Miljöpartister vill ha mera sex

Efter en del djupt tänkande och analyserande här, om miljöpartiet som vill sänka arbetstiden, så att människor får mer tid till ”relationer”, och den alarmerande nyheten om svenskarnas förtorkade sexliv. Samtidigt. Kan man bara dra slutsatsen att miljöpartisterna har lessnat på sin asexuella tillvaro tillsammans med sina ekologiska cyklar och fair trade-tillverkade choklad och nu är ute efter lite mer rajtan tajtan. Om de bara slapp jobba så mycket, kunde de ha mera … tillfredsställande aktiviteter för sig.

Detta är helt lysande. Det kommer nämligen att bli ett lyft för den svårt sargade läkemedelsindustrin också. All tillgänlig bioteknisk kompetens kommer att behöva tas tillvara för att producera adekvata mängder Viagra till dessa horder av nyväckta.

Win-sin.

Alla människor är unika

Eller hur? Visst är det floskelfint?

Och då tänker man ju, att om nu alla är unika, varför kan vi inte acceptera den alldeles, speciella unika egenskapen som en del människor har, den alldeles unika oförmågan att tänka klart, i handling och konsekvens, i t ex … trafiken?

Dessa alldeles speciella, unika, människor, kanske inte ska ha körkort för något annat än moppe?

So what?

Med darr på stämman, får man förmoda, säger Gunther Mårder ”Man är beredd att dö med miljoner i skuld”. Och då undrar jag So What? Tyvärr ger inte artikeln någon som helst argument eller resonemang som underbygger det katastrofala med att dö med miljoner i skuld. Och de där bolånen … jag hade för mig att bankerna lånar ut med huset som säkerhet, vilket därmed i stort sett alltid innebär att de får tillbaka sina pengar när folk dör, och ytterst få vanliga människor faktiskt dör med miljoner i skuld. Så vad kommer det där påståendet ifrån? Ropar Mårder på vargen? Och varför gör han isåfall det?

Varför hörs röster i tid och otid om bolånen? Och vilka är det som är upprörda? Vilka har anledning att vara upprörda? Nu ska vi se … jo, de som har ärvda förmögenheter naturligtvis. De har stor anledning att vara upprörda över detta system med räntor och inflation och bolån som vi har nu. Ett system som Mårder och hans gelikar hittat på, märk väl. Och nu när de upptäcker nackdelarna för dem själva i systemet, så ska de som använder systemet straffas. Istället för upphovsmännen.

Så varför är bolån, låga räntor och låg inflation dålig för Mårder? Men det är väl uppenbart! Låga räntor innebär låg avkastning på hans kapital. Han kan inte investera någonstans och få hög avkastning på sina pengar. Särskilt inte nu när tillväten är låg, och han inte får så god avkastning på sina aktier heller. Hans pengar arbetar dåligt för honom, helt enkelt. Låg inflation höjer inte heller värdet på hans lånefria villa så bra.

Och kanske det värsta av allt, hans ärvda pengar differentierar honom inte från de som utbildat sig och jobbat sig till höga löner som kan betala bolån i samma villaområde där han själv bor.

Hög ränta och hög inflation är bättre för Mårder.

Så har vi Hemberg, sparekonomen på Avanza, varför säger han som han säger? Ja, hans exempel, med paret i Umeå som kommer få äta fläskkotlett om några år när räntan stiger … Om nu räntorna varit högre, hade de aldrig kunnat skaffa det där huset i alla fall, de hade kanske aldrig kunnat skaffa ett hus. Men spara lite kunde de ju göra … i Avanza. Så Avanza kan tjäna pengarna istället.

Och så tycker jag vi ska ha ordning på kausalitet och korrelationer här.

”Orsaken till lånefesten står enligt Mårder att finna i en förändrad inställning till pengars värde. 70- och 80-talisterna är den första generationen som skuldsätter sig utan några som helst skrupler. För dem är det ingen dygd att vara skuldfri.”

Då ska vi se, här har vi två saker. För det första dyker den gamla kristna värderingen upp om att man ska vara skuldfri. Det handlar alltså om moral, inte någon praktisk anledning. För det andra, var det väl så att Mårder&Co ordnade systemet? Var det inte så? Och 70- och 80-talisterna anpassar sig därmed snällt till det.

Sådärja, nu när vi har rett ut saker och ting här, egenintressen och dolda agendor, ser jag fram emot att Mårder&Co slutar skylla på andra för den obehagliga situation (med dålig avkastning på sina egna pengar) som de försatt sig i. Så kan vi alla fokusera på arbete istället.

Summary and Conclusions

Igår var den hundrade dagen för mig i bloggutmaningen, målgång. Då är en sammanfattning av utmaningen på sin plats.

Att skriva ett inlägg varje dag handlar inte om att ”klara det”, eller ”att prestera något”. För mig alltså, det har inte varit en tävlig mot mig själv, min lathet, glömska, eller whatever. Det handlar bara om att göra. Just do it. Ingen bedrift alls faktiskt.

