Trilog
Reflektioner

Trilog

Den som sa’t han va’t

onsdag 23 september, 2009 klockan 9:15 av thebe |

Roland informerar om att han trivs med hemmafru. Varför skriver han det pÄ Newsmill? Vad vill han med det? Jag förmodar att han vill ha nÄgon form av reaktion, han vill sÀga nÄgot med det. Annars hade han vÀl inte skrivit? Men vad ska man sÀga? Jag kan inte sÀga sÄ mycket, hur skulle jag kunna det? Om han och hans familj trivs, dÄ Àr det ju bra!

Han skriver “Jag har förstĂ„tt de senaste Ă„tta Ă„ren (min tid som förĂ€lder) att det inte Ă€r en alldeles rumsren kĂ€nsla.” alltsĂ„ att han trivs med arrangemanget, att middagen stĂ„r pĂ„ bordet nĂ€r han kommer hem och att huset Ă€r stĂ€dat. Klart som fan att han trivs! Det gör jag ocksĂ„, extra mycket, de dagar maten Ă€r fĂ€rdig nĂ€r jag kommer hem! Men det Ă€r inte det som Ă€r det intressanta. Det intressanta Ă€r att han skriver att han varit förĂ€lder i Ă„tta Ă„r!

De Ă„tta Ă„ren har ingen relevans för den artikeln, den Ă€r information bara, hans Ă€ldsta barn Ă€r Ă„tta Ă„r, han har kĂ€nt detta i Ă„tta Ă„r. Men det blir relevant i nĂ€sta artikel, dĂ€r han bubblor över av förtjusning över de informationsmanipulationer han nyttjade för att försöka provocera. DĂ€r skriver han “Roland har dessutom varit hemma med barnen sammanlagt i nĂ€stan sju Ă„r“. Drömde han alltsĂ„ om sin icke rumsrena kĂ€nsla i sju Ă„r först, innan han förverkligade den?! Det Ă€r vĂ€l inte sĂ€rskilt ovanligt att en familj sammanlagt Ă€r hemma med smĂ„ barn under sĂ€g sammanlagt fem-tio Ă„r? Han var hemma sju Ă„r, hans fru i ett Ă„r hittills, och hon Ă€r fortfarande hemma. So what?

AlltsĂ„, Roland vill diskutera hur man vĂ€ljer att leva sina liv, och att det Ă€r upp till varje familj att bestĂ€mma. Ett tradigt budskap som lĂ„ter ungefĂ€r som “Om man Ă€r törstig ska man fĂ„ dricka vatten om man vill, sĂ„-det-sĂ„“, ganska icke-kontroversiellt skulle jag vilja pĂ„stĂ„. Han försöker provocera lite för att fĂ„ fart pĂ„ diskussionen, sĂ„ han anvĂ€nder det dynamitladdade ordet hemmafru.

Men hans artikel Ă€r Ă€ndĂ„ inte tillrĂ€ckligt provocerande, sĂ„ han skriver den nya och hakar pÄ Anna Ankas artikel. Han pĂ„stĂ„r att hon blir pĂ„hoppad för det liv hon valt. Men det Ă€r givetvis inte sant. Hon blir inte utskĂ€lld för det liv hon valt. Hon blir utskĂ€lld för att hon uttryckligen sĂ€ger att alla andra borde göra som hon,  att hon vet nĂ„got ingen annan vet “Jag önskar att fler svenskor gjorde som jag. Ni skulle bli mycket lyckligare.

Hon gör precis det som hon och Roland anklagar alla andra för att göra nÀr de kritiserar deras artiklar: Hon accepterar inte det liv som mÀnniskor valt att leva! Hon sÀger sig sitta inne med ett bÀttre sÀtt att leva.

Vilket man vÀl Àven fÄr sÀga att Roland dÀrmed gör. Att han var katolik hade jag missat. Men det Àr vÀl Ànnu mindre intressant. Jag gillar matematik.

Den som sa’t han va’t. 


En spruta i rumpan

mÄndag 21 september, 2009 klockan 11:57 av thebe |

Egentligen, Àr det ett lovvÀrt syfte, att vilja visa fram, skapa uppmÀrksamhet kring, avslöja, nÄgot som man tycker Àr viktigt och upprörs av. NÄgot man vill att andra ska se, uppmÀrksamma och förfÀras av. NÄgot man vill göra nÄgot Ät. NÄgot man verkligen tror pÄ.Lögnen behövdes för att visa sanningen. skriver Anna Odell i DN, utan att berÀtta vilket, eller vad, hon precis ser som sanningen.

