Jag tittade på melodifestivalen

Jag gjorde det! Tittade på melodifestivalen! Jag satt i soffan, med datorn i knä’t och barnen omkring mig. Lilla Dotter var lyrisk och engagerad, givetvis. Hon ledde vårt tyckande. Sönerna något buttra över att jag satt med datorn i soffan, de tyckte det var orättvist att de inte kunde sitta där och köra WoW. Jag förklarade på pedagogiskt mamma-vis: ”Jag tycker inte att melodifestivalen är jätteroligt att se, men jag vill gärna sitta här med er när ni tittar på det”.

Store Son tittade på mig som om han drabbats av århundradets insikt, dvs ”Man måste inte tycka att melodifestivalen är årets höjdpunkt på TV”. ”Jag tycker inte heller det är jätteroligt att se, men jag vill se vem som vinner”, sa han och Lille Son tyckte likadant.  Varifrån de fått den tanken om melodifestivalens obligatoritet vet jag inte. Inte av mig i alla fall.

Alltså satt vi fyra där i soffan och gosade, Lilla Dotter skötte tyckande och röstning med bifall av oss andra. När låtarna var sjungna och röstningen klar pep sönerna iväg till mer intressanta göromål, och dottern var nöjd både med sällskapet och med vinnarna. Alla var alltså nöjda och glada.

Och batteriet i min dator räckte hela tävlingen.

Läs även andra bloggares åsikter om

Instruktioner för vuxna

Lille Son till Store Son:

”Visst är det konstigt, man ger dem en instruktion, och sen tar det bara några sekunder så frågar de igen vad de ska göra?”

Store Son och jag har spelat Lego Indiana Jones på PS2, och Lille Son uttryckte sin stora förvåning inför vuxnas, mer specifikt min, oförmåga att följa en (spel-)instruktion.

Men det är faktiskt svårt att komma ihåg att man lyfter saker, eller plockar fram vapen, och skjuter ibland, med cirkel, hoppar med X, dubbelhoppar med XX, och vad man gör med kvadraten och triangeln minns jag inte alls. Sen blir man utnyttjad som slav för att bära legokonstruktioner hit och dit, och då kan man minsann inte hoppa över några osynliga broar, så-det-så! Och hur farao ska jag kunna veta att man måste vara Indy för att hoppa över den där ravinen, bara för att hans attribut är en oxpiska?? Vad var det för fel med att vara Marion?

Och jag måste säga att få legogubbar att hoppa och rulla och skjuta omkring sig är inte riktigt min grej, om vi snackar briljans, men sönerna njuter i stora drag av min amatörmässighet. Sadister!

UPPDATERING: Store Son påpekar, vid faktagranskning av texten, att man inte alls skjuter med cirkel, det gör man nämligen med kvadraten. Rätt ska vara rätt! Och nu ska vi snart spela Lego Batman. Puh.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I natt jag drömde – om kunglig förlovning

I natt analyserade jag, i drömformat, den under gårdagen kungjorda kungliga förlovningen. Vilket får anses vara en smula udda med tanke på att jag känner mig neutral och oengagerad i frågan. När jag hörde nyheten igår lyfte jag blicken från det jag höll på med, vilket var några smärre funderingar i tekniska frågor, tänkte Go for it, Good for them, och sen tänkte jag vidare på neutroner och säkerhetssystem.

Och inatt drömde jag om dem! Victoria och Daniel. De svävade omkring i min dröm, hysteriskt leende som Faidros noterade igår. Förskräckligt! Och jag minns att jag drömde ”Sju år, sju år, sju år, sju år … och så sitter reportrarna på TV och pratar om förälskat par, som om det var en nylig upptäckt!” Victoria säger att det inte sa klick, vilket jag tycker är aningens tragiskt, alla är värda ett förälskat, omtumlande, klick, hur mycket kärleken än sen växer. I alla fall ett klick någon gång, vem vet, de kanske skällde på varann första gången de sågs, för att Danne råkade trampa på Vickans veckade kjolkant i kön på något venetianskt inneställe? Så ett klick var omöjligt just då.

