Trilog

För några veckor sen, jag har inte hunnit skriva om det bara, läste jag med stigande ångest SvD:s artiklar om kvinnliga ingenjörer och teknologistuderande.

Mina första tio år på min enhet på min arbetsplats var jag ensam kvinna. Sedan dess, ytterligare tio år, har det blivit många fler, skulle tro vi är i alla fall 25 % kvinnor på min enhet. Dvs ca 5 stycken (jag har faktiskt inte full koll måste jag erkänna). Jag har inget emot mina kvinnliga kollegor. I den mån vi arbetat tillsammans har det funkat precis som med mina manliga kollegor. Dvs bra. Det är trevligt med lite jämvikt i samtalsämnena vid fikat. Generellt tycker jag det är bra med en blandning av olika sorters människor. Oavsett om det gäller kön, intressen, nördighet, ursprung (och då menar jag såväl världsdelar som landsändar) eller vad det nu kan tänkas vara. Eftersom det är roligt.

Men, när någon tycker att det krävs åtgärder för att locka fler tjejer att bli ingenjörer tänker jag två saker:

1) Om man inte vill ska man inte.

2) Löneutveckling. Vad har hänt med läraryrkets löner sedan det blivit många kvinnliga lärare? Och banktjänstemännens löner (nu talar jag inte värdepappershandlare och finanshajar, som mestadels är män, utan de som sitter i kassan på banken).

När lönerna i kvinnliga yrken som lärare, sjuksköterskor, barnmorskor m fl blir jämförbara med byggarbetares och industriarbetares (om det nu krävs privatisering för att det ska hända). Den dagen ska jag också försöka hjälpa tjejer att inse ingenjörsyrkets fantastiska förträfflighet. Men inte förrän dess.