The magic of numbers. Eller siffermagi. Men det låter inte lika coolt.

Idag hade jag en deadline. Inte superskarp kanske, men jag hade lovat att ha en text klar till klockan två. När mina amerikanska kollegor, i alla fall de på östkusten, startade dagen på kontoret. Och det man lovar vill man hålla. Jag hade bestämt att från klockan elva skulle jag vara tvungen att fokusera på texten för att få den klar. Det var sista iterationen, jag har hållit på några dagar från och till. Det är en text som beskriver en teknisk lösning som vi jobbar på.

Klockan elva släppte jag fokus på de analyser jag höll på med, och började skriva det sista.

Tjugo över elva fick jag för mig att jag skulle kolla om 1713 är ett primtal. Jag fick en rent oändlig lust. Så jag googlade. Hittade snabbt en tabell. 1713 är inget primtal. Då undrar man förstås vilka tal det egentligen är delbart med. Eller hur? Man måste få veta.

Matlab har en funktion, isprime(X), för att kolla om ett tal är ett primtal. Men man får bara svar True eller False (1 eller 0). Men jag ville veta faktorerna i talet. Jag tänkte att jag skriver en liten snutt i matlab som kollar det där. Så det gjorde jag. Den här snutten:

function J = isprime(P);
%
% find out if P is a prime number
% J = isprime(P)
%
K = zeros(1,P);
for i = 1:P
if rem(P,i) ~0;
K(i) = 1;
end
end
I = find(K==0);
if length(I)>2
J = I(2:length(I)-1);
else
disp([num2str(P) ‘ is a prime’])
J = 0;
return
end

1713 är delbart med 3 och 571.

Jag hann klart med min text i tid.

Driften att uppfostra medtrafikanterna

Trafiken är en arena för experimentellt beteende och riktade åtgärder för hyfsning av andra.

Jag bilpendlar till jobbet, drygt tre mil i vardera riktningen. Har gjort i ohyggligt många år. Det är ganska behagligt, på morgonen fokuserar jag och samlar mig inför dagen. På kvällen varvar jag ner och ställer om mig. En sanning med modifikation eftersom jag ofta jobbar hemifrån på kvällarna. Men det är i alla fall paus att köra den där halvtimmen i varje riktning. På morgnarna brukar trafiken lunka på bra. På kvällen kan både det ena och det andra inträffa. Som häromkvällen.

Jag körde den mindre trafikerade vägen hem. Jag brukar göra det för att undvika för mycket stök. Det är avkopplande. På en lång raksträcka kom en mötande bil. Med helljus på. Han (jag säger han om alla medtrafikanter, det är praktiskt rent allmänt som kanalisering av vad patriarkatet än hittat på under dagen) fick möte utan att blända av. Jag hade också helljus på. Men det var långt innan mötet så det var ingen fara. Vi körde vidare, man brukar ju släcka sitt eget ljus när man blir irriterad av den andres. Men det var inte vidare irriterande, det var lite disigt, det spreds bra. Och han irriterades, med tanke på hans senaste möte, inte av helljus.

Men ganska nära bländade han av, och då gjorde jag samma sak. 100-200 meter innan vi möttes drog han på sina helljus igen. Då gjorde jag samma sak. Av någon anledning var jag inte förvånad.

Nu undrar jag. Varför gjorde han så?

En tolkning är förstås att han faktiskt inte såg så bra. Och när vi var tillräckligt nära varann, ett par hundra meter, kunde inte mina vanliga ljus lysa upp för honom. Han var tvungen att köra på helljusen. Det är den människovänliga godhetstolkningen.

Sen finns den andra tolkningen; Driften att uppfostra medtrafikanterna. Ni vet de här som bestämmer hur fort man ska köra på regniga dagar. Eller var man får köra om och inte. Oavsett vad vägmarkeringar och skyltar säger, och oavsett vilka bedömningar andra kan tänkas göra. Deras tolkning gäller, och den ska meddelas alla andra.