Det där klicket bekymrade mig i drömmen. Jag tänkte att förlovningen och bröllopet är en panikhandling. Nu har de varit tillsammans i sju år, och först nu får de tillstånd att bli officiellt ekivoka, fastän de säkert hunnit med både det ena och det andra på det området inofficiellt, om man får tro den insatte och allvetande Riddar Blogge. Och Victoria fyller 32 i år, den biologiska klockan tickar förmodligen, och skulle hon dumpa Daniel nu hinner hon nästan fylla fyrtio innan nästa chans dyker upp, om man ska extrapolera den utkrävda uppvaktnings-tiden.

Summasummarum, rationella resonemang fick regenten att resignera och råda Reinfeldts rekommendera alliansen för reinkarnationens skull. Drömde jag.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dosi-dosi

Ahh, dessa rart provokativa, kaxiga tonårskillar! Små sötnosar är vad de är! Man har lust att gå fram och nypa dem i kinden, sådär som gamla tanter gör på bebisar.

Nu är de förnärmade och indignerade över att deras fräcka T-shirtar inte fick vara med i skolkatalogen! Står där förevigade på foto, fjuniga och finniga och hävdar att de gillar heta mammor och sex på flera (delad sex är halverad sex?). Eller i alla fall att de absolut måste ha T-shirtar där det står så. I skolkatalogen (undrar varför frågan Mycket snack och lite verkstad? flashade förbi i min hjärna).

Vem vet, kanske blir de glada om fem år, att de retuscherades i skolkatalogen, trots allt? Å andra sidan fick de ju något som var mycket coolare, en bild i Aftonbladet! För evigt förevigade, lätt framplockade av flashiga finansfirman eller trendiga teknikföretaget, när dessa googlar för att kolla personerna bakom ansökningarna till attraktiva tjänsten.

Jag har faktiskt ingen egentlig åsikt i frågan, tonåringar är tonåringar, och det är väl meningen att de ska försöka provocera, och stånga huvudet i gränser. Det verkar alltså som en normal händelse, helt enkelt, kunde gå endera vägen.

I familjen

Lille Son och Store Son pratar om de nya bonussyskonen som pappa skaffat dem.

Pappa säger att vi ska behandla varann som syskon gör i en familj”, meddelar Lille Son.

Det blir jättebra!” utropar Store Son, och Lille Son håller med: ”Då kan vi slå dem!

Skidåkningens vedermöder del II

Idag hade jag tillfälle att på egen hand utforska backar och liftsystem, då mitt sällskap föredrog andra aktiviteter. Eftersom jag tar skidåkningen seriöst, åker jag skidor när jag åker skidor. Jag står inte och hänger, jag står inte med ansiktet mot solen, jag står inte och vilar. Jag åker nerför backen, sen tar jag liften upp, och så åker jag ner igen. Jag gillar det.

Jag har full förståelse för att andra ser saken på ett annat sätt och kanske gärna har t ex familjeråd i backen om vilken backe man ska åka härnäst. Jag är minsann tolerant och har fördragsamhet med dylikt beteende. Frågan är bara varför man måste stanna precis vid en liftavstigning för att göra det där?

jubelpucko.jpgJag kommer alltså åkande i ankarliften och ska kliva av. Vid avstigningen står det en hel drös med folk och glor, jag tror de tänker sig över liftspåret till andra sidan. Det finns en liten lucka för mig som ska kliva av, såvida jag inte vill åka in över avspärrningen förstås. Jag avpassar mitt avklivande till den luckan. Då kommer förstås familjens, de som står där i bredd och glor, svarta får och fyller ut luckan. Med resultat att jag inte kommer någon vart alls, utan till och med krockar med fåret. Fåret säger ”Bääääääää”, jag säger några väl valda ord, sen tränger jag mig igenom deras mur och avreagerar mig med ett ordentligt snabbt och tight åk nerför backen. Sen är jag glad och nöjd igen. En stund. Tills jag träffar på nästa fårskock.

Jag har åkt skidor i många år, närmare 35 år, men aldrig någonsin har jag träffat på så många puckon i backen som i år. Jag är allvarligt oroad, vad är det som händer med världen? Var har människor sin uppmärksamhet? Var har de sin förmåga att förstå konsekvenser av sitt agerande? Både för sig själva och för omgivningen? Förstår de inte att man bör se till att folk som åker en lift har utrymme att lämna den? Till exempel. Hur kan det vara möjligt att inte förstå det?

