Den läskiga Shrek-gröna från förra söndagen fick ge vika för en kompenserande röd, Essie Forever Yummy.
Efter det var det dags för en blå. Ingen riktigt bra bild, förutom den från tidigare idag. Maybelline Colorama Ocean Blue.
Och sen påsklacket. Viva La Diva 112 i två lager, och sen ett lager HM Jo Is In the House. Mycket nöjd med just den.
Huruvida Jesus är Gud, eller inte, är visst en fråga som rara dottern funderar över. Man får förmoda att frågan kommit upp såhär i påsktider. I alla fall jag vet att Gud och dom vill ha med påsken att göra. Om jag minns saken rätt, så ska Jesus vara Guds son. Och så ska det finnas en Helig Ande. Fast han är väl lite perifer i påsktider. Tre stycken typer ska det vara. Det är fö väldigt många treor i dagens datum, för den som är lagd åt det hållet. Men, sen kan man fundera lite längre, på det där religiösa, och egentligen är det ju en rent filosofisk fråga om Jesus är Gud. Det är inte bara att garva och säga nej, det är Guds son, liksom. Man hör ju hur tokigt det låter. Nej, man får ta frågan på större allvar.
Såhär är det. Gud representerar helt enkelt allt det vetenskapen har kvar att strukturera och förstå. Gud är s a s det stokastiska bruset i kunskapen. Och då kan man säga att Jesus är som en del av brusets spektrum. Och anden också. Man kan liksom fokusera på Jesus-bandet (ungefär som FM-bandet när det gäller radiofrekvenser) om man vill. Det gör man mycket nu i påsk.
Men det är klart enklare, och lite skojigare, att hitta på historier om det, som är lite mer humanistiska. Och det finns ju olika inriktningar, sk religioner, som gör det. Och jag tycker man, i moderna tider, kunde lägga till en till. Typ som Star Trek och Aliens och så. Jag kan nog göra en så’n.
Carl von Linné löste tydligen problemet med Gud genom att påstå ”Gud skapade och Linné ordnade”. Rätt fiffigt. I Linnés grav, i Uppsala Domkyrka, håller man på att få det att konvergera, sakta med säkert, genom att halshygga treenigheten, rent symboliskt.
När vi ändå var där i domkyrkan. I fredags. För foto. Passade vi på att titta på stensniderierna vid Gustav Vasas grav. Undrar vad som hände när de gjorde fel? På den sista rutan, liksom.
Det finns en viss sannolikhet för att en graviditet är en tvillinggraviditet. Den är inte jättestor. Enligt Wikipedia är det ca 1.25 % av förlossningarna som är tvillingförlossningar. Sannolikheten att föda tvillingar ökar med ärftlighet, tidigare graviditeter och ålder. Men den är fortfarande inte jättestor. Man behöver inte heller ha några av de här ”riskfaktorerna” för att föda tvillingar.
Ibland, när mina tvillingar var små, och jag var mer engagerad i tvillingspecifika frågor, kom detta med sannolikheter upp. Som vi känner till är inte de flesta människor så intresserade av matematik. Eller sannolikhetsteori. Eller statistik.
Diskussioner kunde ofta sluta med ”Men statistiken stämmer inte på mig, jag är inte tvilling!” Och då dristade jag mig att påpeka att statistiken stämde alldeles utmärkt även på henne, eftersom hon ju också ingick i statistiken som en del av den. Statistik säger inget om vad som ska hända en individ, det säger bara något om hur det kan se ut i en grupp av människor.
Uppenbarligen ville man inte vara en del av gruppen i just det här fallet.
Häromdagen läste jag en blogg om alkohol. Bloggaren ondgjorde sig över andra föräldrars alkoholvanor. Själv intar hon uppenbarligen aldrig alkohol. Och det slog mig att här var det tvärtom. Här ville bloggaren att alla andra skulle tillhöra samma grupp som hon. Att statistiken skulle forma sig efter henne som medelvärde.
Det var intressant, tyckte jag. Att se de båda synsätten samtidigt. Det är generellt, som jag uppfattar det. Jag känner igen det från många olika frågeställningar.
Ibland ska man tillhöra gruppen, ibland inte. Vilken är skillnaden? När är vad önskvärt?
Det tycks bero på vem som definierar gruppen. Man själv eller någon annan.
Hur kommer det sig att pannkakan får en bubbla just där?
Och de andra mindre bubblorna, varifrån kommer de?
Och sen när man vänder på den ser den ut som ett månlandskap.
Varför ser de ut sådär? Och olika allihopa? Har du sett identiskt lika pannkakor?
Det är olinjär fysik förstås. Kaos-dynamik.