Om det var en sådan trafikmagister jag mötte kan man förmoda att helljusen där på ett par hundra meter liksom var en reprimand för att jag inte slagit av mina helljus i tid. För han kan ju inte slå av dem först.

Men, om det nu var en trafikmagister som var ute i syfte att uppfostra trafiken, måste han ju ha tänkt på att den reprimanden kunde ha kostat honom livet, om jag blivit så tokbländad att jag kört rakt in i honom. Och korkat kan ju ingen, inte ens vägmagistrar, använda sina helljus.

Så det var antagligen ingen vägmagister, utan en liten tant som hade svårt med mörkerseendet.

Nu måste alla högutbildade ta sitt ansvar

”Högutbildade kvinnor och män kan nu räkna med fem år längre liv än lågutbildade kvinnor och män.”

Och

”Vi är oroade och efterlyser en diskussion om vilka åtgärder samhället bör vidta för att bromsa utvecklingen mot ojämlikhet.”

Skriver fyra, får man förmoda, ålderstigna professorer. (Jag kollade en av dem, han med udda namn, på Birthday.se, han fyller 69 i år. Skorpion är han också, dvs extra känslig för allt.) Man får anta att de drabbats av insikten om sin egen dödlighet på något sätt.

Jaha. Ja så kan vi naturligtvis inte ha det. Att högutbildade människor lever längre än lågutbildade. Det är dags för oss med högre utbildning tar vårt ansvar. Det gör jag nu, jag har nämligen några idéer för att lösa det här problemet. En enkel lösning är förstås att införa en maximal livslängd och eliminera folk som passerar den. Pragmatiskt och praktisk lösning. Förmodligen inte särskilt dyr att införa. Men lite vulgär och burdus om man frågar mig.

Min lösning är faktiskt fiffigare än så. Den löser två problem samtidigt. Eller kanske till och med tre! Den är mycket enkel, lösningen finns faktiskt i debatt-texten ovan:

”… i dag vet vi att mäns överlevnadschanser sammanhänger med deras kvinnliga partners utbildning.”

Vi tillåter alltså bara kvinnor att skaffa en hög utbildning (och om jag inte missminner mig är vi på god väg om man ser till könsfördelning på det som definieras som högskoleutbildningar nu). Sen inför man resonemangsäktenskap där man matchar kvinnans utbildning mot mannens hälsa, för optimal effekt. Vi vet ju att kvinnor även med hög utbildning tjänar mindre än män, så på det sättet jämnar vi dessutom ut inkomstklyftorna kraftigt.

Två flugor i en smäll. De lågutbildade männen får längre livslängd och inkomstklyftorna jämnas ut!

Som grädde på moset kommer då det trejde förslaget. Kvinnor som trots detta har hög inkomst, får gifta sig med flera män! Det blir lite kompensation för henne (vi vill inte ha motståndsrörelser och revolutioner) att s a s säkra tillgången, med tanke på att öldrickande och kick-boxningstittande (jag beklagar, men vi måste nog hänge oss åt generaliserande fördomar, för att se de stora dragen i denna fråga) män kanske inte är så, ehrm … virila.

På det sättet löser vi dessutom problemet med hustru-import i glesbygder. Dessa män kan helt enkelt istället för att importera en hustru bli upptagna till ett harem hos en framgångsrik yrkeskvinna.

Både män och kvinnor ska kunna ansöka om en speciell äktenskapspartner naturligtvis, men det kommer att behövas en myndighet som utfärdar godkännande. Myndigheten kommer också att ha till uppgift att, om man inte ansökt innan en viss ålder, säg 27 år, anvisa en partner.

Sådärja, problemet löst.

En interimslösning på kort sikt, för att klara av nuvarande ojämna fördelning i äktenskapen, blir att kvinnor åläggs skaffa sig en högre utbildning än sin partner. Jag ska genast ta mitt ansvar, igen, och färdigställa min forskarutbildning genom att börja skriva på en doktorsavhandling. Det kommer inte att kompensera Doktor T helt, tyvärr, men det är så långt det går i alla fall.

