Trilog

Jag gjorde det! Tittade på melodifestivalen! Jag satt i soffan, med datorn i knä’t och barnen omkring mig. Lilla Dotter var lyrisk och engagerad, givetvis. Hon ledde vårt tyckande. Sönerna något buttra över att jag satt med datorn i soffan, de tyckte det var orättvist att de inte kunde sitta där och köra WoW. Jag förklarade på pedagogiskt mamma-vis: ”Jag tycker inte att melodifestivalen är jätteroligt att se, men jag vill gärna sitta här med er när ni tittar på det”.

Store Son tittade på mig som om han drabbats av århundradets insikt, dvs ”Man måste inte tycka att melodifestivalen är årets höjdpunkt på TV”. ”Jag tycker inte heller det är jätteroligt att se, men jag vill se vem som vinner”, sa han och Lille Son tyckte likadant.  Varifrån de fått den tanken om melodifestivalens obligatoritet vet jag inte. Inte av mig i alla fall.

Alltså satt vi fyra där i soffan och gosade, Lilla Dotter skötte tyckande och röstning med bifall av oss andra. När låtarna var sjungna och röstningen klar pep sönerna iväg till mer intressanta göromål, och dottern var nöjd både med sällskapet och med vinnarna. Alla var alltså nöjda och glada.

Och batteriet i min dator räckte hela tävlingen.

Läs även andra bloggares åsikter om melodifestival

Med tio års framgångar och vänliga skriverier i pressen, förväntade Liza Marklund att något elakt skulle hända henne, att någon skulle försöka ta ner henne på jorden igen. Och nu hände det. Hade det inte varit detta med Gömda hade det varit något annat. Det säger hon själv i pratshowen Skavlan.

Enligt Liza är det alltså en mekanisk, förväntad process, med en jantelags-tidskonstant, som åstadkommit hela den senaste historien kring Gömda. Att boken är en berättelse på lösa grunder som använts som sanningsvittne i politiska sammanhang, har enligt Liza inte alls med saken att göra. Nej, det hela handlar bara om att det inte kan ”gå bra” i evighet för någon. Enligt Liza.

Bilden av Liza Marklund, hennes yrkesperson, hennes journalistiska gärning och författarskap krackelerar mer och mer. Vad är det med den kvinnan, egentligen?

Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Gömda, Skavlan, jantelagen

Lille Son till Store Son:

”Visst är det konstigt, man ger dem en instruktion, och sen tar det bara några sekunder så frågar de igen vad de ska göra?”

Store Son och jag har spelat Lego Indiana Jones på PS2, och Lille Son uttryckte sin stora förvåning inför vuxnas, mer specifikt min, oförmåga att följa en (spel-)instruktion.

Men det är faktiskt svårt att komma ihåg att man lyfter saker, eller plockar fram vapen, och skjuter ibland, med cirkel, hoppar med X, dubbelhoppar med XX, och vad man gör med kvadraten och triangeln minns jag inte alls. Sen blir man utnyttjad som slav för att bära legokonstruktioner hit och dit, och då kan man minsann inte hoppa över några osynliga broar, så-det-så! Och hur farao ska jag kunna veta att man måste vara Indy för att hoppa över den där ravinen, bara för att hans attribut är en oxpiska?? Vad var det för fel med att vara Marion?

Och jag måste säga att få legogubbar att hoppa och rulla och skjuta omkring sig är inte riktigt min grej, om vi snackar briljans, men sönerna njuter i stora drag av min amatörmässighet. Sadister!

UPPDATERING: Store Son påpekar, vid faktagranskning av texten, att man inte alls skjuter med cirkel, det gör man nämligen med kvadraten. Rätt ska vara rätt! Och nu ska vi snart spela Lego Batman. Puh.

Läs även andra bloggares åsikter om Indiana Jones, PS2, instruktioner, vuxna, sadister, lego

Seså, pallra er nu iväg och rösta på Deepeds bakvända bloggpris, en himla skoj idé. Givetvis har jag bidragit med en nominering, och den som läser denna blogg borde kunna lista ut hur min nominering ser ut, och därefter rösta på den! Jag leker ”gissa blogg”, och lyckas det inte helt, kommer det nog att bli fler kul bloggar att läsa senare när listan avslöjas.

