Trilog

Okej, jag erkänner, jag är elitist. Varför, kanske ni undrar, som lärt känna mig som en ödmjuk, humanistisk naturvetare.

Jo, enligt min alltid lika ödmjuka uppfattning, anser jag att de som inte klarar av att åka i en svartmarkerad pist, utan att ploga tvärsöver densamma och stoppa upp alla andras åkning, inte bör vara där. De bör istället ägna sig åt övning i grön- eller blåmarkerade pister. De förstör nämligen min njutning, och säkert andras, och dessutom sin egen. Jag kan inte åka tillräckligt snabbt om jag ska se upp för stokastiska skidåkare utan kontroll på vare sig skidor eller kropp. Och de är livrädda. Ser i alla fall ut att vara. Och det kan inte vara njutbart.

Dessutom tycker jag att de som stannar, åtta stycken i bredd precis efter att de hoppat av liften, borde åkt till Teneriffa på semester istället.

I övrigt är skidåkningen toppen.

Jag lessnade snabbt pÃ¥ mÃ¥nadens blogg-tema. Tyvärr. Idag hade jag lust att skriva en blogg, men jag hade inte lust att hitta en rubrik att fabulera om, utan jag hade lust att skriva nÃ¥got annat. Det är som att inspirationen bestÃ¥r av minst tvÃ¥ delar. En del som har lust att skriva – generellt. Och en del som har lust att skriva – specifikt. Ibland sammanfaller de inte, och dÃ¥ fÃ¥r man leta efter den inspiration som behövs. Idag Ã¥terfanns inspirationen pÃ¥ SvD:s förstasida ca kvart över tio ikväll, förevigad i denna skärmdump:

Vems blodvärde är det som är intressant? Vems blodvärde? Såpass intressant att det är en viktig, akut nyhet på Svenska Dagbladet? En sportdåres, givetvis. Jag har inget emot sport. Att utöva själv. Men det är fruktansvärt ointressant att läsa om. Och någons blodvärde, Norgrens i det här fallet, är ännu mindre intressant. Tycker någon, ens Norgren själv, att detta blodvärde är en nationell angelägenhet?

Uppenbarligen. Själv tycker jag detta är mer intressant, fångat med kameran idag:

Läs även andra bloggares åsikter om Norgren, sport, inspiration, skidåkning

Det ska bli intressant att läsa t ex PÃ¥l Hollenders och Joanna Rytels förvar av graffiti-mÃ¥larens mÃ¥lande av tunnelbanevagn. Han är ju, enligt DN-artikeln, gu’bevars alumni frÃ¥n konstfack med fem Ã¥rs studier bakom sig och videon är hans examensarbete. Parallellerna till den psykotiskspelande konstfackselevens Anna Odell agerande är övertydliga.

I denna, nya, lilla historia finns den extra dimensionen vi ännu inte sett i Anna Odells kommande v[e/ä]rk, dvs Ã¥ ena sidan verket -videon, Ã¥ andra sidan handlingarna som ledde till verket – graffitimÃ¥lning i tunnelbanevagn.

Vad som är konst, eller inte, och vad den åstadkommer, är alltjämt en gäckande fråga. Och när blir konsten konst isåfall? Vid tanke, handling eller utställning? Eller närsomhelst? Är konstverket isolerat från handlingen som ledde till det? Och om man nu gillar slutprodukten, konstverket, hur mycket skadegörelse kan man tåla utan att det inverkar på konsten (i tankar och med vilka ögon man ser det)?

Min snömosiga sportlovshjärna får nog ta några vändor i pisten innan dessa frågor kan besvaras på ett stringent och logiskt självklart vis.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, graffiti, NUG, Anna Odell, konstfack

Att tömma kameran kan vara en överraskning. Helt plötsligt kommer det bilder som man inte hade en aning om att man tagit.

Jösses.

