Trilog

Lite mindre att betala i skatt denna månad. Det är förstås välkommet. Jag läser till min förvåning många negativa kommentarer till denna minskning av skatteinbetalningen. Varför det? Alla får ju mera kvar, då borde man väl vara glad och nöjd. Jo, jag vet förstås att det finns många behjärtansvärda ändamål för användning av skattepengarna. Men det jag inte förstår är missnöje som uppkommer för att någon person får betala 1000 kronor mindre i skatt, medans någon annan får betala 300 kronor mindre i skatt. Man glömmer att den här personen som får 1000 kronor mindre i skatt redan betalar enormt mycket mer än den som får betala 300 kronor mindre.

Detta är en tänkvärd historia analog med att betala skatt efter förmåga. Och också, när skatten sänks, på samma vis få en större skattelättnad i absoluta tal om man från början betalat mer.

Alla är lika goda gissare när det gäller att prediktera vad som kommer att hända. Om intentionerna uppfylls, eller inte. Men personligen undrar jag hur någon kan tycka det är rimligt att man inte ens får behålla hälften av en inkomstökning om man skulle jobba lite extra.

Om man tycker det är opedagogiskt att t ex arbetslösa får mindre skattelättnad än andra, skulle man ju helt enkelt kunna skippa skatten på arbetslöshetsersättning, och bara betala ut det som det är, ett bidrag. Då skulle det bli mycket mera tydligt vad det faktiskt handlar om. Det är inget fel med det, tvärtom är det bra att det finns ett skyddsnät om man har otur och blir av med sitt jobb för ett tag. Men det rimliga är ju att försörja sig själv, och det är rimligt att det är bättre betalt att jobba än att inte göra det.

Det var en sidan av saken. Det finns förstås fler. Ge mig gärna dem!

UPPDATERING: Det har kommit till min kännedom att arbetslöshetsersättning inte är ett bidrag, utan nÃ¥gon form av försäkring som arbetsgivaren betalar. Och A-kassa och sÃ¥’nt vi själva betalar. Men ändÃ¥! Det förtar inte alls den politiska poängen i resonemanget ovan, även om pÃ¥stÃ¥endet inte var helt sant. Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, jobbskatteavdrag, bidrag, lön

Å ena sidan, är föräldraförsäkringen en himla bra grej. Ett system som gör att man kan vara hemma med sina små bebisar utan att förlora alla pengar, fast handen på hjärtat kan det tära rätt hårt på familjens kassa. Det bästa med den är förmodligen andra regler som följer i kölvattnet, t ex att man inte ska förlora jobbet för att man skaffar familj.

I vilket fall som helst får man en liten peng, en liten kompensation för den uteblivna lönen. Och eftersom det är staten som betalar, med våra skattepengar, är det rimligt att staten bestämmer. Vi bestämmer. Det är så många som ska vara med och bestämma. En del tycker att likriktning av alla är att föredra, andra tror mer på olikheter, på individens val.

Det är inte alls orimligt att staten, vi, vill bestämma att vi får faktiskt ta och dela på de där uttagen av dagar. Det är bra för alla om man delar mer på föräldraledigheten. Å andra sidan kunde man tycka det är rimligt att familjer får bestämma själva hur de vill leva sina liv.

Svår fråga, läs gärna Lövets synnerligen insiktsfulla kommentarer kring det där med kollektivet eller individens val. Är jämställdheten överordnad människors, familjers, livsval?

Man kunde förstås tänka sig några olika sätt att åstadkomma den där ökade jämställdheten, som alla politiker suktar efter, politiskt, i uttag av föräldradagar. Det billigaste sättet är förstås att lagstifta om delning. Ett dyrare sätt, som ger människor rätt att bestämma mer själva, vore att bara höja taket i föräldraförsäkringen, vilket är löjligt lågt, och ge familjen dagarna (vi håller oss till mainstream just nu för enkelhetens skull, familj). Motståndet mot att höja taket tycks vara stort.

För moderaterna blir det en paradox. Deras iver att spara in på skattekronorna, vilket vi förstås är glada för på ett vis, tvingar dem att tumma på sin vana att vilja välja lösningar som ökar individers valfrihet. Är det inte otroligt intressant? Vilken pina i den moderata politiska själen.

I SvD beskrivs moderaternas förslag, och kristdemokraternas protest mot detsamma.

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraförsäkringen, pappamånad

Jag har funderat på meningen med gubbsjuka, det verkar vara en så väldigt omodern, och oss emellan lite löjeväckande, egenskap. Finns den verkligen, och isåfall varför? Givetvis kom jag på hur det hänger ihop, och här skall jag sprida ljus över fenomenet. Som en bieffekt av resonemanget kommer man också att inse att det är en defekt i nutida samhället, och därmed på utdöende!

