Frågan om rättvisa, del 1

För drygt ett år sen ägnade jag några månader åt dejting, nätdejting. Kul grej, liksom. Jag insåg snabbt att det gällde att ställa krav, vara ganska specifik, för att det skulle bli någon styrsel på det där. Så jag ställde krav. Ett krav jag ställde, som ställde till det, inte för mig, men för de potentiella männen, var krav på utbildning. Hög utbildning. Grundutbildning på universitet eller högskola som minimum.

Det var en ren riskkalkyl. Det garanterar naturligtvis inte klartänkthet, sunt förnuft och vuxet beteende, som jag vill ha, men det ökar i alla fall chansen att hitta det. Och motsatsen minskar chansen (även om den existerar). En optimeringsfråga bara. Jag hade varken tid eller lust att dejta mig igenom Sveriges manliga befolkning i lämplig ålder och lämpligt civilstånd.

Detta var tydligen kontroversiellt, det upprörde många män. Jag fick mail om att inte ge folk chansen, att sortera bort, vara elitistisk. Etcetc. Och så var det naturligtvis. Jag är elitistisk ibland. När min erfarenhet säger att jag har fog för det (vad ska jag göra annat än ge erfarenheten ganska hög vikt? Det kallas att lära sig av sin livserfarenhet). Jag sorterade bort. Det var ju jag som skulle dejta. Jag får ställa upp vilka kriterier jag vill. Det är inte en mänsklig rättighet att dejta mig. ”Rättvisa” är inte ett tillämpbart begrepp när det gäller vem jag vill träffa. Inte alls.

Nu var det ju så, att de som anförde argument av den typen, av rättvisetypen, genast diskvalificerade sig själva, de uppfyllde inte grundkravet på att tänka klart. Helt klart. Väldigt praktiskt sållningsverktyg alltså.

Men rättvisa är ett lustigt begrepp. Ibland verkar det som om människor tycker att de ska ha saker utan att göra något för det. Att man bara ska . Att alla har rätt till precis allt, utan motprestation. På andras bekostnad till och med. Varifrån kommer de tankarna? Ville, Valle och Viktor?