Jag är elitist

Okej, jag erkänner, jag är elitist. Varför, kanske ni undrar, som lärt känna mig som en ödmjuk, humanistisk naturvetare.

Jo, enligt min alltid lika ödmjuka uppfattning, anser jag att de som inte klarar av att åka i en svartmarkerad pist, utan att ploga tvärsöver densamma och stoppa upp alla andras åkning, inte bör vara där. De bör istället ägna sig åt övning i grön- eller blåmarkerade pister. De förstör nämligen min njutning, och säkert andras, och dessutom sin egen. Jag kan inte åka tillräckligt snabbt om jag ska se upp för stokastiska skidåkare utan kontroll på vare sig skidor eller kropp. Och de är livrädda. Ser i alla fall ut att vara. Och det kan inte vara njutbart.

Dessutom tycker jag att de som stannar, åtta stycken i bredd precis efter att de hoppat av liften, borde åkt till Teneriffa på semester istället.

I övrigt är skidåkningen toppen.

Prioriterade nyheter

Jag lessnade snabbt på månadens blogg-tema. Tyvärr. Idag hade jag lust att skriva en blogg, men jag hade inte lust att hitta en rubrik att fabulera om, utan jag hade lust att skriva något annat. Det är som att inspirationen består av minst två delar. En del som har lust att skriva – generellt. Och en del som har lust att skriva – specifikt. Ibland sammanfaller de inte, och då får man leta efter den inspiration som behövs. Idag återfanns inspirationen på SvD:s förstasida ca kvart över tio ikväll, förevigad i denna skärmdump:

blodvarde.jpg

Vems blodvärde är det som är intressant? Vems blodvärde? Såpass intressant att det är en viktig, akut nyhet på Svenska Dagbladet? En sportdåres, givetvis. Jag har inget emot sport. Att utöva själv. Men det är fruktansvärt ointressant att läsa om. Och någons blodvärde, Norgrens i det här fallet, är ännu mindre intressant. Tycker någon, ens Norgren själv, att detta blodvärde är en nationell angelägenhet?

Uppenbarligen. Själv tycker jag detta är mer intressant, fångat med kameran idag:

ankarlift.jpg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Feminismens kärna och andra kärnkraftsfrågor

Jösses.

Åsa Moberg anlägger ett genusperspektiv på kärnkraftsfrågan. Det är visserligen en ganska liten del av artikeln som handlar om kvinnors syn på kärnkraft, det mesta är en historisk återblick över motståndsrörelsen samt mycket svaga argument emot kärnkraft, men ändock finns den där, genustanken. Och det är ju lite roligt, och lite tröttsamt i sammanhanget.

Jag har en känsla (!) av att många som debatterar kärnkraft, försöker ta till rationella argument för att rättfärdiga sitt emotionella motstånd. Det är därför debatten blir så märklig, när den på ett otydligt, svårgenomskådligt vis, haltar mellan det rationella och det emotionella. Hur debatterar man med sina känslor? Hur ska emotionella argument värderas? Hur ska människors, rationella eller irrationella, rädsla tas på allvar?

Häromdagen skrev Christermagister ett inlägg om sin rädsla för kärnkraft: ”Att bygga ut kärnkraften, rätt eller fel? Jag vet inte, men jag vet att jag är emot! Jag vet också att jag är emot av känslomässiga skäl och inte logiska…om nu sådana finns…”. 

Vad ska väga tyngst? Ekonomi, vetenskap, känslor?

Jag tycker förstås allt ska vägas ihop på ett rationellt (!) vis. Stoppa in alla argument i en matris, värdera, och på slutet trillar en siffra ut som säger ”go for it” eller ”stop right now!” Men innan tabellen är gjord ser vi inte sammanhanget. Det finns bara bra argument för och bra emot, rationella argument och emotionella argument. Problemet med matrisen är förstås att hitta alla (eller i alla fall tillräckligt många) argument, samt att värdera dem. Fortfarande.