Såhär ligger det nämligen till:

Våra gener förändras ganska långsamt. Endel hävdar att vår kropp fortfarande är som en stenåldersmänniska avseende t ex vilken näring vi behöver. Det verkar rimligt att anta att våra drifter är ungefär som på stenåldern i största allmänhet. Att åstadkomma avkomma var en viktig sysselsättning på stenåldern, tur att det tar nio månader för en bebis att mogna, så att det var någon som hann ut och jaga mammutar emellanåt också. Man levde inte så himla länge, det var stort ganska stort manfall. Medellivslängden var ca 30 år, men det beror delvis på ganska stor barnadödlighet. Säg att folk var vid god vigör till 35 i alla fall, i medel. Sen blev de nog både halta, lytta och blinda av snedsteg vid jakten. Några hade tur och blev riktigt gamla, men sannolikheten var inte så stor för det.

För att skaffa barn var det lämpligt för männen att ha ganska stor bandbredd i sitt val av kvinna. Ju yngre, desto fler barn kunde hon producera till just honom (man får tänka på energiförlusten i att försöka tillskansa sig en ny kvinna). För kvinnan var det nog lämpligt med en man som lärt sig att jaga och som kunde vara en säker och stabil omhändertagare. Men han skulle helst leva några år, så för gammal borde han inte vara. Säg 5 år äldre.

För männen var det alltså optimalt att satsa på 15-åringarna, medans det för kvinnorna var mest optimalt att satsa på 20-åringar (i 15-årsåldern).

Nu, i dagens samhälle, blir männen äldre och äldre och de har fortfarande kvar den där genen, som i vårt samhälle blir till gubbsjuka med ålder, eftersom vi helt enkelt inte behöver jaga mammutar. Kvinnorna har också kvar generna och tycker det är lagom med en man som är något äldre. När kvinnorna blir äldre följer alltså mannens ålder med. I alla fall till en viss ålder. Det är nog som ett tak, kan man säga. Sen är det inte fullt så noga, det går att ta någon som är lite yngre också.

Jag ställer bara frÃ¥gan, hur stor andel av dagens 18-Ã¥ringa tjejer är intresserade av 40-Ã¥riga gubbar? Tja, jag drar till med en siffra … 3 promille (jag är kvinna, jag vet sÃ¥’nt där). Nej, vi avrundar till 1 %. Hur stor del av dagens 40-Ã¥riga gubbar är intresserade av 18-Ã¥riga tjejer? Ja, enligt vissa källor (som jag inte kan röja) är det alla (har jag för mig). Men det tror jag inte pÃ¥. Vi säger 50 %. Kolla obalansen 1 % – 50 %! Evolutionen har redan jobbat.

Vilka egenskaper kommer vi att behöva i framtiden? Förmodligen inte karlar som kan jaga mammutar, eller försörja oss. Det fixar vi kvinnor nämligen synnerligen bra själva. Barnen överlever nuförtiden, vi behöver inte vara gravida på heltid, vi väljer det där med barn i relativt stor utsträckning. Det vi kräver av mannen är intellektuell stimulans, intelligens, händighet är alltid trevlig, samarbetsförmåga, lite driftighet. Och bra sex. Resten fixar vi själva. Evolutionen är dynamisk, annars vore det inte evolution. Den kommer att skapa de här männen åt oss.

Är gubbsjuka karlar attraktiva? Nej, det är de inte. Kommer de att nå framgång bland självgående kvinnor i framtiden? Nej, det kommer de därmed inte. Det är den mentalt starke, intellektuellt utmanande, fysiska attraktive och driftige mannen som dyrkar sin kvinna i alla tider som är på frammarsch.

Därmed inses varför den gubbsjuke mannen fortfarande existerar (pga genernas tröghet), men att han är av ett utdöende släkte. Det krävs bara lite tålamod.

QED.

Läs även andra bloggares åsikter om gubbsjuka, gener, evolution, intelligens

Då jag känner en obändig lust att delge omvärlden några små noteringar såhär till lunckaffet, så gör jag det.

För det första känner jag, att jag vill berätta, för den som eventuellt till äventyrs är nyfiken, om den nya bloggordningen här pÃ¥ Trilog. JasÃ¥, ingen har lagt märke till nÃ¥gon bloggordning? NÃ¥ja. Sedan nyÃ¥r genomför jag ett experiment, ett sk bloggeriment, vars antaganden, metoder, genomförande samt resultat och slutsatser eventuellt kommer att presenteras sÃ¥ smÃ¥ningom, i det kommande storverket ”Magnum Opus Tractatus Bloggosophicus”, första gÃ¥ngen omnämnt här.

För det tredje undrade jag imorse hur det kommer sig att det känns som att man alltid har bilnycklarna i fel ficka när man står där, överlastad med grejer, vid bilen på morgonen? Det är i det läget man önskar sig längre armar, alternativt mindre grejer att bära på. Slump, tänkte jag först, i meningen att sannolikheten för att smidiga morgnar är lika stor som sannolikheten för o-smidiga morgnar med avseende på bilnycklarnas fickplacering, fifty-fifty. Men när jag tänkte lite till, det är nästan så jag är besatt av tänka på tänkandet idag, insåg jag att här föreligger ingen rättvisa alls, det är nämligen mycket troligt att sannolikheten för felficka är mycket större än rättficka.

