Äntligen elitklasser!
torsdag 15 januari, 2009 klockan 20:14 av thebe |”Elitidrotten är en positiv kraft i samhället. Detta uppmärksammar samhället genom att ge unga flickor och pojkar förutsättningar att utveckla sin talang till att kombinera studier och elitidrott. Riksdagen beslutade därför i början av 1980-talet att acceptera specialidrott som eget ämne för elever på idrottsgymnasierna. Ungdomar får här möjlighet att i konkurrens utveckla sina idrottsliga färdigheter med en intensiv satsning på specialidrotten, får tillgång till bra anläggningar och högt kvalificerade tränare i kombination med gymnasiestudier.”
(ur ett informationshäfte om Riksidrottsgymnasier)
Tänk att det tagit närmare trettio år innan samma satsning har kunnat genomföras för teoretiskt begåvade elever. Jag är ganska säker på att någon som inte provoceras av den första meningen i citatet ovan, provoceras av följande mening ”Teoretisk begåvade människor är en positiv kraft i samhället.” men jag hoppas jag har fel. Och nu är det äntligen dags, tio skolor får starta spetsutbildningar till hösten. Det är fantastiskt bra att även teoretiskt begåvade barn och ungdomar kan få den stimulansen som idrottsbegåvade barn haft i nästan trettio år!
Tio skolor är inte många, men det är bättre än inga. Och ytterligare tio ska startas nästa höst. Försöksperioden är bara fem år, vilket man väl får säga är lite kort tid att både etablera utbildningarna och att urskilja något resultat (det behövs statistik för säkra uttalanden). Men, vi får hoppas att man inser vikten av att genomföra detta och permanentar spetsutbildningarna.
Förutom att det är positivt för de begåvade, borde det vara ett lyft för hela lärarkåren, både stimulerande och statusmässigt. Spetsutbildningar kräver spetskompetens bland lärarna. Duktiga lärare blir synliga, och det kan inte vara annat än positivt för alla.
Hej Thebe
Personligen ogillar jag Elitbegreppet rätt över.
Men det jag gillar är kunskaper och ödmjuka människor som är jäkligt duktiga.
Jag har skrivit en hel del om skolan på min blogg och jag har sedan länge ansett att duktighet har varit mobbat av det tillbakahållande jante.
Men detta behöver inte bytas till den destruktiva motsatsen ”Grandiost”.
Jag vill ha skolor som har resurser och kunskaper att tillfredsställa de ambitiösa och begåvade i teoretiska ämnen men även inom hantverk och konst.
Men man behöver inte använda sig av ordet elit. Det är något tröttsamt grandiost och fint i detta ord. Den som har haft turen att födas högbegåvad skall inte på köpet tro sig stå över andra utan tvärtom få en god självkänsla utan övermänniskoideal.
I min värd undervisas i matematik, särskild matematik och avancerad matematik. I vissa skolor undervisas enbart i avancerad matematik/fysik/kemi/biologi/mm just för att skapa ”klustereffekter” .
Men Elitskolor som begrepp: Nej. Det skapar bara segerregerings föreställningar.
Jag är minimalist: Jag älskar kunskap och duktiga människor. Men har samtidigt mycket svårt att stå ut med människor och grupper av människor som för sig att de är ”finare” än andra.
Vi har här en svår balansgång mellan att å ena sidan maximalt utnyttja befolkningens kunskapsresurser och å andra sidan hålla ihop ett land så att alla känner att de sitter o samma båt som ror åt samma håll. Det får inte bli: Vi och Dom andra.
Jag håller med dig om att det är kunskapen och duktiga människor man är ute efter. Inte ”elitism” i sin negativa bemärkelse. Jag har inte riktigt tänkt igenom det, men ordet ”elit” tycks nästan bara vara positivt när det handlar om elitidrottsmän (ja och kvinnor då). Medans till och med ”elitbloggare” som jag läste häromdagen låter negativt.
Människor som anser sig vara ”finare” än andra kopplar jag inte alls nödvändigtvis ihop med människor med stor kunskap.
Jag hade nog inte riktigt tänkt på det där med ”elitskola” vs ”elitmöjligheter” (och nu kan vi i detta sammanhang tänka på elit som något positivt). Jag var bara glad över möjligheterna, att det blir ”dokumenterat OK” att vara duktig i skolan. Speciella skolor är ingen nödvändighet, bara möjligheterna finns. På sätt och vis kan jag tycka att speciella klasser kan vara bra … det är faktiskt inte särskilt roligt att bli betraktad som ett UFO bara för att man har det lätt för sig i skolan, t ex. Det kan vara skönt att vara tillsammans med de som tänker någorlunda lika (och då menar jag inte i åsikter utan i sättet) som en själv. Särskilt under de osäkra uppväxtåren.