Men när man har tagit på sig uppdraget, krävs förstås lite planering för att ha klart för sig hur det ska genomföras, som vilket uppdrag som helst som man åtar sig. Till skillnad mot när man, som jag vanligen gör, skriver ad hoc, när andan faller på. Att mer medvetet samla iakttagelser att skriva om, t ex. Skriva utkast som minnesanteckningar när något dyker upp. Att planera några inlägg några dagar i rad och förinställa för att jag ska på tjänsteresa t ex och är osäker på hur mycket tid jag har då. Eller för en weekendresa när jag inte vet om jag har så bra internetuppkoppling.

Och bland bloggarna som varit med var några så inspirerande, så att jag faktiskt skapade en ny blogg, för att skilja lite på olika former av mitt eget nörderi.

Andra iakttagelser är den markanta skillnaden i bloggande nu och för drygt åtta år sen när jag startade min blogg med WordPress som verktyg (på annan plats i början). Då var det mycket utforskande av verktyg, vad man kunde göra, och alla bara skrev, spretigt om allt möjligt. Communityn var mindre förstås.

Nu har bloggandet ofta mening. Framförallt ska något marknadsföras och säljas. Antingen direkt, eller indirekt. Det är, som jag upplever, enormt mycket metabloggande, inte om bloggande i sig kanske, men om hur man ska göra olika saker. Hur man ska marknadsföra, hur man ska sälja sig själv eller andra, hur man ska lyckas med karriären, hur man ska lyckas med sig själv som människa, hur man ska skriva eller tala. Intressant att så många vill lära ut något till andra. Med det enorma intresset för att lära ut saker och ting, undrar man varför det är svårt med lärare i skolan?

Möjligen finns det en survivorship bias här, bland de bloggar som deltagit i Blogg100. När det gäller ämnena för bloggandet.

Alltså;
– Kul initiativ, bisonblog!
– Jag har övat i, och uppskattat, planering av bloggandet.
– Jag har hittat några nya bloggar att följa, sådana om livet, universum och allting.
– Jag har hittat nya nördbloggar, och startat en egen sådan.

Fortsättningen? Blogging as usual!

Det är hårt arbete att vara nörd

Jag har en gen, eller två, för att snöa in på saker och ting. Det kan handla om både det ena och det andra. Det gemensamma för nörderiet är nog att det finns en massa att lära sig. Ofta har det med färg, mönster, bilder, text och matematik att göra. Och då inser man att både vetenskapsfilosofi, nagellack och foto t ex ryms inom den klassificeringen.

Det är ett hårt arbete att vara nörd. Det här inre tvånget man lider av. Att ta reda på allt. Behärska allt. Ja, nörderi kanske egentligen är en fråga om maktgalenskap? Att behärska. Att förstå. Att kunna. Förutom att en komponent saknas, när det gäller maktgalenskapen. Viljan att pracka på nörderiet på andra. Alltså, det gör man ju bara genom sin existens, och sitt utövande. Indirekt. På sätt och vis. Men jag har ingen som helst drivkraft att hela världen ska ge sig ut och fota t ex. I alla fall inte på samma ställe som jag fotar.

Nagellack och läsning är relativt familje-sociala nörderier. Man är liksom på plats hemma oftast. Fysiskt närvarande. Även om man mest säger mmmm … och hmm … och strax … när någon försöker prata med en.

Foto är lite mer asocialt. Lyckligtvis är de rara barnen tonåringar, och studsar av glädje när de får en stund för sig själva hemma. Och Doktor T delar ju foto-nörderi med mig.

En utmärkande sak för nörderi är att det är en individuell och tyst sport. Om man delar nörderiet med andra, utövar man det oftast parallellt. Under tystnad. Annars är det inte nörderi, enligt min uppfattning.

För att någon aktivitet ska kvala in som nörderi, måste det, utöver utlevelse, också finnas ett starkt inslag av fakta att inhämta och gräva ner sig i. Det måste också var möjligt att modifiera när fakta inhämtas. Det måste finnas inslag av kan själv i det.

På det sättet kan aldrig t ex TV-tittande kvala in som nörderi, det är an passiv handling. Möjligen kan producera egna video-snuttar kvala in som nörderi. Dvs producera YouTube-snuttar funkar som nörderi, glo på YouTube kvalar inte in, såvida det inte handlar om förkovran i t ex nagellackstekniker eller liknande.

Så jag ser några potentiella nörderier vid horisonten. Där har vi t ex


– Stickning
– Fågelskådning (foto)
– Läsa franska filosofer på originalspråk.

Jag känner mig övertygad om att nörderi-potentialen inte tar slut. Det är verkligen ett hårt arbete.

Doktor T och jag gör goda gärningar i trafiken

Det är väl klart att man måste hjälpa sina medmänniskor? Särskilt i trafiken. Farligt vore ju annars. Så Doktor T och jag gör vad vi kan.