Det beror nämligen dels på häntheten, dels på var tändningslåset i bilen sitter. Tändningslåset i min bil sitter till höger, och jag är högerhänt. Det är mycket troligt att jag för det mesta har bilnyckeln i höger hand, och därmed stoppar den i höger ficka. Det är också mycket troligt att jag bär min tunga datorväska, med alla rapporter jag tror att jag ska läsa på kvällen till en god kopp thé när barnen sussar sött i sina sängar, i höger hand. Därmed inses att sannolikheten för felficka är mycket hög.

Jag undrar hur det är för vänsterhänta personer med tändningslåset på höger sida? Deras problem torde vara betydligt mindre, då de troligen låser bilen med höger hand, stoppar nycklarna i höger ficka, och bär sin datorväska i vänster hand. Gud vad lätt deras liv är!

För det fjärde satte jag lunchkaffet i vrångstrupen när jag läste att jag kommer att giftas bort den 1 maj. Vi kommer, vare sig vi vill det eller ej, ingå äktenskap då, allihopa. Det kan man läsa i tidningen, Äktenskap för alla från den 1 maj. Jag måste nog, i tidens anda, fundera över konsekvenserna av det där. Som jag ser det kan de vara allvarliga. För de som gifter sig. Vilken balk det är under, bör däremot vara fullständigt ointressant. Jag måste läsa på varför någon anser att äktenskap inte kan vidgas som begrepp. Tänk nästa grej, när polyamorösa förhållanden ska lagvigas! Då kommer kristdemokraterna få spader. Och juristerna ett helvete! Det blir roligt.

De här männen, som band sin kvinnliga kollega, knuffade ner henne på golvet och fotograferade henne. Hur tänkte de egentligen? Hur tänkte de innan de genomförde sitt busstreck? Hur tänkte de medan de höll på? Vad fick dem att gå för långt? När tyckte de någonsin att det var en god idé att bakbinda sin kollega med buntband?

Min gissning, det är kanske bara en förhoppning, är att de inte tänkte alls.Deras förmÃ¥ga att förutse konsekvenserna av sina handlingar tycks vara ungefär pÃ¥ mina nioÃ¥ringars nivÃ¥. Är det vanligt när det gäller vuxna människor? Nejmen, sÃ¥ dum jag är! ”Vuxen” är ju nästan ett skällsord! Ingen vill vara vuxen, förutom möjligen om det gäller vuxenleksaker och vuxenfilm. Vuxen är trÃ¥kig, det är inte hippt att vara vuxen. Nej, för mÃ¥nga vuxenpoäng vill man inte ha. DÃ¥ är man nämligen utom all räddning i livet.

Att vara vuxen innebär t ex, att vara gammal nog att  klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. De här männen, eller pojkarna, som band sin kollega, har förmodligen inte så många vuxenpoäng. Jag vet inte om jag tycker det är så hippt.

Om man tänker lite till, snuddar man snabbt vid obehagliga tankar om vilka konsekvenser det fÃ¥r om ”vuxna” människor gÃ¥r omkring och agerar pÃ¥ alla impulser de fÃ¥r, utan att tänka pÃ¥ konsekvenserna. Jag hoppas det inte är sÃ¥ vanligt, men när man läser rubriker i tidningar blir man bedrövad ibland.

Uppdatering: När jag ändÃ¥ är inne pÃ¥ funderingar pÃ¥ hur folk tänker, sÃ¥ undrar jag ännu mer hur de tänker som försöker sex-chatta med barn. Vilka liv lever de? Jobb? Familj? Eller sitter de i sina sunkiga lägenheter med pizzakartonger överallt, persiennerna neddragna, feta, finniga och tafatta i verkliga livet? Klarar de inte vuxna människor, vuxna tankar?Är det vÃ¥r tid som är fel? En fyrtioÃ¥ring som skaffade sin första hem-PC och internet hemma Ã¥r 2001, och hittade ”en värld”? Som inte växt upp med datorn och kompis-chattande, som inte riktigt förstÃ¥r att de som skriver är människor, det (de) är inte fantasier och datorspel?

Barnen som växer upp nu skaffar sina första chatt-kompisar bland kompisarna i skolan och hemma. De vet att människorna pÃ¥ nätet är som kompisarna. Kommer ”äckliga gubbar” pÃ¥ nätet att försvinna, eller minska kraftigt i alla fall, när vÃ¥ra barn blir vuxna? Eller är det ett konstant samhällsproblem? 

Läs även andra bloggares åsikter om vuxen

”Ehhh, ja, hej … det är frÃ¥n Dagens Industri”, sa rösten, som sjöng lite norrländskt, när jag hade svarat.

Varför ringer de mig, tänkte jag. Det jag haft med DI att göra är att jag en gång för många år sen råkade hålla ett föredrag som gjorde att jag hamnade på deras förstasidan (de tänkte väl inte ställa den typen av frågor?), och att jag prenumererat på den i tre månader för ett tag sen i ett anfall av att utöka min tidningsinsamling. Men de ringde på min jobbtelefon, vilket gjorde mig något förvirrad.

Det var i egenskap av fd tidningsprenumerant jag blev uppringd. Han lät sÃ¥ himla tveksam ändÃ¥, till att erbjuda mig en ny prenumeration … tills det kröp fram.