Åsa Moberg anlägger ett genusperspektiv på kärnkraftsfrågan. Det är visserligen en ganska liten del av artikeln som handlar om kvinnors syn på kärnkraft, det mesta är en historisk återblick över motståndsrörelsen samt mycket svaga argument emot kärnkraft, men ändock finns den där, genustanken. Och det är ju lite roligt, och lite tröttsamt i sammanhanget.

Jag har en känsla (!) av att många som debatterar kärnkraft, försöker ta till rationella argument för att rättfärdiga sitt emotionella motstånd. Det är därför debatten blir så märklig, när den på ett otydligt, svårgenomskådligt vis, haltar mellan det rationella och det emotionella. Hur debatterar man med sina känslor? Hur ska emotionella argument värderas? Hur ska människors, rationella eller irrationella, rädsla tas på allvar?

Häromdagen skrev Christermagister ett inlägg om sin rädsla för kärnkraft: ”Att bygga ut kärnkraften, rätt eller fel? Jag vet inte, men jag vet att jag är emot! Jag vet ocksÃ¥ att jag är emot av känslomässiga skäl och inte logiska…om nu sÃ¥dana finns…”. 

Vad ska väga tyngst? Ekonomi, vetenskap, känslor?

Jag tycker förstÃ¥s allt ska vägas ihop pÃ¥ ett rationellt (!) vis. Stoppa in alla argument i en matris, värdera, och pÃ¥ slutet trillar en siffra ut som säger ”go for it” eller ”stop right now!” Men innan tabellen är gjord ser vi inte sammanhanget. Det finns bara bra argument för och bra emot, rationella argument och emotionella argument. Problemet med matrisen är förstÃ¥s att hitta alla (eller i alla fall tillräckligt mÃ¥nga) argument, samt att värdera dem. Fortfarande.

Ett kärnkraftverk är ett gigantiskt stort betongbygge, och där inne finns det otäckt bränsle, det vet man. Och vill det sig illa kan alltihopa smälta ner och sprida radioaktivitet som förgiftar stora områden i åratal. Konsekvenserna är stora, men sannolikheten för härdsmälta är liten, vilket gör risken ganska liten, matematiskt. Men om det händer så händer det förstås.

En sak som gör kärnkraften speciell, till skillnad från t ex FRA-frågan, är att tekniken är svår att förstå i detalj för folk i största allmänhet. Vad händer egentligen därinne i betongbunkern, hur får man ut energin? Hur funkar det? Hur styr man, hur håller man alla krafter under kontroll? Hur ser man till att inget händer? Hur svårt blir det inte att värdera något man inte kan något om?

Det är lite samma mekanism som flygrädsla. Det är mindre farligt att flyga, i risk, än att köra bil. Vi kastar oss gladeligen ut i trafiken varje dag utan att tänka sÃ¥ mycket pÃ¥ risken, men när vi ska flyga kanske vi skruvar lite olustigt pÃ¥ oss. En orsak till denna olust är, enligt min uppfattning, att om nÃ¥got händer när vi flyger är det betydligt mer definitivt än om nÃ¥got händer när vi kör bil. Upplösningen pÃ¥ skalan ”liv – död” är mycket mindre, nästan binär, när det gäller att flyga. När vi kör bil är skalan mer graderad. Samma sak gäller kärnkraft, om vi talar om det värsta som kan hända, jämfört med andra energislag. Ska vi ta den risken eller inte? Tänk om vi nästan kan bygga bort den?

Avfallet, som egentligen är en mycket svårare fråga än härdsmältor, tycks inte vara lika känslomässigt infekterad.

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, härdsmälta, risk, sannolikhet, konsekvens, teknik

Dagens rubrik hittar vi här. Ett mycket intetsägande inlägg om ni frågar mig. Bäst att råda bot på det. Här kommer det upphottade inlägget som porrbloggaren egentligen ville skriva, men inte vågade.

