HAHA

Alla har diagnoser. Alla utom jag. Ingen är mer normal än jag. Inte en tillstymmelse till martyr, Drama Queen, labilitet, humörsvängningar eller något annat dramatiskt intressant här. Inga bokstäver, ingen bipolaritet, ingen ångest, inga depressioner, ingen utbrändhet, ingen narcissism, ingen zombiefikation. Ingenting.

Lite periodisk introvertism kanske, och muttrande kring någon enfaldig hop då och då. Men det är ju ingenting. Nästan så man blir lite deprimerad över att liksom inte vara speciell, och intressant. Inget särskilt som man kan kräva att andra ska förstå och ta hänsyn till. Kan man vara monopolär, liksom?

Men Doktor T fann på råd förstås. Han är fantastisk. Han gav mig en diagnos: HAHA, Hyper Attention, Hyper Active.

Jag är ganska nöjd.

 

Belastning

Häromdagen talade jag om för Världen att den bör ta det lite lugnt med allehanda vardagliga krav och förväntningar, ity jag inte riktigt har fokus på tvätthögar eller andra världsliga händelser.

Det är ju nämligen på det sättet, att i vår familj är vi fler nördar än jag. Faktiskt kan nog alla familjemedlemmar, inklusive fågel och katter, klassificeras så. Vilket innebär att vi alla har något vi snöar in på. Vilket dessutom innebär att som goda familjemedlemmar förhåller vi oss positiva till varandras förnärvarande-insnöningar. Det är som kollektivt nörderi.

Just nu fokuserar jag därför, utöver mina egna små fokuseringar, på de rara barnens faiblesse för styrketräning samt kosthållning.

Imorgon kommer jag förmodligen ha hysteriskt ont i triceps. Man får hoppas att råriset vi åt ikväll, till den omega-3-rika laxen, en liten smula kan kompensera.

Det är bara en fråga om förnuft

På väggen på gymmet hänger en affisch med följande citat, som krediteras Carlos Castaneda;

“We either make ourselves miserable, or we make ourselves strong. The amount of work is the same.”

Nu har jag inte mycket till övers för new age-konster som schamanism och drömtydning och så’nt. Inget alls närmare bestämt. Däremot är jag anhängare av förnuft. Och det där är ju faktiskt rent och skärt och praktiskt förnuft. Kan appliceras på många mänskliga företeelser. Träning specifikt, eller livet generellt.

Om man har en fallenhet att ägna sig åt att älta verkliga och påhittade oförätter, förstora och underhålla dem, är det säkert ungefär lika jobbigt, eller till och med jobbigare, än att fokusera på att göra så’nt som får en att utvecklas och må bra. Att ägna sig åt att förstöra relationer till andra människor är nog ungefär lika jobbigt, som att ägna sig åt att vårda dem. Om man tänker i tanke- och tidsinsats. Om man tänker i resultat är förstås insatsen när det gäller det första mycket större. Det är jobbigare att vara arg och må dåligt, än att vara glad och må bra. Möjligen har inte alla den insikten.

Men det bästa av allt är att man kan bestämma själv. Man kan välja! Rent förnuftsmässigt.

Glad Påsk

Oj vilken dag.

Däckbyte, biltvätt, utestädning, några dekorativa blommor i utekrukor. Vi tycks, till synes, helt normala. Mission accomplished. Det är bara julgardinerna som avslöjar att ett dekoraktivt yttre inte är högsta prioritet hos oss.

Jag skissade upp en framtidsplan för Doktor T. Om ett antal år, när saker och ting … konvergerat, då ska vi ha den summerade summan av våra barn med partners, barnbarn och hundar och katter och vad det nu kan vara, på påskhelg. Det blir många, mycket arbete kan bli gjort. Efter trädgårdsarbetet ska vi elda och grilla och laga mat. Och sitta ute och dricka vin  tills det är mörkt och kallt. Sen när alla är trötta på samkväm, går vi in till varsitt skrymlse för instagram och facebook och vad det nu kan vara.

Dagen efter kan vi lägga om stenläggningen vid eldplatsen, och något år kan vi säkert måla om fasaden.

Kanske får jag lov att putsa på planen, jag har inte tänkt ut det där med vem som ska hålla koll på alla småbarn, t ex. Nejnej, inte jag, mitt uppdrag begränsar sig till planering, dokumentation, lite matlagning och möjligen bullbak. Doktor T kan säkert bygga en inhägnad.

 

Du förstår inte hur det känns!

När Lilla Dotter var yngre, och råkade hamna i affekt av någon anledning, och jag med förnuft och förstånd försökte reda ut situationen och påvisa tjurighetens orimliga natur, slutade det alltid med ett vrål Du förstår inte hur det känns samt en hårt igenslagen dörr. Och det hade hon rätt i, jag förstod inte alls hur de där upprörda känslorna fått fäste. Eller varför. Synnerligen orimliga om man frågar mig. Särskilt svårt att förstå när hon inte förklarade situationen.

Därför ska jag göra det nu. Förklara. Det är inte det att jag är upprörd på något sätt. Egentligen. Inte på det där ilskna sättet. Men jag måste nog ändå använda mig av det modifierade kraftuttrycket Världen förstår inte hur det känns! För knappt ett år sen skrev jag om det hårda arbete det är att vara nörd.

Alltså, Värld, sluta nu plåga mig med trivialiteter som matlagning, städning, räkningar och allehanda petitesser. Jag har faktiskt inte tid med det. Det är knappt jag har tid att jobba. Jag är nämligen nyinsnöad.

Vårlördag

Det måste vara åldern. Vakna halv sju en lördag? Både Doktor T och jag. Snart sjuttonåringen förväntades inte vakna på flera timmar.

Vi tänkte tidig utflykt. Hagaparken.

haga_7

Och sen kollade vi in Hjälstaviken. Det där teleobjektivet som ligger på listan …

hjalstaviken

En dag helt utan tanke på, intressant, arbete. Jag vet inte om det är plus eller minus.

Har du en egen psykopat någonstans?

Har du en egen psykopat? Om inte hemma så kanske någonstans i din dagliga omgivning i alla fall?

Låt oss se efter. Lever i det förgångna? Mycket tjat om gamla storhetstider? Nostalgi och sentimentalitet. Det är psykopatvarning på så’nt.

Alltid jag, jag och återigen jag, Me, Myself and I, som har en massa viktiga behov av olika slag? Oklart vilka, men viktigare än allas andra är de åtminstone. Många psykopatpoäng på det.

Det finns tusen anledningar till att det råkat bli som det blivit, men för vår psykopat, vårt offer, är det alltid Beyond my control. Måste vara det ultimata psykopattrixet, aldrig kunna ta ansvar för något.

Möjligen är diagnosen något lättsam, men det är inte värt att chansa.