”Är du student?”
”Nej” skrattade jag.

Han var fortfarande tveksam.

”SÃ¥ du jobbar?”
”Ja” sa jag ”men jag är inte intresserad. Jag gillar DI, men jag har inte tid att läsa den varje dag” (dessutom läser jag den pÃ¥ nätet och den finns pÃ¥ jobbet).

Inte ens fredags-lördagsprenumeration inklusive den mycket hotta Weekend-bilagan kunde locka till det fantastiska priset av 1552 kr per år.

Varför trodde han att jag var student? Jag blir allvarligt bekymrad för min telefonröst. Jag får ringa en talpedagog.

Illiterata nätaktivister har av ”de insatta” förolämpats Ã¥ det grövsta den senaste tiden. PÃ¥stÃ¥enden om hat, drev, mobbing, personliga pÃ¥hopp mot Liza Marklund. När inlagorna i debatten, i alla fall frÃ¥n de illiterata, i själva verket nästan uteslutande handlat om sakfrÃ¥gor. FrÃ¥n ”de insatta” har det mest handlat om o-sakfrÃ¥gor. Har det varit försök att skapa dimridÃ¥er för att slippa diskutera de viktiga frÃ¥gorna? Försök att ändra fokus, hoppas att de illiterata ska hugga pÃ¥ personfrÃ¥gor och kollras bort? För att slippa ta tag i och börja nysta?

Nej, vi ska inte vara så konspiratoriska, vi säger helt enkelt att etablerad media har haft sovmorgon, det är lördag och man vill ligga kvar under det varma täcket. Att stå i regn och snålblåst vid en grusplan och se på fotbolls-cup är inte alls så lockande.

Kan det vara möjligt att dimman lättat, sikten klarnat, insikterna drabbat nu i kvällens debatt hos publicistklubben? Det finns ingen återvändo, fotbolls-cupen måste genomlevas.

Enligt DN tycks nu Jan Guillou fÃ¥tt sin kopp morgonkaffe, gnuggat sömnen ur ögonen och ser lite klarare pÃ¥ situationen: ”Jag skulle störas av skarvarna som yrkesman, Och av att hennes politiska projekt lämnar för mÃ¥nga dörrar öppna.”

Andra tongångar än tidigare.

Ordet sanning har blivit ganska utslitet, kanske ska vi börja tala om sannolikheten att något är sant istället?

Jag kan inte heller låta bli att undra varför Guillou kommit överens med Marklund om att inte läsa Gömda?

Läs även andra bloggares åsikter om Marklund, Gömda, Publicistklubben, Guillou

Idag har vi stora deppardagen, det har en psykolog räknat ut via sin egenhändigt ihopsnickrade Blue Monday Depression Formula. Att en psykolog utarbetar egna matematiska formler gör mig synnerligen misstänksam, nästan lika misstänksam som jag blir av att läsa statistik tolkad av politiker eller journalister. Att de använder sanningar som de vill, både politiker och journalister, har vi sett tydligt de senaste dagarna.

Men, när folket får säga sitt blir resultatet häpnadsväckande! Man kan tolka det (och jag är varken journalist eller politiker) som att faktiskt bara en fjärdedel av befolkningen anser sig vara glad idag! Bara var fjärde människa! En per norm-familj! Det är fruktansvärda siffror. Vi glada människor drar ett tungt lass för att försöka hålla samhället på rätt köl.

Och vad har vi för det? Jo, 75% sura eller semisura miner!

NÃ¥ja, det verkar som det är nyttigt att ha ett litet depp dÃ¥ och dÃ¥. Man behöver stanna till och vila litegrann. Vilket innebär att jag blir riktigt orolig för mig själv, jag hoppas mina enstaka nedstämda dagar dÃ¥ och dÃ¥ är tillräckliga för att hÃ¥lla hälsan pÃ¥ topp. Nästa gÃ¥ng det är en sÃ¥’n dag, ska jag försöka att inte bli sÃ¥ himla arg och frustrerad över nedstämdhetskänslan som jag brukar bli. Jag ska ha tÃ¥lamod med mig själv, riktigt tillÃ¥ta deppet att svämma över sinnena och skölja bort det som nu ska sköljas bort. Ja, det ska jag göra. Bara jag fÃ¥r bestämma dag själv. FÃ¥ se, de närmsta veckorna har jag ingen lust med olust, vi kanske kan ta det framÃ¥t vÃ¥ren? En dag när man kan sitta ute och dricka kaffe och läsa trevliga tidskrifter eller en sinnesvidgande liten bok, i vÃ¥rsolens sken? SÃ¥ att man i alla fall känner att man har glädje av deppen.

Sammanfattningsvis kan man säga att vi alltså ska vara glada över att bara en fjärdedel av befolkningen är glad idag. Om de vore glada hela bunten skulle de snart kollapsa, och då blir det riktigt jobbigt för oss default-glada människor!

(Och givetvis förstår till och med jag att en riktig depression inte passar in i trivialiteterna ovan).