(Som en fotnot beklagar jag heteronormativiteten här, men vi får se det som ett första utkast, ungefär som att man börjar med studier på råttor innan man generaliserar till människor i medicinska studier.)

Tvångsprogrammering

Det är väl klart att jag läst programmering. Och programmerat. Grundligt och mycket. Fortran, Pascal och ve och fasa, Assembler (kursboken, den om M 68000 var utmärkt att lägga under spjälsängens huvudända när barnen var förkylda). Hur kul är det? Inte kul alls. Numeriska metoder, lösa matriser och indexering till dödagar. Ordo av första och andra ordningen. Matlab använder jag varje dag, har gjort i 25 år sådär. Shell-script och awk måste jag, motvilligt, ge mig i kast med ibland för att fixa smidig hantering av stora mängder beräkningsdata. Men jag tycker egentligen inte att själva programmeringen är kul. Bara praktisk.

Men när jag var mammaledig andra gången, med tvillingarna, var jag så svältfödd på intellektuell stimulans, då när jag vaknade ur amningsdimman, att till och med programmering kändes som en rolig aktivitet. Så jag lärde mig lite databashantering i MySQL och en del php. Inte världens mesta, men jag skrev några tillämpningar i alla fall. Installerade Apache-server på datorn hemma och stod i.

I vilket fall som helst, har all denna erfarenhet nu lett fram till kvällens bragd: Jag har lagt till en liten rad i mitt WP-tema, så att taggarna syns under posterna. Jag är mycket nöjd.

Det man inte har

Förutom den pedagogiska visdom som jag presenterade igår, som mina barn i ungdomligt oförstånd just nu förkastar, Man får göra vad man vill bara man gör samma sak på båda sidor om likhetstecknet, finns det ytterligare en som jag brukar luta mig emot: Det man inte har men vill ha får man skaffa sig.

Det betyder att om man gärna skulle vilja att det stod t ex a*sin(alfa*t) på en sida i ekvationen, för att det skulle göra livet extremt mycket enklare att leva, så skriver man dit det, med samtidig tillämpning av den första visdomen förstås. Annars blir det inte bra alls. Jag har försökt förmedla den andra visdomen också också till mina barn, men de har uppträtt helt likgiltigt inför denna gåva. Nåja, de tar nog sitt förnuft tillfånga tids nog.

Man använder förstås dessa viktiga visdomar för att förenkla sitt matematiska liv. Men, man inser också att de faktiskt kan generaliseras till allt annat i livet också. De kan rentav upphöjas till livsvisdomar!

Innebörden blir alltså att sålänge man inte stör balansen i systemet kan man skaffa sig precis det man vill ha.

Sådärja, då inser alla att matematik är vardagsbra och jättepraktiskt.

Det finns en anledning till att jag inte är lärare

Det är klart det finns andra anledningar också, t ex blygsam lön och obehagligt ofria arbetstider. Men den huvudsakliga anledningen är att jag lider av pedagogisk dysfunktionalitet. Ja, jag lider inte så mycket. Faktiskt lider jag inte alls. Men jag har noterat att omgivningen, främst mina rara barn, ibland uppvisar i alla fall små fläktar av lidande.

Som häromdagen, jag skulle förklara för sonen hur en ekvation skulle lösas. Den var enkel: 6x=30. Han tyckte också det var enkelt, han sa att det blev 5. Vilket han ju hade rätt i. Men jag övermannades av någon ambition att liksom förklara lite mer, varför det blev 5. Visa alla stegen. Jag har hört att man ska göra så. Nämligen.

