Saknar konstnärer personlig integritet?

Joanna Rytel onanerar framför en katt och Pål Hollender puckar på prostituerade i sin konstutövning. Och Anna Odell spelar psyksjuk.

Saknar konstnärer personlig integritet? Är deras ”gränsöverskridanden” i själva verket ett desperat sökande efter deras egna gränser, deras egna personliga gränser? Ett sökande efter en personlig integritet, ett jag som inte riktigt är tydligt? Ett letande de utövar inför öppen ridå, just för att de saknar pesonlig integritet?

Är det konsten vi bevittnar, personliga sökanden som försöker generalisera ”det mänskliga”, som rättfärdigas som jakten på ”det mänskliga”? Isåfall blir det begripligt att/om det fungerar ibland, och inte ibland. Det beror helt enkelt på hur många människor som lider av samma gränsproblematik. Hur stor den kritiska massan är.

Sökande efter personlig integritet som legitimeras med konstnärliga ambitioner, konstnärligt gränsöverskridande. Jag kan inte säga något negativt om det, men inte heller positivt. Det som är bara mänskligt är på något sätt, jag känner empati för de som inte hittar hem. Men (stor) konst? Måste det göras som konst? Finns inga andra vägar? Måste vi applådera? Tillåt mig tvivla. I själva verket kommer upprördheten åt konsttilltaget ändå att ge konstnären en vink om vägen. Konst är inte bara envägs, det finns en sändare och en mottagare. Det är konsten, kommunikationen. Undrar om konstnärer inser det?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

5 reaktion på “Saknar konstnärer personlig integritet?

  1. Jag tror du har rätt de brister i sitt ”jag” och därmed brister de också i medkänsla.
    De tror sig vara ”übermänniskor” men är i själva verket undermänniskor – ty de saknar empati!

    För dem saknar ett ”budord” som ”Allt i viljen…” helt mening, eftersom de inte ens har kontroll över sitt eget känsloliv och därmed inte vet vad de ”vill att andra skall göra mot dem”.

    Deras ”projekt” och ”installationer” blir då enbart provokationer där själva provocerandet är målet. Att man gör individer illa saknar helt relevans – ja det kan ibland vara själva syftet – eftersom ”empati” är omöjlig för dem.

  2. Möjligen tror jag inte alla konstnärer saknar empati, men några gör det säkert. Det här fallet känns så otroligt egocentrerat och just oemptiskt. Och inte ens i konstens namn, ”för högre syften” (vilka de nu sägs vara) är det ok.

    Nu har Anna Odell testat en gräns hon gärna ville testa då … och mött ganska mycket motstånd. Det borde säga något.

  3. Oj, det var inte det jag menade. Snarare menade jag att den här typen av människor (Odell, Rytel, Hollender, Wilks m fl) förvränger begreppen ”konst” och ”konstnär” för att legitimera sina provokationer.

    Det finns massvis med konst och konstnärer som uppväcker starka känslor och reaktioner utan att vara provocerande, kränkande eller allmänfarlig.
    Den bästa är den som utgår från att skapa reaktioner genom att betraktaren identifierar sig med verket eller ibland även – via verket – med konstnären.

    Inte som de ovan nämnda genom att provocera, kränka eller på annat sätt alienera sig från betraktarna.

    För övrigt har hur många övergrepp som helst begåtts genom historien i namn av ”högre syften”, sådana resoneman är naturligtvis mumbo-jumbo oavsett om de handlar om konst, religion eller politik.

  4. Det där håller jag precis med om.

    Jag såg Nan Goldins utställning på Kulturhuset i höstas. En riktig misär som skildrades. Mera ”vardag”, misärglamorös vardag. Och jag tänkte på ”konst”. Några bilder var riktigt bra bilder, tycker jag, medans andra bara sa något i ett sammanhang. Miljöerna, bilderna, innehållet är provocerande, men inte på ett pretentiöst sätt. Utan mer lågmält skildrat, talande för sig själv, om en marginaliserad, miserabel värld. Som finns. Märkligt.

    Jag vet inte varför jag kom att tänka på det här, kanske för att fundera över ”konst”.

  5. Pingback: Det är ingen konst att göra folk förbannade | Psykbryt

Kommentarer inaktiverade.