Läs även andra bloggares åsikter om Depression, blue monday, matematik, sanning, statistik

”Men i Marklundaffärenhandlar det om nÃ¥got annat, en föreställning om att redaktioner underlÃ¥ter att berätta om nÃ¥got betydelsefullt och om att en enskild journalist har möjlighet att styra urvalet pÃ¥ en rad olika redaktioner. Därtill kommer den nya faktorn: nätet. En plats för missnöjda insändarskribenter eller det enda ställe där de ”verkliga” avslöjandena kan göras, allt sammanfattat i den lätt mytiska bloggosfären.” 

skriver DN i gÃ¥rdagens ledare Konsten att sortera, som handlar om varför vissa saker blir ”nyhets”-nyheter i media, och andra inte blir det, och varför endel ”nyheter” som inte blir nyheter i media sprider sig som missnöje i bloggosfären. Det beror helt enkelt pÃ¥ att endel läsare inte förstÃ¥r urvalet en redaktion gör, pÃ¥stÃ¥r man i ledaren, och föreslÃ¥r att redaktioner ska bli ”öppnare”.

Jag tror inte det är hela förklaringen, men jag tror man har rätt i att det visar ett gap mellan media och publik. Alla yrkesgrupper har yrkeskunskaper, förhoppningsvis. De är specialister, förhoppningsvis, på det de förmodas göra. Alla kan inte vara specialister på allt, inte ens om man har den potentiella möjligheten, eftersom man helt enkelt inte har tiden. Man kan inte ha insyn i allt.

För media är tryckfrihetsförordningen och källskyddet en välsignelse och en förbannelse. Hur ska man kunna ha förtroende för nÃ¥gon som har rätt att förtiga sina källor? Som inte behöver redovisa sina arbetsmetoder för kunden, dvs läsaren. Hur ska man kunna övertyga om att man berättar ”sanningen”, när man inte kan bevisa den? Det tycker jag är en principiellt intressant och intrikat frÃ¥ga att fundera över.

Om man inte kan skapa förtroende genom att visa sina referenser, måste man skapa förtroende för sin person, som journalist, eller redaktion. Och hur ska man lyckas med det när det finns journalister som Marklund? Till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, misstro, förtroende, marklund, källskydd, tryckfrihetsförordningen

Det var dags. Vi kunde inte vänta längre. Det var så svårt att hålla fingrarna i styr, den glänsande röda klädseln skulle falla. Glitter och glamour falla till golvet. Det blev mer naket än någon kunnat föreställa sig.Hur många barr sitter på en gran egentligen? Cirka 95 % av dem hamnade i alla fall på golvet. Men nu doftar det gott om dammsugaren, som fått en inbyggd Wunderbaum till nästa påsbyte.

”Det är oerhört obehagligt att bli utsatt för det här massiva hatet, men jag har valt att inte läsa det. Jag har inte läst tidningarna heller för dÃ¥ tror jag man gÃ¥r sönder, säger hon.”

säger Liza i SvD idag.

Jag undrar hur Liza kan veta att/om hon är utsatt för hat, när hon inte har läst? Vem har matat henne med den uppfattningen?

Är det sÃ¥ att när det överlägsna pratet om illiterata människor som inte förstÃ¥r skillnaden mellan ”sann historia” och ”baserad pÃ¥ sann historia” inte fungerade för att tysta rösterna, fick man (jag Ã¥terkommer till vilka ”man” är senare) övergÃ¥ till andra överdrifter, t ex att kalla denna diskussion för ”drev”, ”mobbning” och nu till och med ”hat”! Det är starka ord …

Faktum är att jag uppfattat väldigt lite i debatten handla om Liza Marklund som person, förutom media-etablissemangets påståenden om det. Jag tror jag måste göra en ordentlig genomgång, för uppenbarligen har jag missat endel isåfall.

Det vore mycket, mycket bättre om Marklund kastade sig in och diskuterade sakfrÃ¥gorna, diskuterade konsekvenserna av att använda Gömda som ”referens”, eller underlag, till lagförslag, diskuterade frÃ¥gan som endel väcker om rasism. Diskuterade problemet med källskydd för referensmaterial. Det skulle kunna bli riktigt givande och riktigt intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om Marklund, Gömda, drev, media

En bild kom för mig en dag.

Den översta delen av bilden illustrerar ett samhälle med jämnstarka (stark definieras här något luddigt som har med självkänsla, självförtroende och personlig integritet att göra) individer. De tar eget ansvar, tänker och agerar fritt, och utövar inte tvång mot någon annan.

Den nedre delen av bilden illustrerar samma sak,alla tar eget ansvar, tänker och agerar fritt, och utövar inte tvång mot varann. Förutom att de turkosa personerna har något lägre självkänsla, eller självförtroende, eller liten personlig integritet, eller något annat personlighetsdrag som gör dem mjuka i kanterna, jämfört med de lila.

När de lila interagerar med varandra i den övre delen av bilden, studsar de alla omkring glada och nöjda med sig själva och världens tillstånd. Allt funkar bra.

