Konstens sanning
onsdag 28 januari, 2009 klockan 22:06 av thebe |En student på konstfack bluffar sig in på psykakuten genom att spela (?) galen, blir omhändertagen enligt, får man förmoda, de rutiner som gäller för skogstokiga personer, och avslöjar sen att det var en del av ett konstprojekt. Nu är hon polisanmäld för tilltaget.
Vad farao förväntar sig människan (dvs Anna Odell)? Att alla ska applådera tilltaget och tycka det är fantastiskt? På Newsmill får Anna Odell stöd av Pål Hollender, som när han ändå håller på passar på att ge ”bloggare” en känga för deras röster i frågan, och av Joanna Rytel som säger att allt är tillåtet i konsten. Också studentkollegorna ger sitt stöd.
Att konst kan vara något oväntat som man inte tänkte på som konst, det är OK. Som bäst bidrar den till att vidga synsätt, kanske ge sinnliga upplevelser, glädjande upplevelser, tankeväckande upplevelser. Väcker känslor och tankar. Men är det rimligt att konstnärer tror att allt är tillåtet när det gäller konst? Att ett offer är värt för att rädda hundra, som Joanna Rytel skriver. Hur vet man att man räddar hundra? Är inte det bara konstnärens förhoppning? Ska allt tillåtas i konstens namn?
Varför verkar dessa konstnärer förvånade över den upprördhet som tilltaget väcker? Förväntar de sig att få använda skattepengar för vilka lekar som helst, och sen ha immunitet? Förväntar de sig att kunna göra vadsomhelst i konstens namn utan att bli ifrågasatta? Då vore det väl inte roligt? Då hade de ju inte uppnått något syfte?
Anna Odells tilltag påminner faktiskt lite om Liza Marklunds (betyder det att Liza Marklund är konstnär?), att fara med en osanning för att genomföra sitt eget projekt, sin egen sanning. Till varje pris.
Jag tror vi får ta oss en ordentlig funderare på det där med konsten, människorna och sanningen. Intressant.
Förresten, är det oproportionerligt många konststuderande som frekventerar psykakuten, eller psykiatrins korridorer?
Läs även andra bloggares åsikter om sanning, konstfack, konst, Anna Odell, Liza Marklund
Jag kanske är äkta konstnär trots allt….. fast en oförarglig sådan…
/faidros – oproportionerlig sedan över 10 år
*skrattar*, jag tror du är konstnär, möjligen arbetandes på annat sätt
. Jag är också konstnär, jag provocerade en kollega idag. Fast jag for inte med osanning …
Det klart att kvinnan skall polisanmälas. Konstbegreppet kan inte töjas hur långt som helst. Kan de inte skaffa sig ett hederligt jobb istället?
När jag var liten tyckte jag att konst handlade om att göra någonting vackert. Gärna på ett sätt som inte alla behärskar, till exempel genom att måla en vacker tavla som jag själv inte kunde ha målat. Nu tycker jag att konst i mångt och mycket handlar om att belysa någon del av samtiden. Utan att ha hört eller läst något om tilltaget du beskriver här, och därmed utan att bedöma kvaliteten, skulle jag tro att det faller inom ramarna för vad jag tycker är konst.
En fråga jag ställt mig ibland är var gränsen då går (för mig) mellan konst och hantverk.
Att ta en bild, redigera den i Photoshop och använda den vid grafisk formgivning – hantverk.
Att bildgoogla på olika kroppsdelar och sätta samman de första träffarna till en människa – konst.
Att göra små gubbar av drivved och sälja till turister – hantverk.
Att samla drivved och foga samman till ett ständigt växande bygge på någon annans strand – konst.
thebe skrev: ”Förresten, är det oproportionerligt många konststuderande som frekventerar psykakuten, eller psykiatrins korridorer?”
Jag tror det är oproportionerligt få!
….i förhållande till de som b o r d e tas in…
Fast i grunden handlar ju detta om en liten liten människa, en ligist som funnit ett innovativt sätt att ”legitimera” sin allmänna destruktivitet.
Samma mekanism återfinns bakom mellanvästerns kristna fundamentalister, upproren i Rosengård, stenkastarvänstern eller skinnskallehögern: det gäller att hitta en ideologi eller en ”sak” som motiverar destruktiviteten.
De kan tyckas komma från olika håll, men en sak förenar – de är alla små människor utan empati!
hakke; jag tycker inte heller konst nödvändigtvis är något som är vackert. Det kan det vara också förstås, för vad är vackert? Jag gillar konst som får det att kännas i kroppen, av känd eller okänd anledning (kanske som folk lyssnar på musik). Men att sätta människors tillit på spel, utnyttja människor, som faktiskt oväntat väl uttrycks i DN idag, gillar jag bara inte. Där går gränsen någonstans, för vad jag tycker är konst. För tillfället.
Lövet; ja, jag har också den där känslan av att utnyttja ”något” för sin egen destruktivitets skull. Att göra ”vad som helst” i konstens namn, eller för all del religionens … känns inte riktigt väl. Man får väl se vad som kommer av detta projekt.
Det är hemskt med en kvinna och går över våra gränser som vi satt upp i samhället, gränser som gör att vi kan leva i rättvisa och där de utsatta får den hjälp och det stöd de behöver och där de starka håller sig inom rim och reson när de skaffar sig det de vill ha.
Ibland är sanningen så dold och lögnen så förhärskande att det enda sättet att finna den rätta vägen är att ljuga – på det viset är ibland lögnen den största sanningen.
Carl; jo, man får fundera lite över vad som är OK eller inte i det samhälle vi alla lever i, och om vi vill upprätthålla det, eller inte, och till vilket pris.
Henrik; Mhm … då har någon bestämt för sig själv att det är enda sättet … men det kan man ju förstås göra.
Jag hörde på radio: ”Om hon ansåg att detta var konst, kanske hon _borde_ spärras in?”.
Klockrent, tyckte jag.
Tanken har slagit mig också
, kanske inte så mycket pga frågan om konst eller inte konst, utan mer pga själva tilltaget ”i konstens namn”.