“Hösten 2006, nĂ€r jag just börjat pĂ„ Konstfack, cyklade jag en kvĂ€ll hem i skymningen. PĂ„ Liljeholmsbron mötte jag en ung kvinna i samma situation, pĂ„ samma bro, som jag tio Ă„r tidigare sjĂ€lv befunnit mig pĂ„. En man hade stannat sin cykel och vandrade sakta vid hennes sida, han berĂ€ttade för mig att han ringt polisen och tĂ€nkte stanna med henne tills de kom. Det var som om jag mötte mig sjĂ€lv dĂ€r den kvĂ€llen pĂ„ Liljeholmsbron. Jag klarade inte av att stanna utan cyklade dĂ€rifrĂ„n. ”

Den hÀndelsen ledde sÄ smÄningom fram till att hon tyckte hon skulle spela psyksjuk som ett konstverk. Jag kan förstÄ om man tycker att man behöver göra saker för att bearbeta sina egna upplevelser. Och kanske Àr sanningen som skulle avslöjas den  att det var grÀsligt att hon fick en spruta i rumpan. Men varför i helvete ska hela landet vara med i den terapin? Den sanningen finns fortfarande inget svar pÄ. Och varför mÄste man helt medvetet lura en massa mÀnniskor för att komma dit man vill. Varför tycker hon att hennes egna upplevelse av psykisk sjukdom Àr mellanmÀnskligt viktig för andra att delta i? Det Àr nÀstan magstarkt egocentrerat, Àven om hennes uppsÄt inte Àr att vara egoist, utan mera mellanhuman. PÄstÄr hon.

Det som upprör Ätminstone mig mest har jag kommit fram till efter att ha tÀnkt mycket pÄ detta och undrat varför jag blir sÄ arg, Àr inte huruvida resultatet Àr konst eller ej. Egentligen. Jag har heller ingen Äsikt om man ska eller inte ska grÀva i psykvÄrden, jag har ingen som helst erfarenhet av psykoser eller vÄrden av desamma. PsykvÄrden behöver sÀkert granskas och kvalitetssÀkras mellan varven.

Men det Àr det dÀr med att luras! Att utnyttja mÀnniskors empati och vilja att hjÀlpa varandra! Manipulera. KrokodiltÄrarna. Ingen gillar att bli lurad. Ingen gillar att avslöjas som lurad. Som en som inte har förmÄga att skilja pÄ det som Àr sant och det som Àr falskt.

Anna Odell gjorde nÄgot falskt för att visa nÄgot hon tycker Àr sant. Hur ska vi veta att vi inte blir lurade pÄ den sanningen ocksÄ? Vilka lögner Àr sanningar, och vilka Àr inte sanningar? Om Anna Odell kan ljuga en gÄng, kan hon vÀl ljuga en gÄng till. Det fanns kanske ingen spruta i rumpan?

Jag vill gÀrna att mÀnniskor ser skönheten i och vikten av fysik och matematik. Jag tror jag ska spraya vackra, sinnliga, formler. Eulers ekvationer eller sÄ. PÄ Hötorgsskraporna. Roligt? Det Àr Ätminstone ingen lögn.


Att fÄnga lyckan

söndag 20 september, 2009 klockan 10:38 av thebe |

Tips till alla kÀrlekskranka
alla blonda, unga, slanka
lÀr att kÀckt pÄ ryggen svanka
rida, rida gammal Anka
HÄller er frÄn att bli panka,
enligt Newsmills tidningsanka.


LÀs Àven andra bloggares Äsikter om , ,


MedelmÄttor

lördag 5 september, 2009 klockan 9:06 av thebe |

Att klaga pÄ generaliseringar tycks vara en ryggmÀrgsreaktion hos mÀnniskor.

Du sitter i fikarummet pÄ jobbet och refererar till en undersökning som visar att manliga bilförare Àr sopor pÄ ett smidigt beteende i trafiken. Till exempel. Vad hÀnder dÄ? Jo, det blir en storm av protester. Du fÄr höra bedyrande berÀttelser som motsÀger generaliseringen, frÄn kollega A som inte alls Àr ett pucko bakom ratten, och kollega B refererar till sin fru som har uppmÀrksamhetsnivÄ noll (som ett nÄgot bakvÀnt bevis pÄ sin egen höga uppmÀrksamhetsnivÄ fÄr man förmoda). Och sÄ vidare.

Och dĂ„ tĂ€nker jag … jag undrar varför de blir sĂ„ upprörda? Jag har ju inte pĂ„stĂ„tt att nĂ„gon av dem, personligen, besitter just den egenskapen som en medelvĂ€rdesbildad undersökning visar, att just de skulle vara sopor i trafiken. Spannet Ă€r stort, och att nĂ„got gĂ€ller generellt, betyder inte att det nödvĂ€ndigtvis gĂ€ller dig eller mig, personligen.

AlltsĂ„ mĂ„ste det vara sĂ„ att de ser sig sjĂ€lva som medelpersonen! MedelmĂ„tta, som alla andra, en i mĂ€ngden, en som inte sticker ut. Annars fanns det vĂ€l ingen anledning att bli upprörd? För det Ă€r vĂ€l inte sĂ„ att de tror att de Ă€r solen i allas galax? Den som allting kretsar kring, “Jag Ă€r mallen för alla“? NĂ€?


Fejkat allvar-paradoxen

onsdag 2 september, 2009 klockan 10:38 av thebe |

Det Àr meningslöst och en skymf mot alla konstnÀrer att man inte blir tagen pÄ allvar.pÄstÄs Carl Johan de Geer ha sagt angÄende domen mot Anna Odell.

LĂ€s det dĂ€r en gĂ„ng till … det Ă€r en skymf att man inte blir tagen pĂ„ allvar.

Men hur ska man kunna bli tagen pÄ allvar nÀr man uppvisar dokument som sÀger att det man gör Àr fejk?

LÀs Àven andra bloggares Äsikter om , ,