När det finns både lila och turkosa människor i världen, som i den nedre delen av bilden, så studsar de lila omkring glada och nöjda med sig själva och världens tillstånd. Men när de råkar studsa mot en turkos person, studsar den turkosa inte säkert tillbaka i samma form, för den har av någon för de lila obegriplig anledning en så tunn gräns till sin egna personliga kärna, den är så mjuk på ett odefinierat sätt. Den lila kanske inte ens menar att inkräkta på den turkosas form, men den gör det med sin blotta existens, sitt lila agerande.

Det tycker jag är en komplikation med den mycket tilltalande tanken om att tänka, agera och handla fritt sÃ¥ länge man inte använder tvÃ¥ng mot andra. Eftersom det är sÃ¥ svÃ¥rt att veta vad upplevs som ”tvÃ¥ng”, eller skadar, nÃ¥gon annan. Ã…tminstone är det en komplikation när det gäller att agera och handla ”fritt”, i ett samhälle. Tänka fritt är jag övertygad om är en bra sak.

Läs även andra bloggares åsikter om Liberalism, självkänsla, självförtroende, personlig integritet, samhälle

Vaknar vid nio av en liten kille som kryper ner under täcket för att kramas. Vi går upp efter en stund, och medan kaffet bryggs skummar jag rubrikerna på DN, SvD och DI.

Vi ska ha kalas idag, så av hänsyn till gästerna behöver några punktinsatser avseende städning göras i hemmet. Enligt husmoderspraktikan väljer man då att städa badrum, hall och kök. Vardagsrummet får nöja sig med en omgång av dammsugaren samt bortplockning av glasspapper och fruktskal från bordet. Alla tidsskrifter som ligger och skräpar placeras i en behändig hög på sovrumsgolvet, i sovrummet har nämligen inte gäster något att göra.

Sen sätter jag mig vid datorn och konsumerar flera ord. Bl a läser jag igenom några bloggar om Marklundsdebaclet (Sagor från livbåten är i linje med mina egna reflektioner, emedan Livets ytligheter och lite till  lever upp till titeln och upprepar, på ett ytligt vis, ord från de etablerade försvararna, roande på ett oroande vis), samt fler kommentarer på Newsmill angående genusprofessorns Rosenberg inlägg. Det förvånar mig att många inte tycks se vidden, helheten, konsekvenserna, av Marklunds sanningen som inte var helt sann. Via kommentarerna kom jag till en gammal artikel av Marklund själv, vars budskap hon nog borde fräscha upp sitt sinne med.

Vidare mot ICA Maxi för att handla. Vi har lista, och det går ganska fort. Jag tycker det är kul att se vad andra handlar, och jag försjunker i tankar om vad de ska ha till middag, och hur deras veckoplanering ser ut. Undrar om de äter gröt till frukost, eller kanske fil, och sablarns vad mycket läsk de köper.

Medan vi handlade hade Lilla Dotter lånat min dator och spelat Little Girl Makeover.

Jag hinner läsa om Dagen då Andersson förlorade förståndet, en artikel som handlar om de som kan ta ansvar för sina gärningar och de som inte förmår. Tankeväckande, en komplicerad fråga. Via Arts & Letters daily, hittar jag till How the city hurts your brain, och tänker att huset vi vill bygga måste ha en oas till trädgård.

I Axess Magasin läser jag Som man bäddar fÃ¥r man ligga om Marklund, och En journalistik utan normer. I artikeln kan man bl a läsa om ”en värld där obsceniteter, förolämpningar och sexuella avslöjanden är humorns och kändisskapets verktyg”, vilket känns väldigt väl formulerat och precist fÃ¥ngat. Jag tror jag fÃ¥r anledning att Ã¥terkomma. Jag surfar förbi Bloggportalen och hittar detta lilla stycke, det är catfight i en del av bloggosfären, en god illustration till citatet ovan.

Kalaset hölls med middag och tårta och godis, och när gästerna gått satt jag med barnen i soffan och fortsatte att läsa.

Om Sveriges bråkigaste, och Ett mystiskt ljus över himlen. Om Åsas bekymmer med cykellyset och Vad vet politiker egentligen? Och ett lika intressant som kontroversiellt påstående av Sandviks förre VD, Nu är jag ännu säkrare på att klimathotet är en bluff.

Sen nattade jag barnen och började fundera över mängden ord man konsumerar varje dag. Idag var det ändå ganska lite ord med tanke på allt annat jag hade att göra. En normal dag är av googlianska proportioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Klimathot, Marklund, catfight, bloggosfären, ord, journalistik

Vändningen för dagen, i Gömda-diskussionen, blev överraskande (för mig i alla fall) Tiina Rosenberg som skriver om dramaturgi och anklagar generellt ”drevet” (oklart vilka de är) för mobbing. Hon jämför Gömda med en Hollywoodfilm som man ju självklart inte tror pÃ¥, säger hon, och uttalar sig i allmänna, nedsättande ordalag om folks förmÃ¥ga att ”förstÃ¥” sÃ¥’nt där.

