Uppfinningar

Den ena katten har haft det så trevligt hela sommaren, och långt in på hösten. Legat på dyna under parasoll och begrundat världen. Nu börjar det bli kallt, och parasollet fälldes ner häromdagen när det snöade. Dynan togs in. Och katten tycks lätt nedstämd. Han går ut och in. Rastlöst. Ligger i soffan. Ligger i barnens rum. Ligger i vårt rum. Ingenstans är det riktigt bra. Igår började vi diskutera att ordna en värmedyna till honom, och bygga ett litet skydd, utomhus. Så han bekvämt kan filosofera utomhus hela vintern.

Jag hade givetvis flera goda idéer. Inkluderande miljötänk i form av återvinning. Och gott självförtroende sedan min succé-innovation för vardagsbruk, det där med avkalkningen. Man skulle t ex kunna ta den gamla, halvfungerande uteljusslingan och klä in i något material som kan vara lite värmeutjämnande. Typ ett aluminiumklätt liggunderlag eller så. Ja, alltså, det måste ju vara kontakter och så’nt för utomhusbruk, vi vill ju inte grilla katten.

Min man var mycket skeptisk till det förslaget. Av outgrundlig anledning. Jag ansåg mig nödgad att påminna om att det är jag som är ingenjören här i huset. Vi bör vara noggranna med rollerna. Jag är ingenjör och gör uppfinningar som har med matematik, fysik, energi, värmeöverföring, strömning och så’nt att göra. Han är kemist, och gör uppfinningar som har med utrotning av skadedjur, eldförstärkning, material och allmän magi att göra.

Sådärja.

Fö tycks det finnas redan färdiguttänkta värmedynor lämpade för bl a katter. När det gäller att googla tycks kompetenserna överlappa.

Kejsaren utan kläder

Jag känner att det är en sak som gnager. Det är lite intrikat och känsligt på något sätt. Man kan säga att det är som en normalfördelning. Fast mest som en anti-normalfördelning. Typ.

Om man blir upprörd för att man tycker att en yrkesgrupp, t ex, rent generellt, är ganska … typ … icke-smarta. Alltså att de är lite enfaldiga, trögtänkta, inte kan tänka så sammanhängande, förstå konsekvenser. Kan man säga det? I frustration, i någon slags vanmakt över att det inte går att rätta till? När man också känner människor i samma yrkesgrupp som man tycker är rent fantastiska yrkesmänniskor. Man tycker att de här man vet är professionella och duktiga är i minoritet, men man önskar att det inte vore så.

Kan man säga, med värdigheten i behåll, att man tycker att någon är osannolikt korkad? Om man ger exempel på det, och försöker förklara och dessutom föreslår vad som skulle förbättra situationen. Konstruktivt. Kan man säga det då? Förmodligen inte.

Fast tänk om nästan alla vet, och tycker samma sak, men ingen säger något? Som att applådera kejsaren utan kläder.

Reklam och varumärken

Facebook skickade plötsligen reklam på ”uppdateringslistan”. Fullständigt ointressant. Jag klickade i den som ointressant och kunde få klicka i en ”likelista” på saker som jag vill ha reklam om. Jag vill inte ha reklam. Men jag tänkte att utrymmet måste var belastat. Folk som skriker om att synas Se mig, ta mig, välj mig. Det tycks vara viktigt att bygga ”varumärken”, att synas. Man får intrycket av att det är viktigare att synas än att ha något att säga. För det som sägs i det som syns är nästan alltid rent nonsens.

Diskussioner som när man synar dem är helt utan substans under ytan av alla ord. När att är viktigare än vad. Och det hänger på något sätt ihop. När det inte finns någon substans, måste man skrika ännu högre för att synas. En eskalerande spiral av kackel utan mening. Kanske glömmer människor bort, i ivern att synas, att det som till sist är det som är av vikt – är kunskap. Kunskap är hårdvaluta, det går inte att skrika sig till den. Man måste förvärva den och visa den. Inget varumärkesjobbande i världen kan, i längden, kompensera kunskap.

Hoppas jag …

Förbjud cykling!

Det är något rabiat över människor som alltid cyklar. De far fram med cykelhjälmar och rullande ögon. Helt vilda, med livet som insats, korsar de gator och vägar, utan att ägna en tanke eller blick åt någon eventuell annan trafik. Uppblåsta i sin egen egoism och tron på att de utgör det enda goda i världen. Idag har vi återigen sett exempel på detta vansinne, en cyklist som misshandlat en bilist.

