En spruta i rumpan
måndag 21 september, 2009 klockan 11:57 av thebe |Egentligen, är det ett lovvärt syfte, att vilja visa fram, skapa uppmärksamhet kring, avslöja, något som man tycker är viktigt och upprörs av. Något man vill att andra ska se, uppmärksamma och förfäras av. Något man vill göra något åt. Något man verkligen tror på.Lögnen behövdes för att visa sanningen. skriver Anna Odell i DN, utan att berätta vilket, eller vad, hon precis ser som sanningen.
”Hösten 2006, när jag just börjat på Konstfack, cyklade jag en kväll hem i skymningen. På Liljeholmsbron mötte jag en ung kvinna i samma situation, på samma bro, som jag tio år tidigare själv befunnit mig på. En man hade stannat sin cykel och vandrade sakta vid hennes sida, han berättade för mig att han ringt polisen och tänkte stanna med henne tills de kom. Det var som om jag mötte mig själv där den kvällen på Liljeholmsbron. Jag klarade inte av att stanna utan cyklade därifrån. ”
Den händelsen ledde så småningom fram till att hon tyckte hon skulle spela psyksjuk som ett konstverk. Jag kan förstå om man tycker att man behöver göra saker för att bearbeta sina egna upplevelser. Och kanske är sanningen som skulle avslöjas den att det var gräsligt att hon fick en spruta i rumpan. Men varför i helvete ska hela landet vara med i den terapin? Den sanningen finns fortfarande inget svar på. Och varför måste man helt medvetet lura en massa människor för att komma dit man vill. Varför tycker hon att hennes egna upplevelse av psykisk sjukdom är mellanmänskligt viktig för andra att delta i? Det är nästan magstarkt egocentrerat, även om hennes uppsåt inte är att vara egoist, utan mera mellanhuman. Påstår hon.
Det som upprör åtminstone mig mest har jag kommit fram till efter att ha tänkt mycket på detta och undrat varför jag blir så arg, är inte huruvida resultatet är konst eller ej. Egentligen. Jag har heller ingen åsikt om man ska eller inte ska gräva i psykvården, jag har ingen som helst erfarenhet av psykoser eller vården av desamma. Psykvården behöver säkert granskas och kvalitetssäkras mellan varven.
Men det är det där med att luras! Att utnyttja människors empati och vilja att hjälpa varandra! Manipulera. Krokodiltårarna. Ingen gillar att bli lurad. Ingen gillar att avslöjas som lurad. Som en som inte har förmåga att skilja på det som är sant och det som är falskt.
Anna Odell gjorde något falskt för att visa något hon tycker är sant. Hur ska vi veta att vi inte blir lurade på den sanningen också? Vilka lögner är sanningar, och vilka är inte sanningar? Om Anna Odell kan ljuga en gång, kan hon väl ljuga en gång till. Det fanns kanske ingen spruta i rumpan?
Jag vill gärna att människor ser skönheten i och vikten av fysik och matematik. Jag tror jag ska spraya vackra, sinnliga, formler. Eulers ekvationer eller så. På Hötorgsskraporna. Roligt? Det är åtminstone ingen lögn.
Vad jag undrar är: är man nödvändigtvis sjuk för att man vill avsluta sitt plågsamma liv? Är det inte snarare självbevarelsedriften, och den skuldtyngda känslan av plikt att leva vidare för sina närmastes skull, som är irrationella tillstånd man borde få hjälp med att komma över.
Det var en intressant vinkling. Och varför inte? Det är kanske ett tecken på sjukdom och brist på självinsikt att sträva vidare i meningslös motvind dag efter dag. I själva verket.
Jag ser dock ett gigantisk pedagogisk problem att försöka förankra synsättet. Men skam den som ger sig!