Bilden på den lille fete bedagade mannen, fick mig först att börja skratta.

Jag känner inte alls till sammanhanget, det ska tydligen vara ett TV-program, Diplomaterna, där man får följa de hårt festande arbetande svenska diplomaternas nattliv vardag. Det ser väldigt jobbigt ut.

Tänk bara att behöva stå på två ben, kolla igen! Det är faktiskt en prestation.

Skämt åsido, Ambassadör Cecilia Julin läxar upp ambassadrådet Klas ”GT” (?) Ljungberg, eller snarare berättar hon, i en illa radbruten text, om hur hon vill att bilden av diplomaterna ska förmedlas.

Det vore väl synd om deras festande på svenska skattebetalares bekostnad skulle bli allmänt känt, och ve och fasa, dras in, förmodar jag?

Men, när man är med på en sådan arrangerad bild som den som GT här intill ställt upp på … hur tänker man då? Tänkte han inte på hur den skulle kunna uppfattas? Som möjligen något yttepytelite löjeväckande och patetiskt? Eller är det bara skojigt, folkligt och fräckt, och visar diplomaterna som ”vanliga människor”? Han kanske var ute på diplomatiskt uppdrag, det handlade om att försöka locka unga kvinnor till de tekniska högskolorna? Eller så var han bara så fåfäng som män(niskor) är, och gillade bilden av sig själv som kvinnomagnet, hur osannolik den än tycks vara (man vet aldrig)? Möjligheterna är antagligen många. Och även om det inte var den här sidan av diplomatyrket som UD ville skylta med, kan man misstänka att det är en del av det. Det är väl därför GT är ambassadörsråd, för tusan!

Läs även andra bloggares åsikter om diplomater, ambassadörsråd, ambassadör, Julin, Ljungberg, UD

Vi är numera rutinerade husvisnings-besökare. Vi har grillat mäklare på hur många visningar som helst. Så varför kan de inte få till huset vi vill ha? Hur svårt kan det vara, egentligen? Det är inga ohemula krav vi ställer, kolla på min princip-skiss nedan. Så ska det se ut. På varje liten kupa ska det vara många takfönster. Det ska vara lite nivåskillnader. Och mitt i huset en jättestor eldstad. Bergvärme och solpaneler. Vattenburen golvvärme överallt.

En ekonomidel i en lägre del av huset, under kanske, med tvättstuga, förråd, vinkällare och annat praktiskt förstås. Stort garage, och hyggligt stor tomt med roliga träd. Tvättmaskinen ska inte stå precis vid ingången till groventrén, vilket är så vanligt förekommande så man undrar vilken planet folk kommer ifrån. Det är en av mina käpphästar vid husvisningar, och ett av kriterierna för att bedöma huset. Tvättmaskinen ska inte stå innanför dörren! Groventrén ska inte vara en gånger en meter bred. Hur kul är det att tappa ren tvätt på skitiga skor som står vid entrén för att det är felplacerat och för trångt? Va, va, va?! En annan käpphäst är golvvärmen i badrummet, är det bara el, bara vattenburet, eller både ock? Hur är ventilationen? Och hur ansluter stuprännorna till takfoten.

Givetvis är bygga nytt en lösning, om nu inte det extra lilla kravet ”mitt i stan” fanns också. Tålamod är en dygd.

I natt analyserade jag, i drömformat, den under gårdagen kungjorda kungliga förlovningen. Vilket får anses vara en smula udda med tanke på att jag känner mig neutral och oengagerad i frågan. När jag hörde nyheten igår lyfte jag blicken från det jag höll på med, vilket var några smärre funderingar i tekniska frågor, tänkte Go for it, Good for them, och sen tänkte jag vidare på neutroner och säkerhetssystem.

