Skidåkningens vedermöder del II

Idag hade jag tillfälle att på egen hand utforska backar och liftsystem, då mitt sällskap föredrog andra aktiviteter. Eftersom jag tar skidåkningen seriöst, åker jag skidor när jag åker skidor. Jag står inte och hänger, jag står inte med ansiktet mot solen, jag står inte och vilar. Jag åker nerför backen, sen tar jag liften upp, och så åker jag ner igen. Jag gillar det.

Jag har full förståelse för att andra ser saken på ett annat sätt och kanske gärna har t ex familjeråd i backen om vilken backe man ska åka härnäst. Jag är minsann tolerant och har fördragsamhet med dylikt beteende. Frågan är bara varför man måste stanna precis vid en liftavstigning för att göra det där?

jubelpucko.jpgJag kommer alltså åkande i ankarliften och ska kliva av. Vid avstigningen står det en hel drös med folk och glor, jag tror de tänker sig över liftspåret till andra sidan. Det finns en liten lucka för mig som ska kliva av, såvida jag inte vill åka in över avspärrningen förstås. Jag avpassar mitt avklivande till den luckan. Då kommer förstås familjens, de som står där i bredd och glor, svarta får och fyller ut luckan. Med resultat att jag inte kommer någon vart alls, utan till och med krockar med fåret. Fåret säger ”Bääääääää”, jag säger några väl valda ord, sen tränger jag mig igenom deras mur och avreagerar mig med ett ordentligt snabbt och tight åk nerför backen. Sen är jag glad och nöjd igen. En stund. Tills jag träffar på nästa fårskock.

Jag har åkt skidor i många år, närmare 35 år, men aldrig någonsin har jag träffat på så många puckon i backen som i år. Jag är allvarligt oroad, vad är det som händer med världen? Var har människor sin uppmärksamhet? Var har de sin förmåga att förstå konsekvenser av sitt agerande? Både för sig själva och för omgivningen? Förstår de inte att man bör se till att folk som åker en lift har utrymme att lämna den? Till exempel. Hur kan det vara möjligt att inte förstå det?

6 reaktion på “Skidåkningens vedermöder del II

  1. Det är väl ungefär samma inställning människor har som står på trottoaren och diskuterar frågan om vart de ska ta vägen efter de diskuterat färdigt. ”Ursäkta mig”, säger jag och undrar om det går för sig att lämna ett litet utrymme för att klara passagen välbehållen från biltrafiken på gatan. Någon gång har jag blivit bemött med orden: ”Men du kan ju gå ut i gatan!”

  2. Susanne; Ja, precis. Och folk som stannar precis efter rulltrappan, eller innanför ingången till mataffären, och funderar över var de ska ta vägen, och samtidigt stoppar upp alla andra som försöker komma in. Otroligt är det, märkligt … 🙁

  3. Det kallas för ”nyliberalism” .

    Sköt dig själv och skit i andra.

    Alternativt någon slags miljöeffekt som slagit ut de sk ”spegelneuronerna” i mångas hjärnor.

    Jag, Jag , Jag, Jag

    Alternativt så ingår beteendet i ett sk Konstprojekt styrt av Konstfack. (NUG och Anna Odell hyr säkert en stuga i närheten och har kvällskurser i backen när du har gått in i stugan Thebe)

  4. Faktum är att vi såg mycket konst i backen idag. Det var bl a vackra mönster i snön, rena konstverken. En definition på konst som vi kom fram till idag är ”Konst är så’nt som inte är vad det synes vara” och därmed kunde Jubelpuckona faktiskt kunna ingå i den definitionen.

  5. Jag tror det är någon sorts fildelningsmentalitet; allt till mig här och nu. Det som är bekvämt för mig är bra och någon annan får betala. Väldigt långt från nyliberalism, faktiskt.

  6. Jonas: Det var en intressant koppling, inte utan att jag tror det ligger något i det! Förutom att de tycks ha stängt av peer-to-peer-funktionaliteten i backen … *grrr*.

Kommentarer inaktiverade.