Ett kärnkraftverk är ett gigantiskt stort betongbygge, och där inne finns det otäckt bränsle, det vet man. Och vill det sig illa kan alltihopa smälta ner och sprida radioaktivitet som förgiftar stora områden i åratal. Konsekvenserna är stora, men sannolikheten för härdsmälta är liten, vilket gör risken ganska liten, matematiskt. Men om det händer så händer det förstås.

En sak som gör kärnkraften speciell, till skillnad från t ex FRA-frågan, är att tekniken är svår att förstå i detalj för folk i största allmänhet. Vad händer egentligen därinne i betongbunkern, hur får man ut energin? Hur funkar det? Hur styr man, hur håller man alla krafter under kontroll? Hur ser man till att inget händer? Hur svårt blir det inte att värdera något man inte kan något om?

Det är lite samma mekanism som flygrädsla. Det är mindre farligt att flyga, i risk, än att köra bil. Vi kastar oss gladeligen ut i trafiken varje dag utan att tänka så mycket på risken, men när vi ska flyga kanske vi skruvar lite olustigt på oss. En orsak till denna olust är, enligt min uppfattning, att om något händer när vi flyger är det betydligt mer definitivt än om något händer när vi kör bil. Upplösningen på skalan ”liv – död” är mycket mindre, nästan binär, när det gäller att flyga. När vi kör bil är skalan mer graderad. Samma sak gäller kärnkraft, om vi talar om det värsta som kan hända, jämfört med andra energislag. Ska vi ta den risken eller inte? Tänk om vi nästan kan bygga bort den?

Avfallet, som egentligen är en mycket svårare fråga än härdsmältor, tycks inte vara lika känslomässigt infekterad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Porrbloggning

Dagens rubrik hittar vi här. Ett mycket intetsägande inlägg om ni frågar mig. Bäst att råda bot på det. Här kommer det upphottade inlägget som porrbloggaren egentligen ville skriva, men inte vågade.

Det här med porr. Å ena sidan … , men å andra sidan … Och kanske kunde man se det på så sätt att … Fast egentligen bör man ju ta avstamp i teorier om … Huruvida det är en fråga om …, eller om … kan man faktiskt inte vara helt säker på. Rätten till … bör vara inskriven i … men i samhället, som vi skapat, tvingas vi självklart till … Och hur är det egentligen med rätten för de … grupperna? Min egen åsikt i frågan är självklar, jag tycker givetvis att …

Jag anser att hela frågan är … och bör behandlas som … Då och endast då kommer vi att få en sammahållen gemensam syn på frågan och kunna lösa problemet för all framtid. Problemet med …., alltså.

Uppdatering: Det enda bilden har gemensamt med … är att vid en bildsökning på just ordet …, dyker den upp. Ctail informerar i kommentaren att bilden kommer från filmen Zardoz, som sägs vara mer filosofiskt intressant än bilden antyder.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kärnkraft är dyrt och farligt?

Jag fick förslag på en svår rubrik idag Kärnkraft är dyrt och farligt. En utmaning, får jag säga, men jag prövar.

Plutonium och bomber
är värre än tromber.
Att räkna i romber

på flödet i härden
ger hyggliga värden
att ta med på färden.

Det här med klimatet
en stor vikt i fatet
ska vi lyssna på pratet?

Alla som tycker
argumenten förrycker
vilka gruvliga nycker!

Kärnkraften vann!

Tänk när man kan
transmutera uran.

Om vi lägger de svåra frågorna åt sidan, kan man konstatera att reaktorteknologi är ohyggligt spännande, isolerat, fysikaliskt. Ett mecka för den fysik- och matematikintresserade ingenjören. High-tech. Safe-tech. Sen finns de svåra frågorna. Det ska bli intressant att följa de politiska frågorna också. Lite kul om Mona och marionetterna blir griniga också, även om industrin visar glada miner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ingenjörer gör bara oanvändbara prylar

Ingen verkar veta vad en ingenjör gör. Jag som har skrivit om det flera gånger tidigare, försökt bidra till en ökad förståelse för oss stackars missförstådda genier här i världen. Här t ex, försöker jag analysera vad internet anser att en ingenjör gör. Och här beskriver jag drömjobbet.

