Kulturmänniskor

Idag har jag gjort studier. Jag åkte till Alsta Trädgårdar. Ett intressant ställe, där jag brukar genomföra fältstudier av människor. Av en speciell sorts människor, jag tror inte man kan säga att det är ett för befolkningen representativt urval. Det är någon sorts kulturmänniskor som åker dit. Man kan inte klandra dem på något sätt, eftersom det är en ganska skön miljö. Gamla växthus, någon konstutställning och riktigt bra fikagrejer som kaffe, mackor, tårtor och bullar. Och inomhus en öppen spis som i alla fall vintertid brukar vara igång.

Idag var det ganska många där. Alla var par, eller små grupper, utom jag förstås, jag gjorde ju studier, i olika åldrar. Mest runt 60 naturligtvis. Ett yngre par som såg ut som de kommit fel, de såg ganska oroliga ut. Sen var det ett par i min ålder, ganska långt från 60 trots allt, som drack saft. Ett par med sin vuxna dotter som hade vita ben, orange kjol med volang och nylonstrumpor, alltså vi talar inte stay ups här, utan mer stay downs. Så’na som bara sitter på fötterna. De syntes i de breda skorna. Det såg ganska obekvämt ut.

I nästan alla fall gick kvinnan i paren ut och satte sig vid ett bord, i trädgården, och efter en stund kom mannen med en bricka med kaffe och chokladtårta med massor av grädde. Jag hörde samtalen mellan några par. De diskuterade, eller rättare sagt kvinnan berättade, om hur några olika människor hängde i hop släktvis. Eller om det var på något annat sätt. Och vem som fått barn och i vilken skola barnet gick och vilken lärare barnet hade. Det kändes mer som att de aspirerade på att vara kulturmänniskor. På något vis. Lite för högljudda, lite för vulgärt samtalsämne. Enligt mina studier på området.

Ett par satt och läste varsin tidning. Varsin del av DN. Såg rätt avkopplande ut. Såg ut som drivna kulturmänniskor.

Ett perfekt kulturmedelpar såg sig omkring. Kvinnan gick till slut iväg, medan mannen satt kvar. Hon tittade på stramaljbroderierna som var utställda. Hon fick uppenbarligen inte med honom på det. En liten schism. Mannen bör givetvis följa med även om inga motorsågar är broderade. Och även om han avlider av tristess. Ett mått på mental styrka.

Och jag undrade vad de tänkte. Vad de gjorde där. Alla människor. Var de där för fikat? Bra ställe att åka till, spendera en timme eller två en söndag eftermiddag. Innan kantarellsoppan och söndagssteken. Var de där för att kolla på lammfällar och färgat silke och importerade tvålar som doftar magnolia? Eller stramaljbroderierna? För de hade inga kameror, så de var väl inte där i studiesyfte, som jag?

Broken heart

Ja, alltså, om Dagens Industri kan vara dramatiska med sina rubriker, i rena faktafrågor, så kan väl jag.

Förra veckan läste jag en dramatisk utfästelse:

Summon the courage to allow your heart to be broken by a blessed catharsis that will ultimately heal your heart so it’s even stronger and smarter than it was before the breaking.

Nu är det inte många timmar kvar innan det utlovade katarsis bör ha skett. Jag tänker inte meddela huruvida det har skett, eller förmodas ske. Det är inte intressant här. Det som är intressant är hur man ska förhålla sig till drama. Oavsett om det är börskaos eller krossade hjärtan. Kanske till och med sammanfaller.

Jag kan tänka mig ett antal approacher.

En är att helt enkelt stå där i stormen och face it. Come what may. Det kan vara en ganska tilltalande tanke ibland. Dels om man är lat och inte orkar fundera. Dels om man är lite kaxig och tycker att det inte spelar så stor roll, det som trillar över en fixar man. Jag är lite svag för den senare vinklingen måste jag säga.

Men man kan också tänka sig andra angreppssätt. T ex kan man ju dra undan mattan för det som öht skulle kunna orsaka broken heart, eller katastrof pga börskaos. Man kan helt enkelt sälja hjärtat. Eller aktierna. Bort. Väck. Finns inte mer. Också en relativt konstruktiv approach skulle jag säga.

Sen har vi den ultimata lösningen. Den man får ta till när inget annat står till buds. Den sista utvägen. Ingenjörens bäste vän; Definitionen!

Hjärta? Nää, nä, det där är inget hjärta, det är en fysikalisk kroppsdel som pumpar och ventilerar blod. Typ. Muskel. Du vet, en så’n man tränar. Går så bra så. Jaså, du tänkte på känslor? Alltså, du vet, det var många år sen jag ledde om de där nerverna, de går nu både via hjärnan och alla andra muskler. Funkar himla bra faktiskt. Filter. Lågpass. Hur bra som helst. Kan rekommendera det.

Börskaos? Njae, lite dynamik är nyttigt. Inte alls bra med monotona funktioner. Liksom inget liv i dem. Bara tråkigt.

Osv.

Så gör man.

