till allmän förnöjelse, särskilt för bilister.

Hur svårt kan det vara. Det där var ju en jätteenkel uppfinning enligt principen ”Det man inte har men vill ha får man skaffa sig”; gångtrafikanter och cyklister, och hundar, som syns. Sådärja!

Vi måste prata om bibeln

Nästa uppgift i en av litteraturvetenskapskurserna handlar om bibelns epik. Som av en mer eller mindre lycklig slump äger jag faktiskt både bibel och psalmbok, även om jag fick leta lite i de bakre raderna i bokhyllan. 1917 års bibelöversättning. Några kapitel i 1:a Mosebok, hela Höga Visan och hela Job ska läsas. Moseböckerna har jag läst förr, då var jag femton. Jag kan svårligen se mina egna femtonåringar läsa bibeln, men det var andra tider då. Eller så var det bara en av alla saker jag fick för mig. Jag läste klassificering i fågelhandböcker också.

Bibeln får man anta är noggrant läst och nogsamt tolkad av miljontals människor, miljarder kanske. Vilket borde innebära att jag är i gott sällskap när redan det första kapitlet driver mig till vansinne i bristen på trovärdighet. Alltså, nu menar jag inte ens den absurda storyn om Gud som skapade världen, om man ska tolka det bokstavligt, jag menar alla lösa trådar!

Det börjar med att Gud skapade himmel och jord. Men redan i 1:6 går det åt skogen, för det är inte förrän där som himlen blir till genom att vatten delas upp på vatten uppe och vatten nere. Det sades det minsann inget om i början, att det var en massa vatten! Men okej, nu har vi himlen och vatten. Vatten på jorden är ok, det delas senare upp så torrt blir synligt och det blir vattensamlingar här och där. Men … inte ett ord om vattnet som är där ovanför. Alltså vattnet ovanför himlen. Är det molnen och regnet det, eller är det bortom universum, bortom oändligheten det vattnet finns. Och vad gör det isåfall där?

Och på detta sätt fortsätter det. Det vrider sig i magen på mig av ologiskheterna som staplas på varandra. Jag begriper precis varför konfirmationen inte åstadkom några religiösa mirakel i mitt sinne.

Sen kommer vi till Noa. Fine, han stoppar in djuren i båten och så väntar de ut syndafallet tills Gud har lugnat ner sig. Femton alnar över alla berg stiger vattnet. Det täcker garanterat in varenda liten jordplätt. Och nu undrar jag två saker. Fiskarna … de dog väl inte? De frodades väl så det stod härliga till, i de oceaner av vatten som helt plötsligt uppenbarade sig. Inte ett ord om dem. Nästan så man misstänker att Gud tänkte att de ju höll på med evolutionen, så dem fick han låta bli. Men nästa sak, Noa skickar ut en duva då och då. Den kommer tillbaka första gången, för den kunde inte hitta någon plats att vila på, ”ty vattnet betäckte hela jorden” (1 Mos 8:9) står det explicit! Sju dagar senare får duvan dra iväg på nytt spejaruppdrag. Sju dagar. Och vad händer då?! Den kommer tillbaka med ett friskt olivlöv! På sju dagar har det torkat upp och ett olivträd växt, eller i bästa fall återupplivats och bildat en nytt löv. Snabbt fixat.

Jag ser bara en lösning på problemet, och det är att Gud på något satte fart på Noa, nära ljusets hastighet, så att det under hans sju dagar gick många fler på jorden. Då kunde olivträdet ha hunnit med. Problemet med duvan löstes väl via någon transporter av något slag, får man förmoda.

Så måste det ha gått till. Skönt att ha det problemet ur världen i alla fall. Nu är det bara 1400 sidor till att räta ut.

En egentlig människa

I tjugo, eller till och med trettio, år, har den stått och stirrat på mig från bokhyllan. Brott och Straff. Tjock bok. Dostojevskij, man hör hur tungt och mörkt och eländigt det låter. Utdragen jag tidigare läst har varit detaljerade galenskaper. Inte direkt lockande att läsa en hel bok om någon som ägnar tankemöda åt blodfläckade fransar från rocken, eller om det var en ficka, eller nå’t. Men studierna krävde läsningen. Det var bara att ta tag i saken. Varför har jag inte läst tidigare, frågar jag mig nu. Mycket lättläst. Och mycket intressant. Trots de ryska namnen som jag bara med största svårighet kommer att komma ihåg.