Pannkakor är ett typiskt exempel på matematik och fysik till vardags. Finns överallt.
Solnedgången i mars. Det blir bra.
Igårkväll var det fullmåne. Månljuset var magiskt.
Idag insåg jag vad jobba, arbeta, egentligen är. Som jag har undrat!
Såhär gör man: Man skickar power-point-presentationer och försäljningssiffror till varann, och sen pratar man om dem! Det är jobb det! Det såg jag i reklam som flashade upp på min skärm under min veckoliga runda i nyhetsflödet.
Först sitter Magnus i morgonrusningen och skickar Power Point. Man undrar om han skrivit klart den också, när han väntade på tåget?
Sen får Anna den, och i språnget lägger hon inte lite försäljningssiffror som hon hittar någonstans, och så skickar hon det till Johan, som uppdaterar presentationen. För att det ska hålla ihop måste man anta att han sitter på ett tåg eller så och gör det.
Och Johan håller telefonmöte med allihopa när han kommer fram till Stockholm.
För det första undrar jag vilka de är som tjänar de där pengarna som är upphovet till power-point-presentationen och siffrorna i försäljningsarket? Förmodligen varken Magnus, Anna eller Johan. Eller isåfall vad jobbar de med? Dvs, vad tjänar de pengar på? Inte är det väl på Power Point-presentationer och Excel-blad?
Sen undrar jag varför de är på väg till ett möte, när de har telefon-möte precis när Johan kliver av tåget.
Till slut tänkte jag på att han den där sista snubben, heter Johan, han som liksom verkar vara den som ska ha allting som Anna och Magnus producerar. Som om han är typ VD:n eller så. Hette inte alla VD:ar Johan förresten?
Och allra sista tänker jag Är det sådär folk tror att tillväxt genereras, genom att skicka saker via internet? Då förstår jag plötsligen varför det är kris överallt. Det är ju mycket enkelt. Det är ju inte så många som arbetar.
Heureka!
Om kameran står framme, tar man den bara och går ut när läge uppstår.
Fullmånen är antagligen förklaringen till att grannen spikar i väggen kvart i elva ikväll. Doktor T tror att han håller på att korsfästa sig själv. Jag tror att han panikfixar det sista inför påskbordet för släkten som är hans ansvar i år. Gissar jag.
Månen är förmodligen också förklaringen till att du kommer att sova illa i natt. Själv brukar jag inte vara drabbad av dålig månsömn. Å andra sidan märker jag inte av vintermörkret heller.
Imorgon är det arbetsdag. En stilla dag på kontoret.
Hur mycket jag än har filtren påslagna, har jag i alla fall hört, i periferin. Ledarskap. Prat om ledarskap. Det faller i samma kategori som marknadsföring och varumärken, för mig. Ointressant.
Men vilka är det egentligen som pratar om ledarskap?
Är de några som dör av längtan att bli ledda, kanske? Som i förvirring inte vet vad de ska ta sig till utan en ledare? Hm … nej, jag tror inte det. Det är ju de som vill leda som pratar om ledarskap. Som försöker tala om hur viktiga de är. Vilken nytta de gör. Hur gruppen inte skulle klara sig utan dem. Hur de coachar och tar fram det bästa i varje person. Och i teamet.
Vilket osannolikt skitsnack.
Om folk behöver styras upp har de valt fel sysselsättning. Och det är kanske dessa ledarbenägnas smala lycka. De vill att folk ska ha hamnat lite snett, så att de får en chans att vara där och styra upp. Helst ska de ju inte styra upp rätt, för då får de inget att göra.
Ledare behövs inte. Det är en missuppfattning. Det är mest de som vill leda som tror att de behövs. Som vill övertyga alla andra om det. Ungefär som det där med självhjälpen. Och det är klart de vill tro det. Vad skulle de annars göra? De skulle bli meningslösa om alla insåg det. Och så försöker de övertyga oss andra om det. Vi andra som är ointresserade av allt som är oviktigt. Vi som fokuserar på väsentligheter. Inte hur vi ska styra upp andra.
Administratörer däremot. Behövs. De som dokumenterar och håller ordning och arkiverar. De behövs verkligen.
Av någon konstig anledning verkar det som om de som har ledarambitioner inte alls vill kännas vid att vara administratörer? Är inte det konstigt? Vill de inte vara behövda?
Vårdagjämningen är passerad. USA har sommartid. Solen värmer. Vi ställer om till sommartid i helgen. Det är påsk då tror jag.