Och inatt drömde jag om dem! Victoria och Daniel. De svävade omkring i min dröm, hysteriskt leende som Faidros noterade igår. Förskräckligt! Och jag minns att jag drömde ”Sju år, sju år, sju år, sju år … och så sitter reportrarna på TV och pratar om förälskat par, som om det var en nylig upptäckt!” Victoria säger att det inte sa klick, vilket jag tycker är aningens tragiskt, alla är värda ett förälskat, omtumlande, klick, hur mycket kärleken än sen växer. I alla fall ett klick någon gång, vem vet, de kanske skällde på varann första gången de sågs, för att Danne råkade trampa på Vickans veckade kjolkant i kön på något venetianskt inneställe? Så ett klick var omöjligt just då.

Det där klicket bekymrade mig i drömmen. Jag tänkte att förlovningen och bröllopet är en panikhandling. Nu har de varit tillsammans i sju år, och först nu får de tillstånd att bli officiellt ekivoka, fastän de säkert hunnit med både det ena och det andra på det området inofficiellt, om man får tro den insatte och allvetande Riddar Blogge. Och Victoria fyller 32 i år, den biologiska klockan tickar förmodligen, och skulle hon dumpa Daniel nu hinner hon nästan fylla fyrtio innan nästa chans dyker upp, om man ska extrapolera den utkrävda uppvaktnings-tiden.

Summasummarum, rationella resonemang fick regenten att resignera och råda Reinfeldts rekommendera alliansen för reinkarnationens skull. Drömde jag.

Läs även andra bloggares åsikter om kunglig förlovning, Victoria, Daniel, klick, bröllop

Ahh, dessa rart provokativa, kaxiga tonårskillar! Små sötnosar är vad de är! Man har lust att gå fram och nypa dem i kinden, sådär som gamla tanter gör på bebisar.

Nu är de förnärmade och indignerade över att deras fräcka T-shirtar inte fick vara med i skolkatalogen! Står där förevigade på foto, fjuniga och finniga och hävdar att de gillar heta mammor och sex på flera (delad sex är halverad sex?). Eller i alla fall att de absolut måste ha T-shirtar där det står så. I skolkatalogen (undrar varför frågan Mycket snack och lite verkstad? flashade förbi i min hjärna).

Vem vet, kanske blir de glada om fem år, att de retuscherades i skolkatalogen, trots allt? Å andra sidan fick de ju något som var mycket coolare, en bild i Aftonbladet! För evigt förevigade, lätt framplockade av flashiga finansfirman eller trendiga teknikföretaget, när dessa googlar för att kolla personerna bakom ansökningarna till attraktiva tjänsten.

Jag har faktiskt ingen egentlig åsikt i frågan, tonåringar är tonåringar, och det är väl meningen att de ska försöka provocera, och stånga huvudet i gränser. Det verkar alltså som en normal händelse, helt enkelt, kunde gå endera vägen.

Lille Son och Store Son pratar om de nya bonussyskonen som pappa skaffat dem.

”Pappa säger att vi ska behandla varann som syskon gör i en familj”, meddelar Lille Son.

”Det blir jättebra!” utropar Store Son, och Lille Son håller med: ”Då kan vi slå dem!”

Jag såg det inte då, och jag tänker inte se det nu heller, Big Brother. Deltagarna tycks inte överförtjusta att få se sig själva igen på TV efter sex år. Men … var det inte vad de ville? Vara med i TV?

Mycket kan hända på några år, och såvida man inte lever sitt liv i offentlighet behöver man inte så ofta, offentligt, påminnas om beslut och ageranden som lämpligt förpassats till glömskans vrår. TV och internet förändrar livets glömskefaktor, helt plötsligt finns allting samtidigt, i alla fall dåtid och nutid, och man tvingas kanske stå till svars för sådant som personlig utveckling vanligen förändrar och som tidigare barmhärtigt försvann från människor direkta medvetande.

Jag undrar hur deltagarna tänkte då, 2003, om risken/chansen för repriser? I alla fall de som inte var med den första säsongen, utan senare, de som förstod ungefär vad de gav sig in på, hur tänkte de? Tänkte de framåt alls? Tänkte de bakåt, på saker de gjort tidigare och helst ville glömma, hur det skulle bli framåt med dokumenterade händelser? Eller såg de bara 15 minutes of fame eller ännu hellre chansen till seger och evig berömmelse?