Det här med porr. Ã… ena sidan … , men Ã¥ andra sidan … Och kanske kunde man se det pÃ¥ sÃ¥ sätt att … Fast egentligen bör man ju ta avstamp i teorier om … Huruvida det är en frÃ¥ga om …, eller om … kan man faktiskt inte vara helt säker pÃ¥. Rätten till … bör vara inskriven i … men i samhället, som vi skapat, tvingas vi självklart till … Och hur är det egentligen med rätten för de … grupperna? Min egen Ã¥sikt i frÃ¥gan är självklar, jag tycker givetvis att …

Jag anser att hela frÃ¥gan är … och bör behandlas som … DÃ¥ och endast dÃ¥ kommer vi att fÃ¥ en sammahÃ¥llen gemensam syn pÃ¥ frÃ¥gan och kunna lösa problemet för all framtid. Problemet med …., alltsÃ¥.

Uppdatering: Det enda bilden har gemensamt med … är att vid en bildsökning pÃ¥ just ordet …, dyker den upp. Ctail informerar i kommentaren att bilden kommer frÃ¥n filmen Zardoz, som sägs vara mer filosofiskt intressant än bilden antyder.)

Läs även andra bloggares åsikter om sex, porr, fantasi, spekulationer, roligheter

Jag fick förslag på en svår rubrik idag Kärnkraft är dyrt och farligt. En utmaning, får jag säga, men jag prövar.

Plutonium och bomber
är värre än tromber.
Att räkna i romber

på flödet i härden
ger hyggliga värden
att ta med på färden.

Det här med klimatet
en stor vikt i fatet
ska vi lyssna på pratet?

Alla som tycker
argumenten förrycker
vilka gruvliga nycker!

Kärnkraften vann!

Tänk när man kan
transmutera uran.

Om vi lägger de svåra frågorna åt sidan, kan man konstatera att reaktorteknologi är ohyggligt spännande, isolerat, fysikaliskt. Ett mecka för den fysik- och matematikintresserade ingenjören. High-tech. Safe-tech. Sen finns de svåra frågorna. Det ska bli intressant att följa de politiska frågorna också. Lite kul om Mona och marionetterna blir griniga också, även om industrin visar glada miner.

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, politik, avfall, säkerhet

Ingen verkar veta vad en ingenjör gör. Jag som har skrivit om det flera gånger tidigare, försökt bidra till en ökad förståelse för oss stackars missförstådda genier här i världen. Här t ex, försöker jag analysera vad internet anser att en ingenjör gör. Och här beskriver jag drömjobbet.

Jag refererar ofta, sådär lite i förbigående till hur en ingenjör skulle angripa ett problem till vardags, bara för att visa att man alltid har nytta av sina ingenjörska färdigheter. De ger mervärde i vardagen! Som att kunna räkna ut hur man kalkar av silen på en kran utan att montera bort silen (jag är extremt stolt över den uppfinningen, den fungerade alldeles alldeles utmärkt dessutom!)

Nu vill jag berätta konkret hur en arbetsdag ser ut för en ingenjör. Jag väljer mig själv som osjälviskt exempel. Nu ska ni få höra den autentiska, sanna, historien, om min dag, den 4:e februari 2009, mitt i Vattumannens tecken.

Jag knappade in koden till dörren strax efter åtta och blinkade åt vår rare lille receptionist. Släppte dator och handväska på golvet bredvid mitt skrivbord. Prickade upp jackan på kroken och singlade iväg halsduken så den draperade sig vackert över pärmarna. Därefter tog jag upp datorn, dockade och startade den. Gick och hämtade kaffe. En kollega sladdade in i fikarummet med sina svartklackade skor som gör märken i golvet och städerskan galen. Han ville konsultera mig i fråga om en analys han arbetar med. Vi gick till mitt rum och diskuterade några olika angreppssätt. Han glömde sin kaffemugg på mitt skrivbord. Nu kommer städerskan tro att jag slarvar och slösar på kaffemuggar. Telefonen ringde, men jag tryckte upptaget. Det var internt och via växeln så jag såg inte vem det var, säkert en tråkmåns. Jag läste mail. Lät de som jag ska åtgärda ligga kvar öppna i mailboxen.