Det kan till exempel hända, när vi är ute och kör, att det kommer en bil bakom oss, som liksom har så himla bråttom och knappt kan vänta på att få köra om. Ja, han har så bråttom så att han måste ligga tre meter bakom oss på motorvägen för att få köra om så fort vi är klara med vår omkörning. Och det är ju rent farligt, sådana bilister måste vi helt enkelt hjälpa och stödja så att de inte kör ihjäl sig. Så det gör vi. Det första vi gör är att spola ren vår vindruta. Så att vi ser bättre. Det är viktigt. Då kommer det lite spolarvätska på han som ligger tre meter bakom också. Och ibland har han en vit skinande bil, som han liksom inte verkar tycka om att få spolarvätska på. Så han ökar avståndet. Det är trafiksäkert.

Sen när han kommit över det där med spolarvätskan så är han där, tre meter bakom igen. Och då är vi klara med vår omkörning och går in till höger. Då drar han om, man riktigt ser hur blodkärlen i tinningarna spänns, för vi hinner ju knappt in till höger innan han pressar sig förbi. Då tar vi upp en kamera. Och tar en bild. Med blixt. I vår mörka Volvo med tonade rutor. Och då kommer han på att man kanske inte ska köra 160 på motorvägen, det är lite farligt. Så han går in till höger och kör 115 som alla andra.

Visst är vi riddare i trafiken?

Behövliga avskaffanden

Vi tänkte såhär, Doktor T och jag, att vissa institutioner skulle behöva avskaffas. Vi har ett konkret förslag för en bra start i avvecklingen:

– Radiotjänst
– Systembolaget
– Sosse-Sverige (dvs förmynderiet)
– Kronofogdemyndigheten
– Skattemyndigheten
– Arbetsförmedlingen
– Försäkringskassan

Sådärja, det var några goda idéer för de sinneslöa politikerna att ta tag. Äntligen.

Laga egen barnmat

Laga egen barnmat var naturligtvis ett måste för oss käcka småbarnsföräldrar. Koka kött och grönsaker och frysa in i praktiska tärningar. Och senare allehanda grytor och så.

Tiderna förändras inte. Vi lagar fortfarande barnmat för att ha i frysen. Nu är det inte tärningar av kokt kött och ärtor. Nu är det pizza som skäres och fryses i bitar, för hungriga tonåringar att ta fram och värma i mikron när nöden kräver.

barnmat

Systembolagets paradox

Alltså. Systembolaget. De ska, antar jag, driva affärsmässig verksamhet, och samtidigt inte sälja ”för mycket” till sina kunder. I alla fall inte till kunder som inte kan hantera det de köper. Förmodar jag på något sätt.

Idag handlade jag lite öl. Jag tror jag handlar där sådär två-tre gånger i månaden. En helt rimlig frekvens, tycker jag.

Mannen i kassan hejade på mig: Heeeej, med intonationen ”jaså, hej igen, nu ska vi se vad det blir den här gången, då”. Typ som man hälsar på någon man känner väl igen.

Och jag tänkte att det är en strategi (han hälsade på samma sätt på både den före och efter mig), undrar om de gått på kurs. Få kunderna att känna sig som om de handlar för ofta, liksom. Måste ingå i deras folkhälsouppdrag. När man blir hälsad på, på det sättet tänker man ”Men herregud, är jag här för ofta??”

Himla fiffigt, Systembolaget!

En deklaration

Överraskning varje år. Alltså, jag menar man glömmer ju bort. Var det inte längre sen jag gjorde det, eller det? Och hur farao ska man deklarera det där, det var ju inte precis en försäljning. Och så gifte vi oss förra året, och hur gör man då. Och egentligen är det väl inte så komplicerat, trots allt är det ju uttänkt av människor, så det är bara en fråga om att reda ut saker och ting. Men det kan ju hända att man tycker att man inte vill lägga alltför mycket tid på det. Hur svårt kan det vara att göra ett helautomatiskt system i det här praktiskt datoriserade registreringssamhället?

Och sönerna spelar Monopol och förhandlar och budar. De har tur som slipper deklarera.

Tänk att Blogg100-målgången, för de som startade den 23 januari, är samma dag som självdeklarationen ska in. Har det ett samband?

Organdonatorernas dag

Idag är det inte bara 1 maj. Det är Organdonatorernas Dag också. Hundratals har vi sett idag. Unga män på sporthojar, och femtioåringar som kör sporttouring eller HD. Allihopa, med tanke på körstil, tycktes högst benägna att bidra till organbankerna. Mycket lovvärt och osjälviskt, måste man säga.

Jag har inget emot motorcyklar, de har ofta jättefina färger. Men jag är inte jätteförtjust i att de kör som galningar på vanliga vägar och ser ut som de kan klyva vår bil närsomhelst. Nej, på bana ska de vara. Så de blir fotomässiga också.

Gälleråsen 289Picasa