Det är lustigt hur dessa etablerade mediafigurer, Guillou och Lövkvist häromdagen, Marklund själv och nu Rosenberg sÃ¥ smidigt undviker varje chans att diskutera nÃ¥gra som helst sakfrÃ¥gor, vilka jag anser det finns flera av i denna historia, och enbart ägnar sig Ã¥t att tala om för ”alla andra”, som implicit förmodas vara antingen illiterata eller avundsjuka eller bÃ¥de ock, att de inte vet nÃ¥got om hur det gÃ¥r till i branschen. ”Drev” är väl förresten sÃ¥’nt som kvällstidningar ägnar sig Ã¥t, det är själva definitionen.

Det är uppenbart att ingen av de som försöker tysta ned debatten vill diskutera sakfrÃ¥gor. De ovan nämda har inte sagt nÃ¥got om politiken i frÃ¥gan, de har inte diskuterat risken för backlash i kvinnomisshandelsfrÃ¥gor, de har bara diskuterat skillnader ”sann historia” och ”baserat pÃ¥ sann historia”, allihopa.  Som en skiva som hakat upp sig upprepar de samma saker hela tiden. Är det deras mantra? De har kanske insett, trots allt, att bland alla dessa tusentals människor som kan publicera sig själva, och faktiskt blir lästa, finns det de med mycket skarpare hjärnor och mycket skarpare förmÃ¥ga att uttrycka sig än Rosenberg och gänget. De riskerar att stÃ¥ sig slätt i en sakfrÃ¥gedebatt, delvis för att de inte kan försvara de osanningar som Marklund själv erkänt, delvis för att de faktiskt kommer att fÃ¥ det enormt svÃ¥rt av argumentationstekniska skäl! De är nämligen inte överlägsna, trots sina fackkunskaper, även om de tror det.

Debatten har fått ytterligare en dimension, eller avknoppning. Den avknoppningen heter rädsla att förlora makten om ordet! Den är möjligen inte ny, den rädslan, men den har visat sig igen, med förnyad kraft.

Detta är för övrigt en mycket bra artikel i sammanhanget.

Läs även andra bloggares åsikter om Tiina Rosenberg, Marklund, Gömda, media, sanning, sakfrågor

En lätt förvirrad debattledare. En svartögd man som knappt förstod sprÃ¥ket, än mindre kunde uttrycka sig. En solbränd, äppelkindad PR-konsult som jag inte minns vad han sa. En förläggare som upprepade detta med skillnaden i sann historia och baserad pÃ¥ sann historia, de kan minsann de litterära begreppen, de där personerna i förlagsbranschen. Dessutom hävdade han ungefär ”det var dÃ¥ det, idag minsann …”. En kvinna som kände sig personligt lurad. En veckopresstant som lugnt svarade pÃ¥ frÃ¥gor. Och en hysterisk EU-parlamentariker, tidigare ordförande för S-kvinnorna. Kort, osammanhängande debatt. Blev nÃ¥gon klokare? Man kan väl se debatten som bearbetning.

Det roligaste, eller obehagligaste, var Inger Segelströms resonemang att kammarrätten inte skulle ha slagit fast att familjen måste lämna Sverige, om det inte var så. Precis som om en dom i sig är ett bevis för att något är sant. Vidare spelade det ingen som helst roll för henne om Gömda är sann eller inte, för hon har pratat med Mia, så hon vet.

Ja, vad ska hon säga, Segelström, det ligger givetvis i hennes intresse att hävda att hon handlar rätt, in absurdum, även när det uppdagats att hennes information var fel. Menar hon därmed att hon skulle handlat på samma sätt oavsett informationen? Ja det menade hon faktiskt. Hon är politiker och handlar därmed på personlig övertygelse, dvs tro och känslor, och inte argument.

Undrar vilken vändning historien tar imorgon?

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, marklund, gömda, antonsson, segelström, politiker

”Elitidrotten är en positiv kraft i samhället. Detta uppmärksammar samhället genom att ge unga flickor och pojkar förutsättningar att utveckla sin talang till att kombinera studier och elitidrott. Riksdagen beslutade därför i början av 1980-talet att acceptera specialidrott som eget ämne för elever pÃ¥ idrottsgymnasierna. Ungdomar fÃ¥r här möjlighet att i konkurrens utveckla sina idrottsliga färdigheter med en intensiv satsning pÃ¥ specialidrotten, fÃ¥r tillgÃ¥ng till bra anläggningar och högt kvalificerade tränare i kombination med gymnasiestudier.” 

(ur ett informationshäfte om Riksidrottsgymnasier) 

Tänk att det tagit närmare trettio Ã¥r innan samma satsning har kunnat genomföras för teoretiskt begÃ¥vade elever. Jag är ganska säker pÃ¥ att nÃ¥gon som inte provoceras av den första meningen i citatet ovan, provoceras av följande mening ”Teoretisk begÃ¥vade människor är en positiv kraft i samhället.” men jag hoppas jag har fel. Och nu är det äntligen dags, tio skolor fÃ¥r starta spetsutbildningar till hösten. Det är fantastiskt bra att även teoretiskt begÃ¥vade barn och ungdomar kan fÃ¥ den stimulansen som idrottsbegÃ¥vade barn haft i nästan trettio Ã¥r!