Loggade in på LINUX-systemet. Hoppade på stolen, exalterad inför den kommande arbetsuppgiften. Startade matlab. Brottades med några c-shell-script som ska skapa tusentals filer för att extrahera data från beräkningar. Brottades ännu mer. Och ännu mer. Brottades med indatafilerna för att få beräkningsresultaten som jag ville ha dem. Det gör jag såklart inte i vanliga fall, men just här måste jag göra det för att utveckla metoderna som just nu är mitt jobb. Jag lovar på heder och samvete att inte fiffla med beräkningarna i skarpa case.

Dags för en kopp kaffe till. Kom på en kollega med att tugga frukter i massor. Vi satt ner en stund och bondade kring sjuka barn och bedräglig projektledning.

Tillbaka vid skrivbordet. I kontorsrummet tvärs över gården stod en karl med bar överkropp och talade i telefon. Märkligt. Jag skrev ett ilsket mail gällande datastrukturerna, det var också märkligt, det gör jag inte så ofta. Skriver ilskna mail. Sen skrev jag ytterligare ett mail för att ge referenser till en kollega som efterfrågat det. Det var neutralt i tonen.

Två av skripten funkade. Magen skrek av hunger. Jag gick till fikarummet och tog ut min patetiska matlåda ur kylskåpet och smög in den i mikron. Snart drällde alla kollegor in där och vi satt som packade sillar, sniffade i varandras matlådor och löste världsproblemen.

Efter lunch, till kaffet, får man surfa lite (det är alltså upp till den egna moralen, men efter lunch är det fritt från dåligt samvete). DN, DI och SvD. Ny Teknik och Science Daily.

Skriver det sista skriptet. Kör det. Det tar ganska lång tid, de över 1000 filerna är indatafiler för att köra ett annat program som ska plocka ut data från beräkningen. Skriver ett litet program i matlab under tiden, som ska läsa in alla dessa data inför bearbetning av dem. Det är lätt. Men hela eftermiddagen går ändå åt till att få en fungerande kedja.

En ovanlig dag på det sättet att just idag var det inga möten, och jag spenderade ganska mycket tid vid mitt skrivbord. Men när jag åkte från jobbet hade jag också en fungerande kedja med skript som plockar ut alla data jag vill ha från en beräkning och placerar dem i snygga matriser i matlab. Ett gott dagsverke!

I morgon ska jag stirra pÃ¥ dessa data och försöka lista ut om det finns ett samband mellan dem. DÃ¥ blir det mer tillämpad statistisk analys det är frÃ¥gan om. De här beräkningarna är extremt fysikaliska. Men just idag fick jag större delen av dagen anta rollen som programmerare. Det är inte min starka sida. But an engineer’s gotta do what an engineer’s gotta do.

Och därmed inser alla hur ohyggligt intressant, varierande och spännande det är att vara ingenjör till yrket. QED. Jag ser framför mig att högskolorna nu kommer få ta emot en anstormning av sökanden.

Läs även andra bloggares åsikter om ingenjör, civilingenjör, yrke, beräkning, jobb

Hallå, stopp och belägg!

”Oavsett konstnärlig halt vittnar Anna Odells intervention om en psykvÃ¥rd i resurskris.”

skrives av en Sophie AllgÃ¥rdh (hoppas h:na kom pÃ¥ rätt ställen nu, jag är partiell felstavare, det gäller bara ”h”:n) i SvD.

Jag skulle bara vilja ställa en enkel frÃ¥ga, nämligen; ”HurdÃ¥? Bevisa det!”

Exakt vad i Odells beskrivna agerande är det som vittnar om en psykvård i kris? Upplys en okunnig, jag har aldrig i hela mitt liv haft kontakt med psykvård på något vis, så om den kan jag inget säga av egen erfarenhet. Däremot kan jag slå fast, att rent logiskt, av det som skrivits om Anna Odells intervention kan man inte dra några slutsatser alls om psykvården! Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd, men Allgårdhs påstående följer inte av meddelade fakta i fallet, om det bör vi kunna vara överens.