Man kan inte förutse allt, och man kan inte alltid avstå något för att man inte vet exakt hur framtiden kommer att bli, men något kanske man tänker. Och de tankarna är jag nyfiken på! Och, ännu mer intressant, finns det någon deltagare som gärna ser sig själv igen?

Läs även andra bloggares åsikter om Big Brother, som man sår får man skörda

Apropå Linda och Ebba som diskuterar kvinnors stress, ställer Expressen frågan ”Tycker du att du har tid till allt du måste göra?”

Jag undrar ibland om människor inte förväxlar ”måste” med ”vill”? Själv har jag tid för det jag tycker att jag måste göra, men jag har definitivt inte tid för allt jag vill göra, för det är så väldigt mycket!

Ett av mina smarta tips för att minska stressen är helt enkelt att skilja på måsten och vill, och inse att det man sen väljer att göra är en fråga om prioriteringar. Man har ett val. Att veta att man kan välja själv, är definitivt stressdämpande, även om man vill mycket mer än man har tid med.

Läs även andra bloggares åsikter om stress, prioriteringar, måsten, vilja, Linda Skugge, Ebba von Sydow

Konstfackselever slår tillbaka, angående senaste tidens debatt om konst och konstutövning.

”John Huntington medverkar i ”Kanslibyrån”, som han beskriver som en aktivistgrupp och konstnärlig institution. Han förespråkar irrationalitet och trots, men genom subtila metoder.

– I viss mån sysslar vi med lagöverträdelser. Vi har bytt plats på prislappar i mataffärer och flyttat affischer från lagliga affischeringsytor till olagliga.”

Och jag inser genast att de nolleuppdrag och andra upptåg vi sysslade med på Tekniska Högskolan faktiskt var konst! Fast vi var lite mer sofistikerade än att byta plats på prislappar i mataffärerna …

Läs även andra bloggares åsikter om konst, ingenjörskonst, nolleuppdrag, tekniska högskolan

Jösses, Ebba, håll dig till Veckorevyn och fjortismode! Det är mitt smarta, rappa tips till dig, tjejen, som skriver ”Tänker att jag ska skriva en peppande krönika till alla sönderstressade tjejer därute”. Det förtjänar inte ens en kommentar, hela krönikan är så osannolikt korkad så jag undrar om den kanske inte är ett skämt? 90% ego-trams, och sen kommer Ebbas pojkvän in i slutet med de förlösande orden ”Good Enough” som slutkläm. Om den räddar några sönderstressade tjejer ”härute” betvivlar jag starkt.

Jag läser vidare på 2.6miljonerklubben för tjejer mellan 25-45, ”2,6 vill verka för ett holistiskt seende när det gäller kvinnohälsofrågor, och i synnerhet jobbar vi för bättre kunskap om stress och depressioner då dessa ämnen berör allt för många”. Det låter fint, förstås, men i bloggen får vi veta hur vi ska spendera helgen, en promenad i Brunnsviken kanske? Bara det finns något ställe dit vi kan ta hunden. Jösses igen. Varifrån får de luft, dessa bimbos? Plastikkirurgi?

Jag ska inte vara negativ, jag har hopp om människor. Alltså vill jag inte kategorisk såga dessa puerila flickor, jag tror att lite livserfarenhet, några barn och ett jobb någonstans utanför den världsfrånvända mediavärlden kommer att göra storverk för att minska egocentrering och balansera livet till de viktiga frågorna även för dem. De frågor som är viktiga för de flesta människor, utom Ebba-och-hennes-gelikar-just-nu.

För första gången i världshistorien har jag läst en vältalig, balanserad och uppenbart verklighetsförankrad text av Linda Skugge.

Vi kan inte låta dessa Stureplansprinsessor definiera livet. De har inte den blekaste aning om vad det handlar. Tur för dom kanske.