Jag refererar ofta, sådär lite i förbigående till hur en ingenjör skulle angripa ett problem till vardags, bara för att visa att man alltid har nytta av sina ingenjörska färdigheter. De ger mervärde i vardagen! Som att kunna räkna ut hur man kalkar av silen på en kran utan att montera bort silen (jag är extremt stolt över den uppfinningen, den fungerade alldeles alldeles utmärkt dessutom!)

Nu vill jag berätta konkret hur en arbetsdag ser ut för en ingenjör. Jag väljer mig själv som osjälviskt exempel. Nu ska ni få höra den autentiska, sanna, historien, om min dag, den 4:e februari 2009, mitt i Vattumannens tecken.

Jag knappade in koden till dörren strax efter åtta och blinkade åt vår rare lille receptionist. Släppte dator och handväska på golvet bredvid mitt skrivbord. Prickade upp jackan på kroken och singlade iväg halsduken så den draperade sig vackert över pärmarna. Därefter tog jag upp datorn, dockade och startade den. Gick och hämtade kaffe. En kollega sladdade in i fikarummet med sina svartklackade skor som gör märken i golvet och städerskan galen. Han ville konsultera mig i fråga om en analys han arbetar med. Vi gick till mitt rum och diskuterade några olika angreppssätt. Han glömde sin kaffemugg på mitt skrivbord. Nu kommer städerskan tro att jag slarvar och slösar på kaffemuggar. Telefonen ringde, men jag tryckte upptaget. Det var internt och via växeln så jag såg inte vem det var, säkert en tråkmåns. Jag läste mail. Lät de som jag ska åtgärda ligga kvar öppna i mailboxen.

Loggade in på LINUX-systemet. Hoppade på stolen, exalterad inför den kommande arbetsuppgiften. Startade matlab. Brottades med några c-shell-script som ska skapa tusentals filer för att extrahera data från beräkningar. Brottades ännu mer. Och ännu mer. Brottades med indatafilerna för att få beräkningsresultaten som jag ville ha dem. Det gör jag såklart inte i vanliga fall, men just här måste jag göra det för att utveckla metoderna som just nu är mitt jobb. Jag lovar på heder och samvete att inte fiffla med beräkningarna i skarpa case.

Dags för en kopp kaffe till. Kom på en kollega med att tugga frukter i massor. Vi satt ner en stund och bondade kring sjuka barn och bedräglig projektledning.

Tillbaka vid skrivbordet. I kontorsrummet tvärs över gården stod en karl med bar överkropp och talade i telefon. Märkligt. Jag skrev ett ilsket mail gällande datastrukturerna, det var också märkligt, det gör jag inte så ofta. Skriver ilskna mail. Sen skrev jag ytterligare ett mail för att ge referenser till en kollega som efterfrågat det. Det var neutralt i tonen.

Två av skripten funkade. Magen skrek av hunger. Jag gick till fikarummet och tog ut min patetiska matlåda ur kylskåpet och smög in den i mikron. Snart drällde alla kollegor in där och vi satt som packade sillar, sniffade i varandras matlådor och löste världsproblemen.

Efter lunch, till kaffet, får man surfa lite (det är alltså upp till den egna moralen, men efter lunch är det fritt från dåligt samvete). DN, DI och SvD. Ny Teknik och Science Daily.

Skriver det sista skriptet. Kör det. Det tar ganska lång tid, de över 1000 filerna är indatafiler för att köra ett annat program som ska plocka ut data från beräkningen. Skriver ett litet program i matlab under tiden, som ska läsa in alla dessa data inför bearbetning av dem. Det är lätt. Men hela eftermiddagen går ändå åt till att få en fungerande kedja.

En ovanlig dag på det sättet att just idag var det inga möten, och jag spenderade ganska mycket tid vid mitt skrivbord. Men när jag åkte från jobbet hade jag också en fungerande kedja med skript som plockar ut alla data jag vill ha från en beräkning och placerar dem i snygga matriser i matlab. Ett gott dagsverke!

