Fördel Tant

En fördel med att öka på sin aktningsvärda ålder, det som oundvikligen sker varje år, är att man blir avtrubbad i fråga om känsla för pinsamheter.

Möjligen kan man diskutera i vilket perspektiv det är en fördel. Tonårsdottern skulle förmodligen beskriva det som en nackdel. Men hon kommer att ändra sig.

Jag tycker till exempel inte det är pinsamt alls att kliva in bland gymmets Arnar och fråga om en uppställning är ledig, eller snart ledig. Jag tycker inte heller det är ett dugg pinsamt att träna på tekniker med, relativt, låga vikter. Vem ska ha åsikter om en dam i min ålder, liksom? Ingen alls, förmodligen. Jag tror faktiskt att jag i stort sett är osynlig på gymmet.

Mycket praktiskt. Eftersom det innebär att jag kan träna på det jag vill utan att bry mig om hur det ser ut runtomkring mig. Egentligen tror jag att detta inte bara gäller damer som jag, utan de allra flesta. Jag lägger bara märke till folk om de är i vägen. Dvs använder den uppställning som jag har i sinnet att använda. Det brukar dock lösas, ity de flesta blir klara relativt snabbt. Utom idag. Hur kan man träna marklyft i en timme? Jag bara frågar. Nej, jag dundrar.

En förskräcklig bok

Nu skulle man kunna tro att detta har förvandlats till en bokblogg. Men så är det förstås inte alls. Jag har bara råkat hamna i läs-koma. Eller drabbats av läsbesatthet. Det är så’nt som händer.

Välkommen till den här världen är fullständigt gräslig. ”Det är berusande och ljuvligt och när boken är slut blir jag sorgsen på riktigt” står det på framsidan, utdrag från en recension får man förmoda. Den är inte ett dugg berusande. Och ljuvlig, har recensenten missuppfattat det ordet? Jag blir inte det minsta sorgsen när boken är slut. Den efterlämnar en känsla av olust. Den beskriver obehagliga, labila, osammanhängande människor som inte verkar ha någon form av medvetande överhuvudtaget. De tycks leva på impuls och infall. I en overklighet. Det är en gåta att de har mobiltelefoner som de inte tappar bort, och ibland verkar de komma ihåg tider och vad de kommit överens om tidigare. Det är inte alls självklart liksom. Och hur lyckas de betala sin hyra, undrar jag flera gånger.

Det ska vara en kärlekshistoria, ett triangeldrama. Men kärleken är ad hoc och ytlig och utan känslor. Och inte kan man bli förvånad över att det går som det går.  En konstig historia helt enkelt. Jag undrar om människor som de i boken läser böcker. Vem ska i annat fall känna igen sig? Och blir man inte ohyggligt less på bräckliga kvinnor som är som fåglar, eller barn? Ta dig samman, Greta, för i helvete! Har man lust att påpeka, eller snarare vråla, då och då.

Fast språket är hysteriskt roligt emellanåt. Det är behållningen.

Egenmäktigt förfarande

Kunde det kallas det, det faktum att jag glömt att noggrant påtala för Doktor T vilken fantastiskt bra bok Alkemisten är? Eller Doktor Glas? Nej, det kan det inte vara, den rättmätige ägaren till böckerna är ju jag. Eller egentligen hade jag gett bort Alkemisten, men man kan inte ge böcker till människor som inte har förmåga att läsa, så jag tog tillbaka den till min bokhylla igen. Egenmäktigt. Läser man inte har man förverkat rätten till en bok. Nu slumpade det sig så att jag läste Egenmäktigt förfarande, samtidigt som Doktor T läste Alkemisten. Hugo Rask är en skrattretande person. Man kunde tycka att hans person är beskriven något torftigt. Men om han nu är en torftig människa, så är ju inte det så konstigt.

Hugo Rask var en sådan person som ville att man skulle säga om honom att han var sympatisk. En varm, omtänksam människa ville han vara. Varmast var han mot främlingar. Ju mer främlingarna lärde känna honom desto större blev kylan och hårdheten.

Jag log när jag läste det. I know what you mean, sister. Hugo Rask är konstnär, han verkar arbeta med kulisser på något sätt. Det passar bra, eftersom han visar sig vara inte mer än en kuliss. Men, det är ju inte hans fel. Egentligen. Det är ju bara det att andra tror mer om honom än han är, han ger ett bra första intryck. Ett som är svårt att tvätta bort. Det är den figuren, den bilden som Ester Nilsson förälskar sig i. Hon bygger den själv. Av Hugo Rasks kulisser. Sen krackelerar den sakta, inget av vad den föresvävar håller. Det tar bara så himla lång tid för henne att riktigt inse det. Man får följa hur den faller sönder. Hennes förälskelse, eller snarare är det besatthet. Efter att hon försökt på alla sätt att låta tiden verka för att Hugo Rask skulle veckla ut sig som hon trodde. Eller snarare hoppades. Det gör han förstås inte.

Hon var tacksam över att hon hållit emot alla de gånger på sistone då hon velat meddela honom sitt odelade förakt. Självbehärskning var det man nästan aldrig behövde ångra. Vrede och utfall var det man nästan alltid önskade ogjort.

Storyn är genialt enkel. Texten är ren, inget onödigt pladder, inga tröttande miljö- eller personbeskrivningar. Rakt på sak. Ester råkade bara bygga en bild av en man som inte kunde uppfylla den. De signaler han gav hade inte täckning i verkligheten, de var kulisser. Hon råkade bara bli besatt. Envisa människor blir det ibland. Då tar det ett tag att överge konstruktionen, att inse att den inte håller.

Ibland påminns jag, jag vet inte exakt vad som gör det, språket förmodligen om just Doktor Glas. Ibland skymtar Per Wästbergs romansvit  Eldens skugga, Bergets källa, Ljusets hjärta och Vindens Låga förbi i texten.

Bra bok. Fenomenet väl beskrivet.

Doktor T’s uppfinning

Det är ju jag som är ingenjören här i huset. Egentligen.  Doktor T är forskaren. Men nu har det fallit sig så att jag är en teoretiskt lagd ingenjör, och Doktor T är en praktiskt lagd forskare.

Gasen till vår myggdödare tog slut. Goda råd var dyra. Doktor T har funderat och påbörjat prototyper i frågan. Borrat hål i gamla gasbehållare, försökt hitta ventiler. Jag, som ingenjör, har hållit mig i bakgrunden. Men ikväll blev frågan akut. Mygg-gasen var slut!

Doktor T letade ventil. Jag tänkte nagellack. Lyckligtvis har vi en UV-lampa för gellack, som genom Doktor T‘s rara dotters försorg kommit till oss. Så med en slaktad tändare, gel- nagellack samt UV-lampan, skapades en myggdödar-refill.

20140605_214141

Sommaren är räddad!