Antingen sitter AllgÃ¥rdh inne med mer information än det som skrivits i media, eller sÃ¥ försöker hon verka viktig, och använda interventionen, utan belägg, för att driva sin egen tes. What’s it gonna be?

Eller är det sÃ¥, det är det kanske, att psykvÃ¥rden bör räkna med ett antal dubbelgalningar som testar hur är det är att vara galen och ta alla resurser som finns? IsÃ¥fall … kommer psykvÃ¥rden förmodligen alltid att ha kris. Inherent. Är det franska vägnätet i kris när franska lÃ¥ngtradarchaufförer fÃ¥r för sig att blockera motorvägarna sÃ¥ ingen kommer fram? Ja, pÃ¥ sitt sätt är det det, men är slutsatsen ”Mer resurser till vägarna, fler motorvägar i Frankrike!” rimligt resonerande? Skulle inte tro det. Fel resonerat.

Dessutom, i det icke existerande sammanhanget, vill jag uppmana alla att masa sig till en bakvänd bloggtävling och bidra med något kreativt! Eftersom jag bidragit, sitter jag som på nålar för att se mitt förslag vinna!

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, psykvård, konst, intervention, bloggtävling

Dagens slumptitel råkade återfinnas hos en bloggare som skriver om FRA-lagen.

Det slår mig att jag inte delgivit Er mina åsikter i frågan om FRA-lagen. Jag har inte ansett det nödvändigt, eftersom det självklart är så befängt och dumt att man inte kan ta det på allvar. I princip.

Alltså, FRA -lagen. Lagen om Frenetisk Radio Avlyssning (jag särskriver enbart av skälet att det ser mer estetiskt ut).

Såhär är det. Signalbehandling är ett ytterst intressant och spännande tekniskt område, framförallt på ett matematiskt vis. Det är mången god matematisk formel som fått sätta livet till när signalanalytikern misshandlat, förvrängt, utnyttjat den, på ett förvisso liberalt, men icke desto mindre utstuderat vis, för att söka information i synbarligen hopplösa signaler.

Försvarets Radioanstalt har i dessa tider av naturlig militär nedrustning, blivit bekymrade för sin existens. Man får tänka på att de är vana vid att vara hemliga, så hemliga att vi knappast vet att de existerar. Och nu när försvaret alltså rustar ner, är de oroliga att deras osynliga existens helt ska strykas och inte bara bli osynlig, utan helt icke existerande. Under en blöt pubkväll när man satt och spånade kom man därför på vad man skulle kunna göra, eftersom man inte har något att göra, för att rättfärdiga sin existens.

Gud är en svår existens, och det alla ingenjörer vill, är att komma på nya spännande grejer, göra nya intressanta upptäckter. Så även FRA-ingenjörerna. Deras passion är hitta den ultimata matematiska algoritmen som genom ett trollslag förklarar allt. Varför inte ge sig på Gud? Helst från en enda mätning av syremolekylernas täthet utanför fikarummet på anstalten (försvarets alltså, radio). Det är nämligen så att klarhet i denna fråga kommer att stoppa alla krig i världen. Sa jag att en del ingenjörer lider av megalomani, förresten? Även om rädslan att ett slut på krig och terror kommer att förgöra deras arbetsplats, är storhetsvansinnet större.

För detta goda syfte behöver man samla information. Och med tanke på hur folk mailar, skickar sms, surfar och står i, är självklart datatrafiken en guldgruva för att utvärdera olika algoritmer. Man kan tänka sig att signalerna bär sig åt ungefär på samma sätt i en fiberkabel som i luft. Som en första approximation. Den där skillnaden i luft och kabel är ändå bara ett filter, som man kan hitta på senare.

Alltså, för att hitta Gud tänker man nu bearbeta alla signaler som florerar. Man måste ta med allt, eftersom en begränsning skulle kunna äventyra uppdraget.

Nu tycker jag personligen att det är lite onödigt att leta efter Guds existens i just min mail, jag garanterar att där inte finns någon att finna. Besväret att leta igenom mina ordmängder kunde de bespara sig, det är onödigt arbete.