Tio skolor är inte många, men det är bättre än inga. Och ytterligare tio ska startas nästa höst. Försöksperioden är bara fem år, vilket man väl får säga är lite kort tid att både etablera utbildningarna och att urskilja något resultat (det behövs statistik för säkra uttalanden). Men, vi får hoppas att man inser vikten av att genomföra detta och permanentar spetsutbildningarna. 

Förutom att det är positivt för de begåvade, borde det vara ett lyft för hela lärarkåren, både stimulerande och statusmässigt. Spetsutbildningar kräver spetskompetens bland lärarna. Duktiga lärare blir synliga, och det kan inte vara annat än positivt för alla.

Artiklar om spetsutbildningarna: DN, SvD, AB  

I Aftonbladet uttrycker Jan Guillou sitt förakt för de som inte har samma branschkunskaper som personer i förlagsvärlden, och på Newsmill uttrycker Niclas Lövkvist likartat förakt för bloggare och andra som inte påstås känna till litterära begrepp och genrer. Båda verkar tro att argument framförda som förolämpningar får stor tyngd i en debatt. Det är ett litterärt grepp kanske? Eller är det ett journalistiskt?

Precis som Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och DN har olika vinklingar, har självklart alla vanliga människor också olika åsikter om vad som är viktigt i denna historia. Några vill ställa Marklund till svars, vill bena ut den objektiva sanningen i händelseförloppet som Gömda baseras på, och få höra ursäkter för alla felaktigheter. Ord står mot ord. Några andra är bekymrade för de politiska implikationerna. Hur många felaktiga beslut har tagits pga tilltro till berättelsen? Och hur många liv har böckerna förstört? Hur många liv har de räddat kan man också fråga, och vilkas liv är i såfall viktigast?

Fler intressanta frågor dyker upp i svallvågorna av debatten. T ex medias makt, och bloggarnas. Niclas är öppet bekymrad över att etablerad media, publicister och journalister, förlorar makten. Jag tror faktiskt både han och etablerad media får vänja sig vid den pressen. Det är bara nyttigt. Om ni nu är så duktiga som ni säger, kommer ni ju att vara ledande i fortsättningen också, så var inte rädda!

Sluta rapportera om dokusåpor, kändisar och sport i parti och minut, gör lite riktigt journalistiskt arbete, ställ de viktiga frågorna och besvara dem, så ska det nog gå bra!

Niclas ställer en viktig frÃ¥ga mitt i allt gnällande, och det är ”Och när det har gjorts. Vad väntar dÃ¥?” Dvs när Marklund tvingas till avbön och ursäkter, vad händer dÃ¥?

Det funderar jag ocksÃ¥ pÃ¥. Är allt frid och fröjd dÃ¥? Är alla nöjda och glada? Ska vi köpa Gömda pÃ¥ skönlitteraturavdelningen, och böckerna som kommer att komma i kölvattnet av debatten, och tänka ”jösses vad bra det blev ordning i denna historia”?

Jag hoppas inte det. Jag hoppas på flera spin-off-effekter.

Jag hoppas att politiska projekt i fortsättningen inte bara baseras på sanna historier utan faktiskt är sanna historier!

Gömda har använts som exempel i rikdagsdebatten ”Det finns de som har försökt att hjälpa oss som inte är utsatta och behöver leva gömda i Sverige att förstÃ¥ hur det är att leva gömd, bl.a. Liza Marklund. I en av sina böcker har hon försökt att beskriva situationen och hur fruktansvärt den är.”

Vänsterpartiet refererar till Gömda när de ställer frÃ¥gan ”Vad gör regeringen för att kvinnor inte ska tvingas söka asyl i USA?”

Mona Sahlin börjar förstÃ¥ vidden i den här frÃ¥gan. ”Mona Sahlin säger att hon insett att kvinnor som lever gömda under hot frÃ¥n män mÃ¥ste kunna fÃ¥ hjälp att emigrera. Hon känner till ”sju-Ã¥tta stycken” sÃ¥dana fall och vill inleda ett samarbete med andra länder för att hjälpa dessa kvinnor.
- Som jag ser det mÃ¥ste staten betala detta.”

Hur kommer det sig att en skönlitterär berättelse haft sÃ¥ stort politiskt inflytande? Är det Liza Marklund som medvetet luras genom att lÃ¥ta berättelsen vara mer ”sann” än den är, eller är det politikerna som lÃ¥ter sig luras, och isÃ¥fall varför lÃ¥ter de sig luras? Hur ofta händer det?

Guillou och Lövkvist, som menar sig känna till alla litterära begrepp och veta när en historia är sann eller bara baserad på en sanning, eftersom de är i förlagsbranschen, har då förstås inga problem att avgöra, utan att ifrågasätta källor, om en historia är lämplig som referens i politiska frågor, eller inte. Men alla vi andra, som inte är i förlagsbranschen, hur ska vi veta när tryckfrihetsförordningen används för att skydda källor, eller när den används för att skydda författarens berättelse?

Läs även andra bloggares åsikter om Gömda, Marklund, Guillou, tryckfrihetsförordningen