Lyckigtvis har de i staden jag bor börjat ta bort övergångsställen, så att cyklister och gångtrafikanter i alla fall får bemöda sig med att vakna ur sin egobubbla och kolla världen omkring sig. Detta genialiska drag kommer att bespara många bilister att hamna i olycka. Och förmodligen spara livet på en eller annan cyklist, även om de inte kommer att fatta det.

Jag kan för all del tänka mig att cyklister får existera. Som i huvudsak bilist har jag en generös och tolerant syn på tillvaron. Något man inte kan säga om cyklister. På väl skyddade, invallade, cykelvägar, med planfria korsningar. Där kan de få hålla till. För att skydda andra trafikanter från dessa galningar. Själva kommer de inte att märka något. De bor ju redan i en bubbla.

Veckans förutsägelse

Newton var den siste astrologen. Tills han insåg det där med mekaniken får man anta. Men astrologi är skojigt tidsfördriv. Och just denna vecka, iofs som alla veckor, men ändå, tycks Skytten vara ute på en mission. En kunskapsmission är det kan jag tala om. Jag är inne i en tung period av bakgrundsprocessande av otroligt intrikata undersökningar.

As you cross the great water in search of the unknown treasure, navigate by the light of the clouds.

The unknown treasure är förstås det jag förväntar mig att få veta genom dessa undersökningar. Jag förväntar mig en major pusselbit i förståelsen av ett särskilt fenomen. Och jag förstår precis vad den poetiska utsagan säger. Leta i det som finns och i det som inte finns.

Sådärja. Då är det bara att fortsätta undersökningarna då. Tur att jag gillar matematik och fysik.

Tagen på bar gärning

Tagen på bar gärning. Så hette Harlequin-romanen jag läste idag. Jag läste den som utmaning. Jag har inte läst Harlequinromaner sen jag var tonåring.

Tagen på bar gärning handlar om paparazzifotografen Kate, som gör intrång på prins Medinas hotellrum för att få något foto. Han hämnas genom att tvinga henne till ett avtal om att låtsas vara förlovad med honom i en månad. För att få tyst på hans pappas tjat om en arvinge.

Man begriper förstås hur det ska sluta, det är väl precis tryggheten med en Harlequinroman att man vet att de kommer att få varandra, trots alla tokiga, frustrerande missförstånd och återhållna känslor på vägen. Så boken handlar i princip om olika kreativa sätt att lägga hinder i vägen för de unga tu.

Mannen är förstås en robot när det gäller känslor. Han har egentligen aldrig känt något för någon kvinna. På riktigt. Förut. Sex har han förstås skaffat sig. Han är ju trots allt prins. Men under tiden månaden går visar han prov på överraskande omtänksamhet. Utöver sin enormt dominanta sexiga manlighet och allmänt handlingskraftiga beteende. Familjehemligheter som en mördad moder, en avvisande fader och en funktionshindrad syster uppdagas. Alla har vi våra trauman att bära. Och ja, till slut får de förstås varann. På riktigt.

Åtrå, sex, kärlek, beräkning, sjukdom, svek, mörka förflutna, rikedom. Allt ingår.

Det tar till sidan 67 innan den riktiga kyssen kommer. Den som båda åtrått sedan första sidan. Men av goda skäl hållit sig ifrån. Det är märkligt hur svårt de har att hålla kontroll på drifterna. Lite senare inser prinsen att han inte bara vill ha Kate till älskarinna. Han vill ha ”mer”. Och mer är hennes vänskap, kärlek osv.

Prinsens pappa är sjuk. Hepatit. Han behöver en levertransplantation. Man funderar över om någon av prinsen eller hans bröder är lämplig donator. Där har vi lite Harlequin Science Fiction, eftersom det inte tycks som om man har för avsikt att ta livet av donatorn. Men ok, det där snacket om donation är snabbt överstökat för att istället fokusera på väsentligheterna i romanen, prinsens och Kates åtrå och fördolda kärlek till varandra. Och missförstånden. Och sveken.

Ja, och sen blir det lyckligt slut.

Romanen tog inte lång tid att läsa.

Det är inte något som lämnar en stämning efter sig. Beskrivningarna i boken fick inte mitt blod att pulsera snabbare. Satte inte fart på några drömmar. Den var inte välskriven och inte underhållande. Inget jag skulle läsa i hängmattan. Men vilka element innehåller den, som får folk att läsa?

För några år sen drev jag under kort tid en sajt, som handlade om de sju dödssynderna. Det tycks mig som om det är vad det handlar om i Harlequinromanen. Det är kanske receptet i dem? En blandning av de sju dödssynderna. Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja. Mixa dem i rätt proportioner, och det blir en Harlequinroman?

Men vad får folk att läsa dem? Igen och igen? Eller är det ingen som gör det kanske?