Men, jag tänker såhär, om de nu ändå ska göra det här, vore det väl läge för en motståndsrörelse? Även ingenjörer som arbetar med kryptografi behöver utmanande arbetsuppgifter. Varför inte göra det lite utmanande för anstalten? Utveckla chiffer som svårligen kan lösas! Vem har sagt att de behöver samla på vettig, i meningen lättolkad, information?

På det viset kommer vi dessutom att få en kår av de bästa signalanalytikerna i världen. Och det kan nog behövas om det ska bli ordning på finanskrisen. Lurar bäst som lägger på sin lur sist!

Aftonbladet luras också.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, signaler, fiberkabel, Gud, finanskris, signalanalys, kryptografi, chiffer

Först ut i månadens tema, sno rubrik och fabulera, är mycket passande Ikväll avgörs stora bloggpriset.

Ikväll har alltså avgjorts vilka bloggare som är de bästa, de viktigaste, de som utför en gärning utöver det vanliga, de som tar spott och spe men oförtrutet bloggar vidare om vad-de-nu-skriver. De som förändrar villkoren för journalistiken, förvrider människors tankar och därmed faktiskt ändrar världsordningen. De vi alla kan se upp till och ha som mål, nej vision, nej utopi, att vara lika, eller kanske olika. De har fått pris ikväll.

Festiviteterna utspelas på Nalen.
Guldet skimrande i salen.
Men där är ingen galen.

Som Odellskan, ve och fasa.
Vars demoner rasa’.
Hon torkar nog med trasa.

Sina nya fina färger
emedan hon besvärjer.

Dem som inget fattar
att alla är vi blattar.

Vi bor i Rosengård
där realityn är hård
Kanske någon kräver vård,

I Nyamkos fina värld?
Och KD tycker härd
numera är guld värd.

För att fÃ¥ bloggpriset gick man (lite odefinierat vilka ”man” är, men vi fÃ¥r tänka oss en grÃ¥ bloggmaffia pÃ¥ nÃ¥got sätt) tillväga pÃ¥ det sättet, att man skrev alla bloggar man kunde komma pÃ¥, pÃ¥ rosa lappar. Dessa rosa lappar lades i en stor hatt. SÃ¥ drog man nÃ¥gra namn. Dessa placerades sedan i kategorier som passade till innehÃ¥llet. Det blev sju kategorier. Av detta kan man sluta sig till att upplösningen i bloggosfären är sju. Det heliga talet sju. 7. Sju är ett blÃ¥tt tal, liksom mÃ¥naden januari, emedan mÃ¥ndagen är grön (info för oss synestetiker). Om man drar 9 frÃ¥n 2, som är de enda nollskilda siffrorna i Ã¥rtalet 2009, fÃ¥r man sju. QED.

Dessa rosa lappar gjorde man en omröstning om, folket skulle rösta. Det har jag gjort, varje dag, när jag kommit ihåg. Tänk om man fick göra det i riksdagsvalet också. Det vore himla bra, eftersom man kan tycka lite olika lite olika dagar, och lite olika i olika frågor. Då vore det bra om man fick vikta sin röst litegrann och slapp lägga alla ägg i en korg. För om sanningen ska fram, finns det faktiskt ingen som matchar mig till hundra procent. Det skulle vara Blogge Bloggelito-partiet i såfall, han den gamle riddaren som gräver ner sig i sina käpphästar, men han vill väl, den rackartussen. Tror jag.

Men han vann ju inte den politiska kategorin. Vilket jag nu ska förklara. Det var nämligen såhär, att förutom att folket skulle säga sitt, hade man ett slags Vi i Femman, nämligen Vi i Bloggo, för kandidaterna under eftermiddagen idag. Det har talats mycket tyst om det. Men jag har wallraffat, så jag vet. Där hade man några olika moment, bl a

1. bullbakning medans man bloggar,
2. packa barnens ryggsäckar medans man bloggar
3. titta på American Chopper medans man bloggar
4. tänka ut ett blogginlägg medans man tränar

och den sista utslagsgivande tävlingen

1. pricka in namnen på kända opinionsbildare från bilder.