I morgon ska jag stirra på dessa data och försöka lista ut om det finns ett samband mellan dem. Då blir det mer tillämpad statistisk analys det är frågan om. De här beräkningarna är extremt fysikaliska. Men just idag fick jag större delen av dagen anta rollen som programmerare. Det är inte min starka sida. But an engineer’s gotta do what an engineer’s gotta do.

Och därmed inser alla hur ohyggligt intressant, varierande och spännande det är att vara ingenjör till yrket. QED. Jag ser framför mig att högskolorna nu kommer få ta emot en anstormning av sökanden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Påstådd kris på inget vis

Hallå, stopp och belägg!

Oavsett konstnärlig halt vittnar Anna Odells intervention om en psykvård i resurskris.

skrives av en Sophie Allgårdh (hoppas h:na kom på rätt ställen nu, jag är partiell felstavare, det gäller bara ”h”:n) i SvD.

Jag skulle bara vilja ställa en enkel fråga, nämligen; ”Hurdå? Bevisa det!

Exakt vad i Odells beskrivna agerande är det som vittnar om en psykvård i kris? Upplys en okunnig, jag har aldrig i hela mitt liv haft kontakt med psykvård på något vis, så om den kan jag inget säga av egen erfarenhet. Däremot kan jag slå fast, att rent logiskt, av det som skrivits om Anna Odells intervention kan man inte dra några slutsatser alls om psykvården! Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd, men Allgårdhs påstående följer inte av meddelade fakta i fallet, om det bör vi kunna vara överens.

Antingen sitter Allgårdh inne med mer information än det som skrivits i media, eller så försöker hon verka viktig, och använda interventionen, utan belägg, för att driva sin egen tes. What’s it gonna be?

Eller är det så, det är det kanske, att psykvården bör räkna med ett antal dubbelgalningar som testar hur är det är att vara galen och ta alla resurser som finns? Isåfall … kommer psykvården förmodligen alltid att ha kris. Inherent. Är det franska vägnätet i kris när franska långtradarchaufförer får för sig att blockera motorvägarna så ingen kommer fram? Ja, på sitt sätt är det det, men är slutsatsen ”Mer resurser till vägarna, fler motorvägar i Frankrike!” rimligt resonerande? Skulle inte tro det. Fel resonerat.

Dessutom, i det icke existerande sammanhanget, vill jag uppmana alla att masa sig till en bakvänd bloggtävling och bidra med något kreativt! Eftersom jag bidragit, sitter jag som på nålar för att se mitt förslag vinna!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ni blev lurade

Dagens slumptitel råkade återfinnas hos en bloggare som skriver om FRA-lagen.

Det slår mig att jag inte delgivit Er mina åsikter i frågan om FRA-lagen. Jag har inte ansett det nödvändigt, eftersom det självklart är så befängt och dumt att man inte kan ta det på allvar. I princip.

Alltså, FRA -lagen. Lagen om Frenetisk Radio Avlyssning (jag särskriver enbart av skälet att det ser mer estetiskt ut).

Såhär är det. Signalbehandling är ett ytterst intressant och spännande tekniskt område, framförallt på ett matematiskt vis. Det är mången god matematisk formel som fått sätta livet till när signalanalytikern misshandlat, förvrängt, utnyttjat den, på ett förvisso liberalt, men icke desto mindre utstuderat vis, för att söka information i synbarligen hopplösa signaler.

Försvarets Radioanstalt har i dessa tider av naturlig militär nedrustning, blivit bekymrade för sin existens. Man får tänka på att de är vana vid att vara hemliga, så hemliga att vi knappast vet att de existerar. Och nu när försvaret alltså rustar ner, är de oroliga att deras osynliga existens helt ska strykas och inte bara bli osynlig, utan helt icke existerande. Under en blöt pubkväll när man satt och spånade kom man därför på vad man skulle kunna göra, eftersom man inte har något att göra, för att rättfärdiga sin existens.