Goddag yxskaft

Idag är jag på dåligt humör. Tror jag. Jag vet inte helt säkert. Något som möjligen tyder på att jag är på dåligt humör är att jag tycker nästan allt jag läst idag är rappakalja. Enfaldigt, inskränkt, korkat. Osv. Jag behöver nog inte fortsätta mer, du fattar poängen. Några smarta saker har jag läst. Som tur är. Men inte så många. Mest intetsägande ordvolymer. Människor som måste krysta fram ord fast sammansättningen av orden helt uppenbart saknar mening. Floskler. Klyschor. Någon som tycker de måste säga något fast de egentligen inte har något att säga. Eller ska jag vara vänlig; människor som vill säga något bra men inte har förmåga att vare sig tänka det, eller uttrycka det. Eller ännu vänligare; de har bara svårighet att uttrycka det.

Så, varför irriterar jag mig på det? Är jag så jävla smart själv då? Skriver genomtänkta, balanserade och kloka saker hela tiden? Japp. Just idag tycker jag det. Jämförelsevis. Eller jag säger det i alla fall. Även om det inte alltid är sant. Bara för att jag har lust med det. Bara för att jag är på dåligt humör.

Men spelar det någon roll om det trillar omkring ord av människor som tänker som Nalle Puh, emellanåt? I princip inte, kanske. Förutom att just idag ville jag bli road av smarta saker. Jag behövde det. Jag behövde något tungt att tänka på. Att belasta hjärnan med. Då vill jag för sjutton inte läsa självklarheter! Eller intigheter.

Jag tänkte såhär. Eftersom vi inte vill att detta ska upprepas, så vill jag ge lite inspiration, det är ju konstruktivt, till vad jag skulle vilja se. OK? Något åt det här hållet, kan jag tänka mig. Det skulle jag njuta av att läsa. Det skulle få mig på gott humör. Kan vi säga så? Imorgon tar vi nya tag. OK?

Myten om mamma

Vad gör du? ropade Lille Son i trappen när han kom ner nu på morgonen.
Läser svarade jag. (Läsa innefattar allt från ströläsning för nöjes skull, till artiklar och rapporter som har med jobb att göra.)
Åhhh, du läser ju alltid sa han.

Det är nästan en ritual. Han frågar, och nästan alltid när han frågar läser jag. Kanske ställer han frågan precis just när jag läser, alltid, och inte när jag gör andra saker, som att t ex laga mat, eller städa. Vilket faktiskt också händer. En viss miniminivå av stökkontroll måste ändå hållas. Annars kan jag inte läsa. Eller skriva. Eller tänka. Och mat måste vi alla ha då och då.

Varför läser du och skriver så mycket undrar han.
Därför att det är intressant, och så jobbar jag ju också säger jag.

Jag antar att det är bilden han kommer att bära med sig av mig. Sin barndomsbild av mamma. Mamma som hänger över en bok, eller över datorn, och svarar Mmmm, jag kommer, jag ska bara läsa/skriva klart det här. Undrar om han kommer att få aversioner mot läsande, eller tvärtom?

Min mamma plockar i köket, lägger på duk på köksbordet och sitter vid symaskinen. Min mormor stökar också i köket. Och stickar.

Om man skulle ta och leva?

Jag har läst. Jag hade egentligen inte tänkt läsa, jag minns vilket ståhej det var kring boken när den kom ut. Jag vill inte läsa så’nt. Och Drama Queenar står mig upp i halsen. Jag vill inte se, eller höra talas om, en Drama Queen till så länge jag lever. Jag är exempellöst trött på kvinnor med diagnoser. Orkar inte höra ett ord till.

Men, sen tänkte jag, att jag kan inte ha fördomar på det sättet. Jag läser. Objektivt. Jag betraktar.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein.

Lättläst. Vad kan det ha tagit, 4-6 timmar sammanlagt, att läsa den. Flytande språk. Bitvis absurdt rolig. Och tjatig. Otroligt tjatig. Jag tycker inte illa om boken. Inte alls. Inte tråkig alls. Jag tänker att eftersom hon skriver så, om sin ångest och om sin kamp mot självmordstankar. Så känner hon nog så. Det ska man respektera. Helt klart känner hon så. Men jag kan inte känna vad hon känner. Jag rycks inte med. Jag förstår inte problemet med psykvården, hon tycks ju få allt hjälp hon behöver. Hon tackar nej till att bli inlagd, t ex. Fast läkaren föreslår det. Och hon får uppenbarligen alla piller hon behöver. Att medicinen som vetenskap inte riktigt har helt koll på det där med psykiska sjukdomar, det är väl mest en fråga om tid.

Och en annan sak jag funderar på. Om nu de som är psykiskt sjuka vill bli lyssnade på … när vill de bli lyssnade på, i vilket tillstånd? Det verkar liksom variera en del det där med vad man egentligen vill. Och vad man säger. Svårt tycks det helt enkelt vara.