Och det var där Blogge föll, på mållinjen, han kände nämligen inte igen ärkefeministen Tiina Rosenberg på bild. Han trodde det var en asiatisk babe på 19 vårar. Men bilden var från en maskerad, och Tiina hade spenderat en förmiddag hos sminkösen. Så tokigt kan det gå.

Men nu är alla glada och skrattar och sjunger och dansar. Och festen kommer att pågå till småtimmarna, och vem vet vilka nya konstellationer vi kommer att få se i bloggosfären i fortsättningen! Spännande!

Eller ligger det nÃ¥got i det Ola Larsmo skriver pÃ¥ DN-debatt idag om de kulturnominerade: ”Det som till sist kommer att synas och höras är naturligtvis det som inte finns nÃ¥gon annanstans – men jag har svÃ¥rt att hitta en sÃ¥dan röst bland de nominerade.”  Är de ”bästa” bloggarna de som är mest lika traditionell media? Ja, jag vet inte. Ibland, ibland inte?

Läs även andra bloggares åsikter om stora bloggpriset, Nyamko, KD, kärnkraft, Rosengård, Anna Odell

Januari 2009 är för evigt passerad. Aldrig mer återkommande, i alla fall inte förrän tideräkningen börjar om, rent tekniskt.

Denna första mÃ¥nad av Ã¥ret med siffersumma 2, ägnade jag Ã¥t ett bloggiskt experiment. Man mÃ¥ste hitta pÃ¥ smÃ¥ uppgifter till sig själv för att utvecklas, bidra med goda saker – och dÃ¥ menar jag inte mina vida berömda kanelbullar – och visdom till samhället. För att inte tala om vikten av att provocera.

Således tänkte jag att jag intensivt skulle ägna mig åt samhällsdebatt i januari, företrädesvis sådan där jag upprörs, eller roas, av argumentationen, eller bristen på den. Föresatsen var också att skriva minst ett inlägg om dagen, vilket uppfylldes.

SÃ¥ vad har mÃ¥naden inneburit? I huvudsak tvÃ¥ stora rabalder, Gömda-debatten samt konstnärspsykot pÃ¥ psykakuten. NÃ¥gra mindre kommentarer kring hemmaporr, blondinbella, gubbsjuka, jätteteleskop och mikrobloggande. Jag föreslog lyckligt ovetatande att nästa grej, efter mikroblogg, är nanobloggen, för en vecka sen. Vad jag dÃ¥ inte visste var att den sedan en mÃ¥nad redan finns. Min oberoende uppfinning av den var alltsÃ¥ en mÃ¥nad för sen. Men vad gör en mÃ¥nad hit eller dit om hundra Ã¥r. Om Priestly och Scheele oberoende av varann upptäckte syret, med Ã¥r emellan, tänker jag utan dÃ¥ligt samvete ta Ã¥t mig äran för nanobloggandet ocksÃ¥. Fast jag har inte för avsikt att göra nÃ¥got mer än sÃ¥ … jag tänker minsann inte starta nÃ¥gon tjänst eller sÃ¥, jag är inte programmerare.

För övrigt tröttnade jag på mikrobloggande innan jag testat ens en vecka. Kanske är det som att lära sig uppskatta vin, man måste kämpa länge?

I siffror innebar januari månad ett uppsving i antal sidvisningar, som var sex gånger större än i december. Detta beror förstås till största delen på Twingley.

Som februari månads tema tänker jag välja fabulering, ett fabuleringsinlägg om dagen. Fabuleringen kommer att gå till så att jag väljer (snor) en bloggrubrik på godtyckligt vis från en annan blogg, eller kanske tidningsrubrik, och fabulerar i ämnet (som kanske inte alls överensstämmer med inspirationsinläggets fabulering). Man kan säga att temat är en variant av de gamla grekernas övning i retorik.

Vi får se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, retorik, fabulering, samhällsdebatt