Så jag drog glatt igång ett av mina pedagogiska mantran som lyder ungefär Man får göra vad man vill, bara man gör samma sak på båda sidor om likhetstecknet. Sonen såg mycket frågande ut. Han undrade varför jag sa det, när problemet redan var löst. Men jag skulle ju förklara mer generellt, tänkte jag, hur man kan tänka och gå tillväga i mer komplicerade fall. Så att ekvationslösningsproblematiken är avklarad och förklarad för all framtid.

Tyvärr tog min pedagogiska förmåga slut ungefär där, med det mantrat. På frågan hur det kommer sig att man får göra samma sak på båda sidor om likhetstecknet hade jag inget annat svar än Jamen, det ser du väl. Det funkade inte som pedagogisk metod den här gången heller. Jag gav upp. Jag får nöja mig med mitt ingenjörsjobb, där det duger fint att se hur saker och ting ska lösas, utan krav på att tala om varför man kom att tänka på just det.

Sonen tycker att jag är allt annat förutom pedagogisk. Allt annat får också duga.

100 bloggdagar

OK, eftersom jag ändå har tänkt, alltså tänkt, skriva lite mer på bloggen i år än de senaste åren, kan jag ju passa på att delta i massutmaningen, #Blogg100. Kul grej.

Jomen jag har tänkt att jag ska skriva lite mer här. Jag har tänkt det ett tag. Och faktiskt börjat lite. Det blir så många ord skrivna här och där och överallt, och det kunde ju vara bättre att fokusera lite, och samla ihop sig. Sådär som förr i tiden. Innan facebook och twitter (ok, jag har inte fastnat för twitter så jag kan inte skylla på det egentligen), och … så’nt fanns.

Så jag börjar dagen som är idag, den 28 januari. Karl har namnsdag. Och Karla. Min yngste son heter Carl i andranamn, vi firade honom med rester av prinsesstårtan från helgens födelsedagsfirande. Till frukost. 100 dagar innebär att sista inlägget hörande till #blogg100 kommer att skrivas den 7 maj.

Dagen idag, kan symboliseras på detta sätt:

Nej, det är inte brus. Egentligen. Och absolut inte kaos. Det handlar om, som på så många områden i livet, att hitta informationen, det väsentliga, i bruset. Det handlar det om.

Förträffliga-hustru-dagen

Idag har jag, såhärlångt, varit en alldeles förträfflig hustru*, måste jag säga. Doktor T höll med när jag efterlyste hans åsikt i frågan. Men dagen är inte slut på långa vägar. Jag hinner fortfarande förfalla i dekadens. Det är inte omöjligt att Doktor T tycker att dekadensen är förträfflig, den också.

Det började strax före åtta imorse. Eller egentligen redan igårkväll. Då satte jag nämligen en deg, som skulle jäsa över natten. Till frukostbullar. Receptet hittade jag här.

En sak som jag fann trevligt med det brödet, utöver att det blev otroligt gott, var enkelheten. Att bara blanda ihop degen, rätt kladdig, låta jäsa länge och sen grädda. Ingen lång bearbetning i maskin. Med medföljande disk. Ja, och när jag ändå var i farten gjorde jag ett formbröd, för rostning. Men jag använde bara vetemjöl special och blandade brödkryddor istället för kummin. Brödet är inte smakat och inte rostat. Men det jäste som sjutton och ser i alla fall fint ut.

Sen gjorde jag ett surdegsexperiment. Jag hade nämligen ställt surdegsgrunden i badrummet, på det varma golvet, att puttra över natten. Den till formbrödet. På morgonen puttrade den fint, men enligt utsago hade den puttrat ännu bättre vid fyratiden på natten. Och jag vill ju ha den optimala jäsförmågan. Så jag startade ett experiment med två likadant matade surdegsstarter, placerade en i köket och en på badrumsgolvet. I syfte att studera dem i tid. Nu, 11 timmar senare, kan jag, till min besvikelse, inte se någon större skillnad på dem. Kanske var det så mesigt små experiment så att randvillkoren är mer avgörande än själva processen?