Och jag har varit ute och sprungit för första gången på flera månader. Såhär långt vinteruppehåll var det länge sen jag hade. Det roliga med att springa är, förutom alla präktiga positiva hälsoeffekter, är att det inte tar mer än typ tre rundor innan man känner ett ordentligt uppsving i kondition och styrka. Instant gratification kan man säga. Inte många aktiviteter som kan skrya med sådant.
Utöver instant gratification, skjuts i hjärnan och allt annat. Är det en enkel motionsform att ägna sig åt. När man kommer hem från jobbet byter man bara om och så sticker man ut och springer. Ingen packning, inte åka iväg, inte boka tid någonstans. Bara att sticka ut. Hur svårt kan det vara? Om inte gatorna är istäckta förstås (och man inte skaffat de där dubbskorna eftersom man trodde att vintern skulle vara som vanligt, dvs typ två dagar man skulle behövt dem).
När jag ska parkera på en stor parkering. Typ mataffären, eller vid något shoppingcenter. Känner jag inte att det är några problem att promenera till ingången, från vilken punkt på parkeringen som helst. Det brukar inte vara så himla långt s a s. Det gör inget om jag står 100 meter från ingången. Jag väljer gärna ett ställe där det inte finns några bilar alls sådär på en yta 4-5 parkeringar ifrån mig åt alla håll. Min bil är inte särskilt social. Den måste inte klämma in sig bland de andra bilarna. Den trivs bättre där, i en egen ruta, där den kan lukta på avgaserna och filosofera om världen.
Varje gång jag kommer ut från shoppingcentret, med andan i halsen, eftersom det nästan alltid är en förskräcklig upplevelse. Så står det en massa andra bilar kring Ludde. Det har blivit ett kluster. Jag förstår inte hur det går till. Om parkeringen är full av lediga parkeringsrutor, varför måste man då trängas på samma plats? Det går faktiskt tvärtemot min erfarenhet av bussresor. Då sätter sig minsann folk jämnt fördelat i bussen, pressar sig inte på varann om det finns lediga dubbelplatser. I alla fall är det så för det mesta. Eller det var på den tiden jag åkte buss, för tjugo år sen.
Så varför ska man vara så förbannat social på parkeringar? Jag fattar inte det.
Därför har jag tänkt utarbeta en matematisk fördelning Sannolikheten att din bil står med minst en ruta tom till andra bilar när du kommer ut från shoppingcentret. Den sannolikheten tycks vara 0. Jag ska undersöka hur utfyllnaden går det. Rent matematiskt går det säkert att utarbeta en ekvation för det där. Men sen har man kvar den psykologiska biten.
Varför?
Är det för att det är så förbaskat mysigt att stå bredvid en Volvo V70? Den utstrålar trygghet, stabilitet och värme? Ja, man får anta det.
Idag är det söndag, då slår sig ingenjören lös från skarpt tänkande, innovationer, kreativa processer, problemlösning samt allmänt funderande över världens beskaffenhet när det gäller särskilt logiskt och rationellt tänkande. OK, jag kan inte lova att det gäller hela dagen. Men just nu.
Nu ska vi titta igenom veckans manikyrer. Nämligen.
Den här veckan har jag studerat nagellackspåföringstekniker på YouTube. Den enda användbarhet jag hittills funnit med YouTube, Nail Polish Tutorials. Jag menar, nagellack på nagelbanden är skitfult. Det är avgörande att lära sig hantera penseln på ett adekvat vis. Har jag börjat tycka, trots nagellackskladdande i över trettio år. Men då fanns inga nagellacksbloggar. Och inga tutorials.
Så jag har övat. Det är inte riktigt perfekt än, men det tar sig. Övning ger färdighet och resultat. Liksom insmörjning av nagelbanden. Ständigt pågående process. Tyvärr går tillväxten av naglarna, trots kraftig överdosering av D-vitamin hela vintern, sorgligt sakta.
Vi börjar med Depend – 2052 – Golden Black.
Sen blev jag modig och drog till med ett skrikrött cremelack. De brukar avslöja skavanker obarmhärtigt. China Glaze – Red Satin. Det där jag hittade på ICA Maxi för 39 kronor. Rätt nöjd.
Och till slut en färg som är helt gräslig på mig, det som drar mot gult. HM – I’m not a kiwi, också utmanande cremelack.
Förmodligen blir det ett färgbyte till under dagen. Jag är inte säker på att kollegorna behöver associationer till Shrek, när det gäller mig.
En timme?
Vi gick ett varv i kvarteret, sonen och jag. Den allmänna tolkningen och tillämpningen tycks vara Vi släcker alla lampor utom den i fönstret i vardagsrummet, och TV:n räknas ju inte.