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor, stress, Linda Skugge, Ebba von Sydow, 2.6miljonerklubben

Frukosten var lång och skön och gav tid till reflektioner inför sportlovets sista dag i backen. Till exempel noterade jag att DN tycks ha anställt en rubriksättare av spirituellt gargantuiska proportioner. Smaka på dessa rubriker från dagens DN;

Vilse i villan

Focus flexifuel har få fläckar

Orvar orerar om Oscar

Visst är det lite trevligt? Fö gillar jag DNs renovering.

Läs även andra bloggares åsikter om alliterationer, DN, dikt

Niclas Strandh, Deeped, försöker på Newsmill förklara varför The Pirate Bay uppstod just i Sverige. Sekulariseringen, påstår han som fd präst, är en viktig förklaring. Huruvida det är en del av förklaringen eller inte låter jag vara osagt, men jag tycker inte alls det är konstigt att fildelningens frontfigurer är svenskar.

Jag tror anledningen är mycket enkel. Man får komma ihåg att lilla Sverige utvecklat två bilmärken av åtminstone tidvis hög kvalitet, ett stridsflygplan, världsledande medicinsk teknik och läkemedel, samt egen kärnkraft. Till exempel. I sammanhanget verkar inte fildelning vara någon ”big deal”, tvärtom följer det bara den innovativa tekniska tradition som lång tids fred, och råvarutillgångar som skog och stål, kunnat bygga.

Låt oss hoppas att traditionen fortsätter.

Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, innovationer, teknik, råvaror, stål, skog

Den finska galleristen Ilona Anhava spekulerar i graffiti-konst, och ger i en artikel på Newsmill ett antal, enligt min uppfattning roliga, definitioner av konst;

1. Verket visas som konst av ett galleri på en konstmässa (definition enligt den institutionella konstteorin)
2. Konstnären har gjort verket som konst  (den intentionella dito)
3. Något som inte duger till annat än kontemplation (Ilonas egen definition av konst)

Inte konstigt om konst verkar konstlat ibland. Min egen, som ödmjuk konstälskare, definition, vilken får betraktas som lika giltig som någon annans, kan kanske sammanfattas som Sådant som talar till hjärtat, hjärnan och själen, på roligt och/eller intressant vis.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstdefinition, kultur, NUG, graffiti

Idag hade jag tillfälle att på egen hand utforska backar och liftsystem, då mitt sällskap föredrog andra aktiviteter. Eftersom jag tar skidåkningen seriöst, åker jag skidor när jag åker skidor. Jag står inte och hänger, jag står inte med ansiktet mot solen, jag står inte och vilar. Jag åker nerför backen, sen tar jag liften upp, och så åker jag ner igen. Jag gillar det.

Jag har full förståelse för att andra ser saken på ett annat sätt och kanske gärna har t ex familjeråd i backen om vilken backe man ska åka härnäst. Jag är minsann tolerant och har fördragsamhet med dylikt beteende. Frågan är bara varför man måste stanna precis vid en liftavstigning för att göra det där?

Jag kommer alltså åkande i ankarliften och ska kliva av. Vid avstigningen står det en hel drös med folk och glor, jag tror de tänker sig över liftspåret till andra sidan. Det finns en liten lucka för mig som ska kliva av, såvida jag inte vill åka in över avspärrningen förstås. Jag avpassar mitt avklivande till den luckan. Då kommer förstås familjens, de som står där i bredd och glor, svarta får och fyller ut luckan. Med resultat att jag inte kommer någon vart alls, utan till och med krockar med fåret. Fåret säger ”Bääääääää”, jag säger några väl valda ord, sen tränger jag mig igenom deras mur och avreagerar mig med ett ordentligt snabbt och tight åk nerför backen. Sen är jag glad och nöjd igen. En stund. Tills jag träffar på nästa fårskock.

Jag har åkt skidor i många år, närmare 35 år, men aldrig någonsin har jag träffat på så många puckon i backen som i år. Jag är allvarligt oroad, vad är det som händer med världen? Var har människor sin uppmärksamhet? Var har de sin förmåga att förstå konsekvenser av sitt agerande? Både för sig själva och för omgivningen? Förstår de inte att man bör se till att folk som åker en lift har utrymme att lämna den? Till exempel. Hur kan det vara möjligt att inte förstå det?