Feminismens kärna och andra kärnkraftsfrågor
lördag 7 februari, 2009 klockan 11:03 av thebe |Jösses.
Åsa Moberg anlägger ett genusperspektiv på kärnkraftsfrågan. Det är visserligen en ganska liten del av artikeln som handlar om kvinnors syn på kärnkraft, det mesta är en historisk återblick över motståndsrörelsen samt mycket svaga argument emot kärnkraft, men ändock finns den där, genustanken. Och det är ju lite roligt, och lite tröttsamt i sammanhanget.
Jag har en känsla (!) av att många som debatterar kärnkraft, försöker ta till rationella argument för att rättfärdiga sitt emotionella motstånd. Det är därför debatten blir så märklig, när den på ett otydligt, svårgenomskådligt vis, haltar mellan det rationella och det emotionella. Hur debatterar man med sina känslor? Hur ska emotionella argument värderas? Hur ska människors, rationella eller irrationella, rädsla tas på allvar?
Häromdagen skrev Christermagister ett inlägg om sin rädsla för kärnkraft: “Att bygga ut kärnkraften, rätt eller fel? Jag vet inte, men jag vet att jag är emot! Jag vet också att jag är emot av känslomässiga skäl och inte logiska…om nu sådana finns…”.
Vad ska väga tyngst? Ekonomi, vetenskap, känslor?
Jag tycker förstås allt ska vägas ihop på ett rationellt (!) vis. Stoppa in alla argument i en matris, värdera, och på slutet trillar en siffra ut som säger “go for it” eller “stop right now!” Men innan tabellen är gjord ser vi inte sammanhanget. Det finns bara bra argument för och bra emot, rationella argument och emotionella argument. Problemet med matrisen är förstås att hitta alla (eller i alla fall tillräckligt många) argument, samt att värdera dem. Fortfarande.
Ett kärnkraftverk är ett gigantiskt stort betongbygge, och där inne finns det otäckt bränsle, det vet man. Och vill det sig illa kan alltihopa smälta ner och sprida radioaktivitet som förgiftar stora områden i åratal. Konsekvenserna är stora, men sannolikheten för härdsmälta är liten, vilket gör risken ganska liten, matematiskt. Men om det händer så händer det förstås.
En sak som gör kärnkraften speciell, till skillnad från t ex FRA-frågan, är att tekniken är svår att förstå i detalj för folk i största allmänhet. Vad händer egentligen därinne i betongbunkern, hur får man ut energin? Hur funkar det? Hur styr man, hur håller man alla krafter under kontroll? Hur ser man till att inget händer? Hur svårt blir det inte att värdera något man inte kan något om?
Det är lite samma mekanism som flygrädsla. Det är mindre farligt att flyga, i risk, än att köra bil. Vi kastar oss gladeligen ut i trafiken varje dag utan att tänka så mycket på risken, men när vi ska flyga kanske vi skruvar lite olustigt på oss. En orsak till denna olust är, enligt min uppfattning, att om något händer när vi flyger är det betydligt mer definitivt än om något händer när vi kör bil. Upplösningen på skalan “liv - död” är mycket mindre, nästan binär, när det gäller att flyga. När vi kör bil är skalan mer graderad. Samma sak gäller kärnkraft, om vi talar om det värsta som kan hända, jämfört med andra energislag. Ska vi ta den risken eller inte? Tänk om vi nästan kan bygga bort den?
Avfallet, som egentligen är en mycket svårare fråga än härdsmältor, tycks inte vara lika känslomässigt infekterad.
Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, härdsmälta, risk, sannolikhet, konsekvens, teknik
Jag tror du har rätt. Enligt min mening är det största problemet med kärnkraften dess avfall.
Jag kör ibland motorcykel för nöjes skull, ofta i ganska höga hastigheter. En olycka under sådana omständigheter innebär med största sannolikhet döden eller mycket allvarlig kroppsskada.
Döden är inget jag åstundar och inget jag fruktar, men hursomhelst vill jag ändå undvika att köra bil eller att flyga. Inte för att det är farligt för egen del utan för att det är farligt för jorden, människosläktet och kommande generationer.
Kärnkraften är ganska säker att drifta, så mycket tycker jag mig ha förstått av tekniken. Det verkligt besvärliga, farliga och motbjudande är brytningen av bränslet och, framförallt, avfallet. Det har varit min främsta invändning ändå sedan jag blev byxmyndig. Att driva ett kärnkraftverk ger avfall som är väldigt definitivt: det tar hundratusentals år innan det är ofarligt. (Jag känner till den teoretiska “transmutationen, men vet också att den är just det, teoretisk alltså, och att kärnkraftsindustrin satsar minimalt med resurser på att utforska möjligheterna för att detta transmutation ska kunna bli verklighet.)
