Det är svårt att vara säljare

Jag är inte teknikfientlig. Tvärtom. Men jag gillar inte touch-knappar och displayer för att de ser coola ut, utan för att de tillför något extra och underlättar tillvaron. I ett hem behöver man robusta saker som fungerar. Och när de inte fungerar ska man kunna felsöka och avhjälpa felet i alla fall någorlunda tills man får tag i en professionell fixare.

Själva tanken med ett smart hem, att kunna sköta många sådant som ljus, värme, ventilation, larm mm via en display och förprogrammerade funktioner är förstås tilltalande, i teorin. Men i praktiken, när systemet hängt sig en fredag kväll när det är snöstorm och tjugo grader kallt ute, när det elektroniska låset slutat funka, inga lampor tänts och cirkulationen stannar. Då tror jag inte det är så roligt. Då vore man glad för en simpel nyckel och en vanlig strömbrytare.

Min entusiasm för ett KNX-system är alltså ytterst begränsad. Icke desto mindre talade vi med en försäljare på Hem- och Villamässan idag. Han gjorde det vanliga misstaget att med hjälp av sina fördomar göra en felaktig bedömning om särskilt mina tekniska kunskaper och förmåga att förstå. Är man van, eller är man van?

Han visade fantastiska funktioner, som att det är jättebekvämt att läsa sin tre mail på displayen när man kommer innanför dörren. Jag är inte helt övertygad om att jag vill läsa mina hundra mail när jag står innanför dörren med fyra matkassar och tre hungriga barn. Att programmera om systemet själv är heller inte att tänka på, det är alltför komplicerat. Det tar tre dagar för en erfaren elektriker att programmera om ljussekvenserna i huset. Enligt försäljaren. Då skulle jag vilja föreslå en förbättring av programvaran, om det är så komplicerat. Hur svårt kan det vara? Det är varken rocket science eller kärnkraftsanläggningar vi talar om här.

Men det som förbryllar mig mest är varför han tyckte att han behövde tala om hur fantastiskt det var att kunna tända alla lampor samtidigt eller släcka alla samtidigt, eller fyra med en knapp och tre andra med en annan. Han till och med visade på displayen vilken knapp det skulle vara. Jag undrar fortfarande varför han inte kunde berätta något som inte gick att räkna ut själv?

Rationella köttbullar

Lille Son går i tredje klass och är en ambitiös elev. Tyvärr tycker han matten är tråkig, eftersom den är enformig och alltför lätt. Varje vecka skriver de räknesagor som läxa. De får ett uttryck, t ex 130+72 = 202, som de ska skriva som en saga. Lille Son tycker det är meningslöst (jag kan inte säga att jag inte förstår honom). Men vi har kommit fram till att tråkiga saker ser man till att göra snabbt, så blir man av med dem och kan ägna sig åt det som är roligt. Lille Son har både anammat och systematiserat det synsättet. När jag tittade igenom hans räknesagebok visade det sig att alla hans räknesagor handlar om köttbullar.

Det var en gång 130 köttbullar som var ute och gick. Då träffade de 72 andra köttbullar och så promenerade 202 köttbullar vidare.

Sara stekte 50 köttbullar. Då kom Erik och åt upp 7 köttbullar, så det fanns bara 43 köttbullar kvar.

175 köttbullar var ute och körde bil. De körde över 17 köttbullar. Det fanns 158 levande köttbullar kvar.

Rationellt.