Samtidigt som isolering inte är bra. Ska man lära sig se helheter behöver man se ”allt” och möta alla sorters människor och se vad som är speciellt med alla. Det kan jag också hålla med om. Det värsta är att jag kan se det från flera håll, fördelarna på olika sätt. Det gäller att bestämma sig för vad som är det bästa bara …
”Vi och Dom” är aldrig bra. Det är inte bra för någon. Ibland tycker man att ”dom” är mera ”vi och dom” än vad ”vi” är …
Svårt det där. Men det är en början, möjligheten finns i alla fall!
Thebe
Jag vill vara ”klok” och då tror jag att ordet elit eller elitklasser skickar fel signaler. Jag vet att det användes just för idrott. Det är något speciell (knepigt) med idrott. Det verkar inte vara skiktande och exkluderande. Folk ser upp till elitidrottare. Det är liksom en frizon från upplevelsen av det sk klassamhället. Likaså med rock och filmstjärnor.
Men är man en elitingenjör eller en elitekonom så sprider man av någon anledning känslor av ”finhet” i många kretsar.
Jag märker ofta att när jag råkar säga att jag är civilingenjör så blir det alldeles tyst vid fikabordet. Jag ligger därför lågt. Det är något lurt.
När jag däremot bara visar mina kunskaper utan att signalera status med ”signalattribut” så vinner jag respekt. Man efterfrågar mina tjänster och vill köpa och betala för min kunskap. Jag är helt enkelt ”ljudkillen” som kan detta med signaler och knepigheter som andra kan ha glädje utav. Jag är hantverkare i i abstrakta frekvenser som folk har lust att betala för. Men tyst tyst tyst: Jag får inte säga att jag är civilingenjör (elitingenjör) Folk vill ha kunskaper men inte finhet.
Åtminstone inte i min vardagliga verkligheten.
Folk gillar helt enkelt kunskaper men inte känslan av att vara mindre värd.
Detta gäller speciellt människor i arbetarklass och den vardagliga medelklassen tex inom svensk industri. Man skall vara duktig men inte ha behovet av att visa sig för mer.
Detta kan vara störande. Men efter att ha jobbat en hel del med tyskar så känner jag att den svenska jante är betydligt lättare att stå ut med än den tyska Herr Doktor Doktor Doktor bocka bocka bocka kulturen. Ofattbart tröttsamt och dessutom med en verkningsgrad som går mot noll.
Jag får helt enkelt psykbryt av alla fördröjande Doktor doktor situationer. Saker som tar fem minuter i Sverige kan ta 2 dagar med tysk kommunikationshierarki.
Ungefär där är jag.
Jag förstår precis hur du menar. Jag har inte heller lyckats lista ut varför elitidrottare, och andra ”elit-stjärnor” som inte har med teoretiska kunskaper att göra, inte betraktas med samma skepsis, eller med samma känsla av underlägsenhet. Det är kanske är hur konkret, eller abstrakt det är? Människor har en fiktiv känsla av att den där idrottaren, eller filmstjärnan lika gärna skulle kunna vara de själva? Medans man mycket väl vet om man förstår det där abstrakta, matematiska, eller inte, och det är mycket obehagligt att inse att man inte förstår det? Att det ger en känsla av underlägsenhet?
Jag känner igen det där med att berätta om sitt yrke i ”fel” sammanhang. Ibland beskriver jag på annat sätt ”jag räknar”, men ibland blir jag trotsig och tycker att jag har samma rätt som alla andra att berätta om mitt yrke utan att ta hänsyn till om andra känner sig underlägsna, för det är helt deras egna känslor, det tycker inte jag. Man har olika intressen, olika fallenhet, och allt behövs, både de teoretiskt duktiga och de praktiskt duktiga! Till och med elitidrott behövs antar jag
.
Jag skrattar gott åt den tyska ”Herr Doktor” och ”Frau Doktor”-mentaliteten, jag har praktiska erfarenheter av det, otroligt … Jag lever dock i skyddad värld till vardags på jobbet, och behöver inte tänka mig för annat än i privata sammanhang faktiskt, men det kan vara nog så besvärligt. Och jag blir _arg_ på att människor själva får för sig det där med ”finhet” och ”överlägsenhet”/”underlägsenhet”, det ligger oftare helt hos dem själva, den uppfattningen, och jag begriper inte varför t ex jag ska behöva ”krypa” för det …
Men jag kan se flera sidor av saken. Intressant – som vanligt!