Ja, efter det bakade yngste sonen och jag nästa recept av Chocolate Chip Cookies, vi försöker utveckla det godaste. Detta är mycket lovande.

Utöver detta har naturligtvis normala aktiviteter som tvätt, matlagning och ingenjörsarbete uträttats under dagen. Efter middagen har dock präktigheten kraftigt förfallit. Dekadensen inträder. Vi får se var det slutar …

Notera att jag trots detta inte tänker inte ta värvning.

* Definitionen av förträfflig hustru får nog anses variera. Men eftersom jag är ingenjör, gör jag givetvis sk reverse engineering. Det innebär i detta fall att jag bestämmer mig för att jag helt enkelt varit förträfflig idag. Och då får förträffligheten definieras utefter vad som skett under dagen. QED

Husmor version 2.0

Alla går vi igenom obegripliga perioder i våra liv. Det kan handla om konstiga, temporära, val av utbildning, jobb, intressen eller partner. T ex. Eller det kan handla om behovet av att sylta och safta.

Det finns något absolut oemotståndligt i just att sylta och safta. Baka. Laga mat sådär basic som att blötlägga de vita bönorna. Så det är självklart att man experimenterar med det. Innan mina rara barn kom till världen gjorde jag massor av äppelmos, t ex. I tid och otid. Och tänkte att det skulle ju bli fantastiskt när familjen växte och vi fick lite åtgång på den där äppelmosen. Eller den där jordgubbssylten som jag tillverkade av de egenplockade jordgubbarna.

Problemet visade sig bara vara att när barnen kom, och växte till sig, och kunde smaka, ville de inte ha! Varken det präktiga äppelmoset, eller de ganska stabbiga brödet jag försökte mig på att baka.

Man slänger in handduken, ägnar tiden åt annat och köper äppelmos med E-nummer. Eller hallonsylt förresten, eftersom de rara barnen inte gillar något annat än det.

Sen går åren och man blir så himla trött på vete-polarkakorna. Så jag tänkte att det är dags att testa igen. Med en upphottad version, Husmor version 2.0. Det är den versionen som införlivat några ingenjörska rutiner. Lite bio-teknik och mätteknik.

Jag gör tekakor.

Först en surdeg. Jag har en surdegsgrund står i kylskåpet, gjord på rågmjöl. Av den tar jag en msk. Blandar i 60 g vetemjöl och 120 g vatten (jag älskar min köksvåg som jag fick i födelsedagspresent av käre maken). Degen får stå framme över natten. På morgonen är den inte så himla pigg som jag hade tänkt, taskig sömn, så jag ställer den på golvet i badrummet, där det är varmt, några timmar. En av katterna vaktar.

Efter tre timmar bubblar det fint i bunken.

Jag gör tekakorna såhär:

25 g jäst
100 g smör
5 dl mjölk
1 dl sirap
1 dl surdeg
5 g havssalt
1150 g Vetemjöl Special
20 g kornmaltsextrakt

Smält smöret, häll i mjölken. Lös upp jästen. Blanda i surdeg, sirap, vetemjöl och kornmaltsextrakt. Kör i maskin 10 minuter sakta. Blanda i saltet. Kör 5 minuter till. Kolla emellanåt att degen är elastisk, gör ett glutenprov.

Japp, det var den. Lägg den att jäsa 45 minuter i en insmord plastlåda. Vik ihop degen en gång under tiden. Ta upp den på bakbord, dela den i tjugo delar (ok, min deg vägde 1886 g så varje bit blev ca 94 g tung).


Kavla ut till lagom tjocka tekakor. Jäs sådär 30 minuter under duk. Grädda i 225 g i 10 minuter. Receptet sa 150 grader, men det funkade dåligt, det körde jag på första plåten som stod inne sammanlagt 18 minuter.

Imorgon kommer barnens dundrandets hit efter veckan hos fadern. Nu måste de för farao äta …

Av surdegen som blev kvar ska jag baka kanelbullar på tisdag.