Raskolnikov driver (nåja, förmedlar vid några tillfällen) idén att det finns två slags människor, dels de vanliga, som bara har till uppgift att föröka sig. Och sen de egentliga, som har förmåga att skapa något nytt. Och för att skapa något nytt har de också rätt att göra något som kanske verkar mindre rätt i ögonblicket. Som att döda andra människor, om de måste för en god sak. Det anförs ett exempel, antag att Newton hindrats att framlägga sina teorier, men att man genom att oskadliggöra dem som hindrade honom gör tusentals människor en tjänst, dvs att få kunskapen som Newton utvecklar, skulle inte det vara bra då? En egenskap hos de här egentliga människorna, är att de inte tvekar, de funderar inte över rätt och fel, de bara gör det de anser sig måsta göra. Något stort och viktigt förstås.

Den där frågan om hur man ska räkna värdet av en människas liv mot andras är olösligt besvärlig, förstås. Jag lämnar den just nu. Men man kan fundera över en annan sak, utan att ta ställning i den besvärliga frågan, nämligen problemet med vem eller vilka som har rätt att ta sig rätten. Man vet sällan förrän lång tid har gått att något är nyttigt för väldigt många. Man vet inte förrän långt senare om någon i den meningen var en egentlig människa, eller inte. Att inte tveka verkar vara ett osäkert kriterium på en egentlig människas stordåd och viktighet. Många är kallade och få äro utvalda, kanske man kan säga. Det är inte heller entydigt vad som är bra, eller dåligt, för många. Det finns alltför lite ”absolut värde” i omdömen som ”bra” eller ”dåligt”. Det finns många ”bra” och ”dåligt” som inte är oberoende av situation och människa.

Om det nu är så att man inte förrän efter lång tid vet om något visar sig bra eller dåligt, och ju längre tid som går desto svårare att korrelera till en enda egentlig människas handling, måste det vara svårt att göra en riktig bedömning i frågan. Det måste finnas väldigt många handlingar som inte lett till något epokgörande bra. Och var finns de i jämförelsen med det som fallit ut bra?

Raskolnikov verkar inte vara en egentlig människa enligt sin egen definition, även om han gärna vill. Inte en vanlig heller, för all del. Han tycker att mordet är rätt. Hela tiden. Men han drabbas ju av feber och sjukdom, av oro för upptäckt. Och han har så mycket att tampas med. Modern och systern. Och den övergode Razumichin. För att inte tala om de misstänksamma polismännen, som på rent psykologiska grunder fått för sig att han skulle kunna vara den skyldige. Fast de har inga konkreta bevis, utan väntar på hans erkännande. Och den goda, prostituerade, Sonja. Hela livet, det nära, vardagliga, ställer till det för honom, gör honom alltför upptagen för att utveckla sina idéer. Det är kanske tur det, vem vet hur många det funnits att mörda annars? Mitt bland fattigdom och misär ska han gå och vara en malplacerad övermänniska! Det funkar ju inte. Dessutom kan han inte stänga hjärtat för de som har det svårt. Men det är ju inte tanken heller med den egentliga människan, hon får vara god. Den egentliga människan handlar ju för ett gott syfte, något gott för världen och människorna. Tänker de, utan att egentligen tänka. Det är mer som att det är tur om det blir bra, de tvekar ju inte.

Egentligen är det ganska ostyrigt. Raskolnikov är både rationell och labil. Tar avstånd från människorna nära, bråkar med dem, är överlägsen. Hyser medlidande och och är stolt. Ingen ordning alls. Han är ingen egentlig människa. Han inser det själv, om man frågar sig om man är en lus, så är man det. Han sätter sig själv på prov, och misslyckas.

Den där ansatsen, om vanliga och egentliga människor, verkar fel från början, en modell som inte kan användas till något. Någon slags konstruktion för att förklara, eller försvara, hur tveksamma handlingar kan gå ihop med något, eventuellt svagt korrelerat eller till och med godtyckligt, gott utfall senare.

När man tänker efter brukar många obehagligheter förklaras som välgärningar i backljus, det är sådant som måste göras för att hitta någon mening i dem. Om man inte kan acceptera meningslösheter och det val man har möjlighet att göra. Okej, okej, jag tilltalas av existentialismen, jag erkänner. Vi kommer mer till den. Senare.