En tredjedel är rädd för zombier

Man häpnar. En tredjedel av den svenska befolkningen, eller nåja, de som hade svarat på SvD:s zombiefråga då, två grupper som kanske inte helt sammanfaller rent statistiskt, är rädd för zombier! Jag undrar om det är för att zombier tycks vara på modet, eller om det beror på ctails filosofiska betraktelse i ämnet? Vem som helst kan vara zombie, och vi skulle aldrig märka det! Det är väl läskigt?

zombi.jpg

Jag undrar förresten vad de som tror att zombier finns, men inte är rädda för dem har svarat?

Personligen tycker jag att varulvar är läskigare.

En saga i tiden

Jag kan inte låta bli att tycka pseudonym-kuppen är lite intressant. Författarna bakom pseudonymen Kepler känner jag inte till, och jag kommer antagligen inte att läsa boken. Inte av någon annan anledning än att spänningsromaner aldrig har intresserat mig. Och så läser jag redan böcker med hypnotisörer – Molly Moon! Men själva grejen, upptåget, plojen! Själva konstruktionen av pseudonym-kuppen är som en saga i sig.

Låt oss anta att själva boken är ungefär som alla andra. Det finns nämligen ingen anledning att tro, på rent realistiska, sannolika grunder att den skulle vara något makalöst, enastående, extraordinärt, så skilt från alla andra texter så att den i sig bär hela framgångssagan. Inte ens på hundra meter springer den mest fantastiske löparen, det nya stjärnskottet, mer än några hundradelar snabbare än den som hade världsrekordet innan, såvida han inte är dopad.

Det finns alltså ingen anledning att tro att själva texten skulle vara så mycket mer fantastisk än alla andra texter som förlagen får in. Texten i sig, antar vi, motiverar inte spektakulär behandling och försäljning. Om den inte är dopad! Dopad med en myt, en saga. Omsorgsfullt iscensatt och genomförd.Ett manus, antaget on the fly, direkt sålt till en massa länder utan att vara helt översatt. Entusiastiskt berättat av den hänförde förläggaren. Vi står med gapande munnar. Fantastiskt!

Varför det funkar? För att vi behöver sagor, såklart! Vi behöver hoppas att fantastiska saker kan hända. Även om de är aldrig så osannolika, behöver vi tro att de finns. En dopad saga, en iscensatt kupp. Det är precis vad som behövs då och då. Som att någon då och då springer 100 meter på 9,50 s eller så, även om han sen visar sig vara dopad, så sprang han ju i alla fall på den tiden! Och vi förundras. Något utöver det vanliga. Även om det egentligen är en illusion. Vid rätt tid, på rätt plats.

Kanske kan någon, någon gång, göra det på riktigt!

Observera att jag spekulerar. Jag vet inte. Kanske är det på riktigt …

Åsa har läst boken i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,