Och då tänkte jag. En timme, det är ju lite fånigt. Det är som ett längre elavbrott. I alla fall där vi bor. För några få är det kanske ett kort elavbrott. Om det ska vara någon uppoffring. Om de som är bekymrade och verkligen vill sympatisera med … frågan, så kunde man kanske förlänga Earth Hour? Så att det liksom blir en riktig grej. Så att alla verkligen får chansen att visa sitt verkliga engagemang i frågan.
Jag föreslår alltså att det nästa år arrangeras en Earth Week.
Matematik och matematik. Nåja. Att räkna och att tänka. Vilket får anses gränsa till matematik.
Tänk dig att du ska köpa godis på fredagen. Fredagsgodis. När du kör hem från stallet, svänger du in på den lokala, gigantiska, godisbutiken. Där finns allt du kan önska. I godisväg. Och lite till.
På en skylt står priset: 7.49 kr/hg. 74.99 kr/kg.
Hur reagerar du då?
1. I den mån du ägnar saken en tanke verkar det rätt och riktigt. Du fokuserar på att få hem bästa möjliga sammansättning för att få fredagskvällen att sluta i mest optimala socker-illamående.
2. Du upprörs över försöket att luras på 9 öre kilot. För man får ju anta att de använder kilopriset i kassan, annars vore de ju rent korkade. Godisaffärsinnehavarna. Antag att du köper sådär 50 kg per år. Till hela familjen. Det är 4.50 kr vi talar om! Antag att de har 50 000 kunder som handlar på det sättet. 225 000 kronor om året i ren lurendrejerivinst!
För att inte tala om de skattemässiga effekterna om råkar meddela priset 7.49 kr/hg till Skattemyndigheten.
Nå?
Alltså. Nästa gång du köper godis, kollar du upp att hekto-priset är korrekt avrundat. Och om det inte är det, ser du till att du får betala det lägre priset. Du köper förslagsvis godiset per hekto och inte per kilo. Är vi överens?
Det gäller att hänga med i sociala moderniteter. Det gör jag. Av min dotter har jag förstått att man ska göra haul-videos när man shoppat. Så det gjorde jag idag.
Idag gick jag upp halv sju. Sen åt jag havregrynsgröt. Väckte de rara barnen. Körde till skola och jobb. På jobbet styrde jag upp både det ena och det andra. Som vanligt.
På vägen hem såg jag på vägbygget. Det är fascinerande, de har special-maskiner till allt. Maskiner med specialhydrauliskt maskineri som rycker upp mittstolpar. Och en specialhydraulborr som borrar nya hål till stolpar. Och en maskin, säkert också något hydrauloljedrivet, som sätter ner stolparna i de nya hålen. Och sen små vägarbetsgubbar som går och sätter blåa ploppar, kanske reflexer, eller regnskydd, på stolparna.
Och det var bara stolpdetaljen. Tänk alla andra maskiner, dumprar och specialgrejer som gör allt det andra när en väg ska byggas. Om jag bara hade varit aningens mer praktiskt lagd, eller mycket mer praktiskt lagd snarare, skulle jag ha blivit väg- och vatteningenjör. Men nu var jag lagd åt det teoretiska hållet, så drömmen om att bygga broar gick om intet. Tur att jag aldrig haft en sådan dröm.
Den mest praktiska dröm jag haft, eller fantasi kanske, eller möjligen bara uppslag. Är att jobba med flygplan. Typ räkna på vingar och jetmotorer och så. Och göra vindtunnelexperiment.
Men det är ok att räkna på det där som jag räknar på också. Helt ok.
Fast jag undrar var de tillverkar sådana där vägmaskiner någonstans.
Vi har kollat några avsnitt av The Big Bang Theory med pojkarna. Hysteriskt kul. Men de tycker vi skrattar för mycket. Man ska skratta inombords för att inte missa skämten. Och sen får man skratta efteråt. Säger de. BBT-veteranerna.
Men vi har liksom lite BBT härhemma också. Till vardags.
Som världsproblemen vi löser. I vanlig ordning. Som att vår kollektiva intelligens löste fler detaljer kring hur kylskåpets kylfunktion fungerar. Som jag sagt förut kan jag tänka ut saker, men jag är inte mycket för att skruva. Så Doktor T och jag tänker tillsammans, just idag tror jag mest jag hummade, men det räknas också, och så skruvar han, och så tänker vi mera. Numera sitter det en tejpad magnet på dörrens överkant som liksom förstärker signalöverföringen. Det verkar fungera. Man undrar bara lite hur man ska förklara det för de man säljer radhuset till sen. Att det nog behöver sitta en magnet på överkanten av kylskåsdörren, för att det ska fungera bra.
Men det problemet tar vi senare.