Gud är en svår existens, och det alla ingenjörer vill, är att komma på nya spännande grejer, göra nya intressanta upptäckter. Så även FRA-ingenjörerna. Deras passion är hitta den ultimata matematiska algoritmen som genom ett trollslag förklarar allt. Varför inte ge sig på Gud? Helst från en enda mätning av syremolekylernas täthet utanför fikarummet på anstalten (försvarets alltså, radio). Det är nämligen så att klarhet i denna fråga kommer att stoppa alla krig i världen. Sa jag att en del ingenjörer lider av megalomani, förresten? Även om rädslan att ett slut på krig och terror kommer att förgöra deras arbetsplats, är storhetsvansinnet större.

För detta goda syfte behöver man samla information. Och med tanke på hur folk mailar, skickar sms, surfar och står i, är självklart datatrafiken en guldgruva för att utvärdera olika algoritmer. Man kan tänka sig att signalerna bär sig åt ungefär på samma sätt i en fiberkabel som i luft. Som en första approximation. Den där skillnaden i luft och kabel är ändå bara ett filter, som man kan hitta på senare.

Alltså, för att hitta Gud tänker man nu bearbeta alla signaler som florerar. Man måste ta med allt, eftersom en begränsning skulle kunna äventyra uppdraget.

Nu tycker jag personligen att det är lite onödigt att leta efter Guds existens i just min mail, jag garanterar att där inte finns någon att finna. Besväret att leta igenom mina ordmängder kunde de bespara sig, det är onödigt arbete.

Men, jag tänker såhär, om de nu ändå ska göra det här, vore det väl läge för en motståndsrörelse? Även ingenjörer som arbetar med kryptografi behöver utmanande arbetsuppgifter. Varför inte göra det lite utmanande för anstalten? Utveckla chiffer som svårligen kan lösas! Vem har sagt att de behöver samla på vettig, i meningen lättolkad, information?

På det viset kommer vi dessutom att få en kår av de bästa signalanalytikerna i världen. Och det kan nog behövas om det ska bli ordning på finanskrisen. Lurar bäst som lägger på sin lur sist!

Aftonbladet luras också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ikväll avgörs stora bloggpriset

Först ut i månadens tema, sno rubrik och fabulera, är mycket passande Ikväll avgörs stora bloggpriset.

Ikväll har alltså avgjorts vilka bloggare som är de bästa, de viktigaste, de som utför en gärning utöver det vanliga, de som tar spott och spe men oförtrutet bloggar vidare om vad-de-nu-skriver. De som förändrar villkoren för journalistiken, förvrider människors tankar och därmed faktiskt ändrar världsordningen. De vi alla kan se upp till och ha som mål, nej vision, nej utopi, att vara lika, eller kanske olika. De har fått pris ikväll.

Festiviteterna utspelas på Nalen.
Guldet skimrande i salen.
Men där är ingen galen.

Som Odellskan, ve och fasa.
Vars demoner rasa’.
Hon torkar nog med trasa.

Sina nya fina färger
emedan hon besvärjer.

Dem som inget fattar
att alla är vi blattar.

Vi bor i Rosengård
där realityn är hård
Kanske någon kräver vård,

I Nyamkos fina värld?
Och KD tycker härd
numera är guld värd.

För att få bloggpriset gick man (lite odefinierat vilka ”man” är, men vi får tänka oss en grå bloggmaffia på något sätt) tillväga på det sättet, att man skrev alla bloggar man kunde komma på, på rosa lappar. Dessa rosa lappar lades i en stor hatt. Så drog man några namn. Dessa placerades sedan i kategorier som passade till innehållet. Det blev sju kategorier. Av detta kan man sluta sig till att upplösningen i bloggosfären är sju. Det heliga talet sju. 7. Sju är ett blått tal, liksom månaden januari, emedan måndagen är grön (info för oss synestetiker). Om man drar 9 från 2, som är de enda nollskilda siffrorna i årtalet 2009, får man sju. QED.

Dessa rosa lappar gjorde man en omröstning om, folket skulle rösta. Det har jag gjort, varje dag, när jag kommit ihåg. Tänk om man fick göra det i riksdagsvalet också. Det vore himla bra, eftersom man kan tycka lite olika lite olika dagar, och lite olika i olika frågor. Då vore det bra om man fick vikta sin röst litegrann och slapp lägga alla ägg i en korg. För om sanningen ska fram, finns det faktiskt ingen som matchar mig till hundra procent. Det skulle vara Blogge Bloggelito-partiet i såfall, han den gamle riddaren som gräver ner sig i sina käpphästar, men han vill väl, den rackartussen. Tror jag.