Och jag tänker på fler saker. Varför skriver man en sådan bok? För att det känns bra att berätta om sin sjukdom? För att människor ska förstå? Men människor förstår ju nästan aldrig något alls, varför ska man kräva att de ska förstå något som verkar helt obegripligt. Jag förstår att uppenbarligen känner hon som hon skriver. Men det är också allt. Till mig lyckas hon inte förmedla ångesten med ångesten. Jag känner mest att det är oreda i tankarna. Och jag tänker att jag har också tre olika processer igång, minst, hela tiden. Hjärnan vilar aldrig. Så varför tänker aldrig jag att jag skulle sluta leva?

Jag bryr mig inte om meningen med livet. Det är bara att leva. Därför det är kuligt. Men jag kan förstå att det måste vara himla frusterande att fastna i den tankeloopen. Att det inte är kuligt. Frustrationen att fastna någonstans där man inte vill fastna, kan jag förstå.

Uppenbarligen lever Ann Heberlein ännu. Med man. Och barnen har kvar sin mamma. Det tycker jag är rätt bra i alla fall. Men boken kommer inte att ge några bestående intryck i mitt medvetande. Varken i ämne, eller sätt att resonera. Jag hör antagligen inte till målgruppen.

Fast jag skrattade åt det där med feminismen.

Nätet, bikt och avlat

Jag gick på Frankfurts flygplats i väntan på avgång till Arlanda. Hade gott om tid på mig och botaniserade i bokhandeln. Som vanligt. Hyllan med böcker på engelska (resten tyska förstås) bestod mest av business-litteratur. Som vanlig. På en flygplats. På måfå plockade jag på mig ett par böcker, bl a The Shallows. Undertiteln, ”How the internet is changing the way we read, think and remember”, lockade mig. Sådant tycker jag är outsägligt spännande.

I boken sammanfattas en mängd forskningsresultat om hur tekniken påverkar vårt sätt att läsa, att tänka, att minnas. Framförallt hur det förändras av våra internetvanor, men också hur ny teknik, som boktryckarkonsten, har förändrat vårt tankesätt, eller våra möjligheter att läsa, skriva, tänka, minnas. Genom tiderna. Teorier om vad klocka och karta gjort för vårt sätt att tänka och minnas. Hur minnet påverkar vårt sätt att tänka. Om olika sätt att tänka. Om information och om kunskap. Om mänsklig intelligens och artificiell intelligens.

Internet gör oss till ytliga läsare. Inhämtare av information.

We are evolving from being cultivators of personal knowledge to being hunters and gatherers in the electronic data forest.

Att reflektera, analysera, associera och dra slutsatser. Att bygga visdom. Den förmågan minskar.

The more you multitask, the less deliberative you become, the less able to think and reason out a problem. You become more likely to rely on conventional ideas and solutions rather than challenging them with original lines of thought.

Om man kan googla allt, tycker man kanske att det är onödigt att minnas. Det viktiga är att man kan hitta informationen. Eller? Men om kunskap inte är ekvivalent med information blir det ett problem.

The art of remembering is the art of thinking.

sades tydligen redan 1892, av någon William James. Verkar lika aktuellt idag.

Evidence suggests, moreover, that as we build up our personal store of memories, our minds become sharper.

Det trevliga är att det inte verkar kört, utan att man faktiskt kan träna sitt minne, och bygga upp sina synapser och neuroner och signalvägar och allt vad det är för att minnas alla de där koderna till alla de där korten man har. Det verkar ju bra för tankeverksamheten, att faktiskt minnas. Det verkar inte vara så, som många påstår helt slentrianmässigt (antagligen av ren lathet), att man frigör plats för annat om man struntar i att minnas. Hjärnan fungerar inte som RAM eller hårddisk, den har inte begränsad plats. Den gör ny plats. Man har möjlighet att minnas hur mycket som helst! Visst är det helt underbart?

The Web is the technology of forgetfulness.

Så det gäller att ta sig i akt … vi avstår makten över vår uppmärksamhet på egen risk med att överlåta den till webben.

Nu är inte författaren teknikfientlig, inte alls. Inte jag heller. Det går inte att stoppa utveckling, eller begränsa. Den lever sitt eget liv. Och det finns förstås enorma fördelar med möjligheterna att snabbt hitta information. Särskilt om man växlar om till att tillgodogöra sig den.

När man läser boken undrar man till slut ”Men so what om djuptänkandet minskar, vad betyder det egentligen? Spelar det så stor roll? Vi måste ju följa med tiden. Inget är så patetiskt som bakåtsträvare. Och boken ger ett svar, ett förslag, till vad som händer med oss om vi slutar läsa, tänka, minnas och reflektera

… a slow erosion of our humanness and our humanity …

eftersom den, vår mänsklighet, bygger mycket på reflektion och kontemplation. Sägs det.

En ganska obehaglig tanke, att sluta vara mänsklig. Så jag tänkte att det är tur att facebook finns, så människor kan klicka gilla för olika behjärtansvärda ändamål, och attend olika events för allt från Earth Hour till trafikoffer. Bikt och avlat på facebook, för att fortsätta hoppa bland länkarna på internet, och känna som om tankar tänks, fast det bara är klick som klickas.

Google is the business of distraction.