Kameravärmare

DoktorT och jag förde en intressant diskussion på kudden igår. Den handlade om olika sätt att hålla kameran varm, vilket kan vara behövligt i denna kyla. DoktorT var inne på någon slags värmefolie, men jag tycker min idé är mer robust. Den är mycket enkel. Man tillverkar en liten påse till kameran, med värmeslingor. Sen kopplar man värmeslingorna till sitt eget blodomlopp. Blodet har man alltid med sig, och det fungerar relativt säkert i de flesta normallägen. Se figur nedan.

IMG_0046.PNG
Man måste naturligtvis tänka på att mängden blod, i källan, måste vara relativt stor jämfört med värmeslingans volym, så att nedkylningseffekten inte får systemet att krascha. Man får räkna lite på det. Men man kan säga att det förmodligen inte är lämpligt att koppla värmeslingan till sin hund, eller katt. Bättre isåfall att koppla upp den på en häst, om man inte vill stå för värmen själv.

Kan man lajka för mycket?

Jag har tänkt på en sak. Jag har tänkt på Facebook. Vad gör jag där egentligen? Inte för att det är något principiellt fel med Facebook, tvärtom. Lajkens högborg, hur trevligt som helst.

Jag tar en vända några gånger per dag, kollar in nya inlägg, och lajkar en försvarlig, eller kanske tvärtom en rent oförsvarlig, mängd av dem. Jag lajkar både det ena och det andra, endel gillar jag verkligen, endel är intressant, men det mesta bryr jag mig inte om alls, och endel tycker jag är direkt ytligt, för att uttrycka mig diplomatiskt. Men lajkar gör jag så det står härliga till. Man kan undra varför. Ibland känner jag att ett lajk kan behövas, någon är i stort behov av bekräftelse. Ibland känner jag att den sociala konventionen kräver ett lajk. Ibland är lajk ett tecken på att jag finns där och ser. Huruvida jag verkligen bryr mig eller ej, i sakfrågan, är kanske likgiltigt, huvudsaken jag ger ett avtryck. Som bekräftelse på att jag läst statusen, sett bilderna. När frånvaron av ett lajk riskerar att antyda ett indirekt ogillande. När det man inte gör är mer signifikant än det man gör.

Och mina egna statusuppdateringar, bilder, länkar. Varför lägger jag upp dem? Av impuls när jag tycker något är kul. Som en provokation när jag känner för det. Som ett livstecken ibland. Nio uppdateringar av tio ångrar jag innan jag skrivit klart, och raderar. En del ångrar jag när jag publicerat. Och raderar. En del får stå kvar.

Jag känner en växande irritation över detta sociala mediums outtalade etikett. Inte för att det är otrevligt, det är tvärtom väldigt empatiskt att sprida lajks, man kan inte gilla för mycket. Eller kan man kanske det? När lajkandet blir som att slå ner de upp-ploppande grodorna på Gröna Lund. Man slår och slår och slår, och kommer inte vidare. Eller djupare. Men man får poäng förstås. Ju fler grodor, desto fler poäng. I lajkhimlen.

Juldagen

Juldagens uppgift är att möjliggöra total förslappning. Man får säga att förväntningarna uppfyllts. Den nya leksaken, iPad:en, vars syfte här i världen kommer att vara som interaktiv receptsamling, har utforskats. Barnen, eller snarare ungdomarna, har i vederbörlig ordning ojat sig över moderns förmodade, men inte verkliga, app-ignorans. Jag har förtusan till och med spelat ett spel! Och påbörjat receptsamlingen med att sammanställa julens recept. De som utprovats och kommer att ingå i traditionen à la IngenjörC och DoktorT.

Utöver konsolidering åstadkoms en promenad. Kallt.

IMG_0023.JPG
Och Kvällen kan ägnas åt boklig förkovran. (Okej, okej, det är nyhetens behag med det filtret.)

IMG_0026.JPG

17 dagar

Senast var det sommar, sol och semester. Nu är det vinter, sol, och jullov. 17 dagars ledighet står på schemat. Jag har börjat planeringen av hur himla ledig jag ska vara. Hur mycket jag ska hänga i min favoritfåtölj och läsa böcker. Hur mycket jag ska träna och hur många promenader jag ska ta. Och joggingturer. Hur mycket som ska röjas och göras iordning och förberedas inför en spännande vår.julkulor2014

Tänkas ifatt, och tänkas nytt. Tänkas snabbt och tänkas långsamt. Den boken ska jag läsa om. Det borde gå ganska snabbt. Sen står Taleb på tur, och en intressant biografi är alltid intressant. Förra julen var det Oppenheimer. Nu kanske det blir Ellen Key. Helt logiskt.

julbooks2014