Men han vann ju inte den politiska kategorin. Vilket jag nu ska förklara. Det var nämligen såhär, att förutom att folket skulle säga sitt, hade man ett slags Vi i Femman, nämligen Vi i Bloggo, för kandidaterna under eftermiddagen idag. Det har talats mycket tyst om det. Men jag har wallraffat, så jag vet. Där hade man några olika moment, bl a

  1. bullbakning medans man bloggar,
  2. packa barnens ryggsäckar medans man bloggar
  3. titta på American Chopper medans man bloggar
  4. tänka ut ett blogginlägg medans man tränar

och den sista utslagsgivande tävlingen

  1. pricka in namnen på kända opinionsbildare från bilder.

Och det var där Blogge föll, på mållinjen, han kände nämligen inte igen ärkefeministen Tiina Rosenberg på bild. Han trodde det var en asiatisk babe på 19 vårar. Men bilden var från en maskerad, och Tiina hade spenderat en förmiddag hos sminkösen. Så tokigt kan det gå.

Men nu är alla glada och skrattar och sjunger och dansar. Och festen kommer att pågå till småtimmarna, och vem vet vilka nya konstellationer vi kommer att få se i bloggosfären i fortsättningen! Spännande!

Eller ligger det något i det Ola Larsmo skriver på DN-debatt idag om de kulturnominerade: ”Det som till sist kommer att synas och höras är naturligtvis det som inte finns någon annanstans – men jag har svårt att hitta en sådan röst bland de nominerade.”  Är de ”bästa” bloggarna de som är mest lika traditionell media? Ja, jag vet inte. Ibland, ibland inte?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bloggsumma – januari

Januari 2009 är för evigt passerad. Aldrig mer återkommande, i alla fall inte förrän tideräkningen börjar om, rent tekniskt.

Denna första månad av året med siffersumma 2, ägnade jag åt ett bloggiskt experiment. Man måste hitta på små uppgifter till sig själv för att utvecklas, bidra med goda saker – och då menar jag inte mina vida berömda kanelbullar – och visdom till samhället. För att inte tala om vikten av att provocera.

Således tänkte jag att jag intensivt skulle ägna mig åt samhällsdebatt i januari, företrädesvis sådan där jag upprörs, eller roas, av argumentationen, eller bristen på den. Föresatsen var också att skriva minst ett inlägg om dagen, vilket uppfylldes.

Så vad har månaden inneburit? I huvudsak två stora rabalder, Gömda-debatten samt konstnärspsykot på psykakuten. Några mindre kommentarer kring hemmaporr, blondinbella, gubbsjuka, jätteteleskop och mikrobloggande. Jag föreslog lyckligt ovetatande att nästa grej, efter mikroblogg, är nanobloggen, för en vecka sen. Vad jag då inte visste var att den sedan en månad redan finns. Min oberoende uppfinning av den var alltså en månad för sen. Men vad gör en månad hit eller dit om hundra år. Om Priestly och Scheele oberoende av varann upptäckte syret, med år emellan, tänker jag utan dåligt samvete ta åt mig äran för nanobloggandet också. Fast jag har inte för avsikt att göra något mer än så … jag tänker minsann inte starta någon tjänst eller så, jag är inte programmerare.

För övrigt tröttnade jag på mikrobloggande innan jag testat ens en vecka. Kanske är det som att lära sig uppskatta vin, man måste kämpa länge?

I siffror innebar januari månad ett uppsving i antal sidvisningar, som var sex gånger större än i december. Detta beror förstås till största delen på Twingley.

Som februari månads tema tänker jag välja fabulering, ett fabuleringsinlägg om dagen. Fabuleringen kommer att gå till så att jag väljer (snor) en bloggrubrik på godtyckligt vis från en annan blogg, eller kanske tidningsrubrik, och fabulerar i ämnet (som kanske inte alls överensstämmer med inspirationsinläggets fabulering). Man kan säga att temat är en variant av de gamla grekernas övning i retorik.

Vi får se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,