Tänk när kärnkraften inte behövs längre för att vi kommit på bättre energilösningar? Då kommer det inte att finnas kapital för att vidmakthålla den kunskap som krävs för att säkra avfallet och sköta om de rester av kärnkraften som finns kvar. Om samma sak hände med vindkraften vore det inget större problem eftersom restprodukterna främst är lite oljud som försvinner på sekunder efter avstängning och det är enormt mycket mer problematiskt att nedmontera och slutförvara radioaktivt material.
Vad vet vi om framtiden? Det påstås på sina håll att avfallsfrågan inom kärnkraften är löst - inga problem kvarstår, vi ska förvara det djupt ner i urberget. Människans minne är kort. Det räcker med en generation så har vi glömt enormt nyttiga historiska läxor. Det enda vi lär oss av historien är att vi INGET lär oss av historien. Det finns inget som säger att man inte om ett par hundra år kommer att gräva upp det radioaktiva materialet och använda som pungvärmare.
Jag tror som sagt att du har rätt: det finns mycket emotionellt färgade motiv bakom de åsikter och ståndpunkter folk framför. Det är ofta just känslorna vi använder för att _värdera_ de fakta vi tagit till oss.
Personligen värderar jag mänskligheten högt och vill att kommande generationer ska leva under humana förhållanden. Kärnkraftens avfall tror jag hindrar sådana möjligheter.
För övrigt tror jag att FRA-frågan ÄR ganska svår för de allra flesta att förstå, inte för att den är tekniskt komplicerad, utan för att dess konsekvenser på ett socialt och samhälleligt plan, vad gäller friheter, rättigheter och en livskraftig demokrati, inte tillräckligt uppskattas.
mmm, håller med i många funderingar där. Icke desto midnre sitter vi redan i fällan, vi har kärnkraft. Stänger vi den nu kommer flykten av kunnigt folk från branschen bli enorm. Det är möjligen ingen anledning till att hålla det vid liv, men icke desto mindre något att ta med i beräkningen. Oerhörda löner kan förmodligen fungera en period
.
Men … antag att man faktiskt _kan_ utveckla något som är ekonomiskt och tekniskt försvarbart även med kärnkraft … Trettio års politisk diskriminering till trots lever branschen, men har kanske inte utvecklats som möjligt vore utan förtryck. Intressant kan man säga!
Vad händer egentligen därinne i betongbunkern, hur får man ut energin? Hur funkar det? Hur styr man, hur håller man alla krafter under kontroll? Hur ser man till att inget händer? Hur svårt blir det inte att värdera något man inte kan något om?
Utmärkta frågor!
Vilken av dem vill du ha svar på?
Låt oss ta det från början:
Neutron kommer farande, träffar klyvbar atom. Atom faller två delar, avger energi samt 1-3 nya neutroner. Neutronerna far vidare, träffar klyvbara atomer, de faller itu… und so weiter.
Hur reglerar man detta? Jo genom att se till att mängden neutroner som träffar nya atomer är tämligen konstant.
Hur gör man det? Antingen genom att absorbera neutroner, eller att göra fler tillgängliga för nya klyvningar. Det är nämligen inte säkert att neutronerna när de lämmnar atomen går långsamt nog att träffa nya atomer, utan de måste saktas ned, “modereras”. Genom att styra moderering och absorbering kan processen ökas, minskas, hållas konstant och stoppas helt.
Hur hindrar man att processen sticker iväg? Genom att man konstruerar reaktorn så att man får rätt slags feedback. Detta betyder att när processen börjar sticka åt något håll, då blir effekterna av detta sådana att processen stryps av sig själv. Detta är *negativ* feedback. Anledningen till att Tjernobyl inträffade var för att den reaktorn hade farligt hög *positiv* feedback, så när det började sticka iväg, då *ökade* farten istället. Av den anledningen är Tjernobyl reakorer förbjudna i hela världen och var så även innan smällen… utom i Sovjet då.
Hur ser man till att inget händer? Genom att ha säkerhet i lager. Så om ett lager misslyckas, då tar nästa över… och nästa… och nästa. Och om det tillslut ändå har hänt något, så tar de skadebegränsande skyddslagren över, som den tjocka reaktortankern… reaktorinneslutningen… radioaktivitetsfiltren.
Hur beräknar man om sådant man inte vet? Genom att ta till i överkant så till den milda grad att det måste till brott mot fysikens lagar för att värsta-fallen måste inträffa… och så skaffar man ändå säkerhet mot detta.
Det var en bra sammanfattning, Michael!
[…] gärna Thebe och Liza Marklund och Elisabeth Höglund om kärnkraft. Åsikterna och känslorna om […]