Egenmäktigt förfarande

Kunde det kallas det, det faktum att jag glömt att noggrant påtala för Doktor T vilken fantastiskt bra bok Alkemisten är? Eller Doktor Glas? Nej, det kan det inte vara, den rättmätige ägaren till böckerna är ju jag. Eller egentligen hade jag gett bort Alkemisten, men man kan inte ge böcker till människor som inte har förmåga att läsa, så jag tog tillbaka den till min bokhylla igen. Egenmäktigt. Läser man inte har man förverkat rätten till en bok. Nu slumpade det sig så att jag läste Egenmäktigt förfarande, samtidigt som Doktor T läste Alkemisten. Hugo Rask är en skrattretande person. Man kunde tycka att hans person är beskriven något torftigt. Men om han nu är en torftig människa, så är ju inte det så konstigt.

Hugo Rask var en sådan person som ville att man skulle säga om honom att han var sympatisk. En varm, omtänksam människa ville han vara. Varmast var han mot främlingar. Ju mer främlingarna lärde känna honom desto större blev kylan och hårdheten.

Jag log när jag läste det. I know what you mean, sister. Hugo Rask är konstnär, han verkar arbeta med kulisser på något sätt. Det passar bra, eftersom han visar sig vara inte mer än en kuliss. Men, det är ju inte hans fel. Egentligen. Det är ju bara det att andra tror mer om honom än han är, han ger ett bra första intryck. Ett som är svårt att tvätta bort. Det är den figuren, den bilden som Ester Nilsson förälskar sig i. Hon bygger den själv. Av Hugo Rasks kulisser. Sen krackelerar den sakta, inget av vad den föresvävar håller. Det tar bara så himla lång tid för henne att riktigt inse det. Man får följa hur den faller sönder. Hennes förälskelse, eller snarare är det besatthet. Efter att hon försökt på alla sätt att låta tiden verka för att Hugo Rask skulle veckla ut sig som hon trodde. Eller snarare hoppades. Det gör han förstås inte.

Hon var tacksam över att hon hållit emot alla de gånger på sistone då hon velat meddela honom sitt odelade förakt. Självbehärskning var det man nästan aldrig behövde ångra. Vrede och utfall var det man nästan alltid önskade ogjort.

Storyn är genialt enkel. Texten är ren, inget onödigt pladder, inga tröttande miljö- eller personbeskrivningar. Rakt på sak. Ester råkade bara bygga en bild av en man som inte kunde uppfylla den. De signaler han gav hade inte täckning i verkligheten, de var kulisser. Hon råkade bara bli besatt. Envisa människor blir det ibland. Då tar det ett tag att överge konstruktionen, att inse att den inte håller.

Ibland påminns jag, jag vet inte exakt vad som gör det, språket förmodligen om just Doktor Glas. Ibland skymtar Per Wästbergs romansvit  Eldens skugga, Bergets källa, Ljusets hjärta och Vindens Låga förbi i texten.

Bra bok. Fenomenet väl beskrivet.