Förresten vägde tekakorna 88 g styck när de var klara. 6 g förångades alltså vid gräddningen, det kan man fundera över någon gång.

Veckohandling och vardagsmatematik

När man handlar grönsaker stoppar man ju ofta grönsakerna i tunna, prassliga påsar. Och sen vägs grönsakerna i påsarna. Nu är de ju ganska lätta, känns nästan som ingenting. Men kostar de ingenting då?

Det kan alltså vara intressant att undersöka vad man egentligen betalar för de här prassliga påsarna … Sagt och gjort. Vi, eftersom vår respektive läggning kräver det, gjorde en sådan undersökning vid ett random matinköp. Sen testades och verifierades detta vid flera tillfällen.

Paprika, röd. 34,90 kr/kilot. Skillnaden i påse eller utan påse är 7 öre. Påsen väger 2 gram. Två gram är ingenting. Men om man köper kantareller, t ex, för 199 kronor kilot, kommer påsen att kosta 40 öre. Och tar man de där tjockare plastpåsarna, väger de 4 gånger mer. 1,60 kr för en plastpåse till kantarellerna?

Vi väger alltså hädanefter grönsakerna innan vi stoppar dem i plastpåse. Säkert har det besparat oss närmare tio kronor så långt.

Hur mycket har du betalat för grönsaksplastpåsarna under ett år tro?

Vad är vetenskap egentligen?

Lite intressant jullovsläsning, Vad är vetenskap egentligen? A.F. Chalmers.

Finns det något som skiljer vetenskap från ”vanlig” kunskap, och i såfall vad, är frågan som diskuteras i boken. Varför är astronomi vetenskap, när astrologi som bäst är underhållning? Hur kan de skiljas åt på ett strukturerat sätt?

Chalmers gör en genomgång av det vetenskapsteoretiska kunskapsläget, och det är inte så fyrkantigt som det kanske låter för någon. Boken är som en detektivroman som söker svaret på en gäckande gåta. Rationellt och strukturerat lyfts, vrids och vänds på alla stenar. Hittar man svaret i fakta och isåfall hur? Vilka fakta är egentligen relevanta, och hur ska dessa fakta vara? Hur mycket fakta behövs?

Är induktion en bra metod att söka vetenskaplig kunskap, eller falsifikation?

Poppers syn på saken presenteras, liksom invändningar mot det synsättet. Kuhns och Lakatos ”paradigmer” respektive ”forskningsprogram” synas i sömmarna, liksom Feyerabends anarkistiska utbrott i frågan.

Ett sannolikhetsteoretiskt synsätt på vetenskapen diskuteras, tillämpning av Bayes teorem, liksom den nya experimentalismen. Jag är inte säker på vad som menas med den nya. Kanske är det bl a att man inte bara använder sinnena till att observera fakta, utan utvidgar synen på experiment utöver vad sinnena kan upptäcka.

Ett kapitel ägnas åt den angelägna frågan Varför skulle världen vara laglydig? Tänk om det inte finns några naturlagar att upptäcka egentligen, ingen ”sanning” om hur allt beter sig?

I det sista sammanfattande kapitlet dras slutsatsen att en generell förklaring till vetenskapen och den vetenskapliga metoden som gäller för alla vetenskaper under alla historiska skeden inte låter sig formuleras. Icke desto mindre kan man beskriva karaktären hos enskilda erkända vetenskaper, t ex fysiken som är i särskilt fokus, nu och i historisk tid. Genom att studera fysiken, karaktärisera den med avseende på kunskap man vill uppnå, och de metoder man använder, kan områden som vill jämföra sig med fysiken, och skaffa sig samma vetenskapliga status, värderas och bedömas.

Boken är lättläst, spännande och lockar till mer läsning. Turligt nog innehåller den många referenser och läsanvisningar för vidare förkovran.

I väntan på de beställda The Logic of Scientific Discovery och Against Method, blir nästa bok Thinking Fast and Slow, Daniel Kahneman.