Konstfärdiga definitioner
fredag 20 februari, 2009 klockan 9:27 av thebe |Den finska galleristen Ilona Anhava spekulerar i graffiti-konst, och ger i en artikel på Newsmill ett antal, enligt min uppfattning roliga, definitioner av konst;
- Verket visas som konst av ett galleri på en konstmässa (definition enligt den institutionella konstteorin)
- Konstnären har gjort verket som konst (den intentionella dito)
- Något som inte duger till annat än kontemplation (Ilonas egen definition av konst)
Inte konstigt om konst verkar konstlat ibland. Min egen, som ödmjuk konstälskare, definition, vilken får betraktas som lika giltig som någon annans, kan kanske sammanfattas som Sådant som talar till hjärtat, hjärnan och själen, på roligt och/eller intressant vis.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstdefinition, kultur, NUG, graffiti
Enligt din definition skulle en lyckad middagskonversation vara konst. Nej, jag håller på nummer två, men jag skulle vilja komplettera med ett mottagarkrav: det behövs en icke-tom publik som uppfattar verket som konst.
Men att hålla en lyckad middagskonversation är ju verkligen en konst!
En (icke-tom) avsändare med intentionen konst, och en icke-tom mottagare som uppfattar konstverket. Det är idealt.
Så om den icke-tomma mottagardelen inte uppfattar verket som konst är det inte konst hur mycket konstnären än avser det … det är en dynamisk intressant definition!
Jag kan förresten säga något om varför jag har den ståndpunkten: det handlar för min del i första hand om musik. Jag har periodvis lyssnat mycket på musik som många har svårt att acceptera som musik. De uppfattar den som mer eller mindre godtyckligt monotont brus eller oväsen, och tycks ibland väldigt provocerade av det på ett sätt som jag har svårt att förstå. ”Det där är ju inte musik” säger de föraktfullt, eller ”det där är ju ingen konst, det skulle jag kunna göra själv”. Men den som skapat detta uppfattar sig själv som musiker, och har gett ut sin musik på skiva. Jag har i min tur också uppfattat det som (god) musik, jag har köpt den på skiva, och jag lyssnar på den med god behållning vid upprepade tillfällen sittande i min bästa musiklyssningsfåtölj. Vad finns det då för anledning att säga att det inte är musik? Och hur kan man tro att man själv skulle kunna göra det lika bra när man uppenbarligen inte förstår poängen? Det uppfattar jag som ganska provocerande.
Att en icke-tom mottagardel inte uppfattar verket som konst påverkar inte dess status som jag ser det, bara det finns någon, skild från skaparen, som tar emot det och så att säga använder det som konst.
Intressant! Ditt förhållningssätt är lätt att förstå. Jag antar att när man inte förstår och dessutom påstår “Det där är inte musik”, menar man egentligen “Det där är ingen musik jag gillar”, kanske till och med med andemeningen “och då kan ingen annan heller göra det”, alltså generalisera sin egen “sanning” till allas, ett vanligt fenomen. Fastän det i själva verket är helt ointressant och irrelevant.
Om avsändaren avser konst och en mottagare finns som tycker det är konst, och en annan som inte uppfattar det som konst, är det konst … det betyder alltså att “om minst en mottagare finns som uppfattar verket som konst, så är det konst” (oavsett vad andra säger).
Det blir kullerbyttor i huvudet av att tänka på alla möjliga definitioner och konstarter.
http://www.konstfack.se/konstfack/film_maj2009/cesi_nes_pas_de_lart.html
“Detta är inte konst”