Trovärdighet och källkritik
onsdag 14 januari, 2009 klockan 23:45 av thebe |I Aftonbladet uttrycker Jan Guillou sitt förakt för de som inte har samma branschkunskaper som personer i förlagsvärlden, och på Newsmill uttrycker Niclas Lövkvist likartat förakt för bloggare och andra som inte påstås känna till litterära begrepp och genrer. Båda verkar tro att argument framförda som förolämpningar får stor tyngd i en debatt. Det är ett litterärt grepp kanske? Eller är det ett journalistiskt?
Precis som Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och DN har olika vinklingar, har självklart alla vanliga människor också olika åsikter om vad som är viktigt i denna historia. Några vill ställa Marklund till svars, vill bena ut den objektiva sanningen i händelseförloppet som Gömda baseras på, och få höra ursäkter för alla felaktigheter. Ord står mot ord. Några andra är bekymrade för de politiska implikationerna. Hur många felaktiga beslut har tagits pga tilltro till berättelsen? Och hur många liv har böckerna förstört? Hur många liv har de räddat kan man också fråga, och vilkas liv är i såfall viktigast?
Fler intressanta frågor dyker upp i svallvågorna av debatten. T ex medias makt, och bloggarnas. Niclas är öppet bekymrad över att etablerad media, publicister och journalister, förlorar makten. Jag tror faktiskt både han och etablerad media får vänja sig vid den pressen. Det är bara nyttigt. Om ni nu är så duktiga som ni säger, kommer ni ju att vara ledande i fortsättningen också, så var inte rädda!
Sluta rapportera om dokusåpor, kändisar och sport i parti och minut, gör lite riktigt journalistiskt arbete, ställ de viktiga frågorna och besvara dem, så ska det nog gå bra!
Niclas ställer en viktig fråga mitt i allt gnällande, och det är “Och när det har gjorts. Vad väntar då?” Dvs när Marklund tvingas till avbön och ursäkter, vad händer då?
Det funderar jag också på. Är allt frid och fröjd då? Är alla nöjda och glada? Ska vi köpa Gömda på skönlitteraturavdelningen, och böckerna som kommer att komma i kölvattnet av debatten, och tänka “jösses vad bra det blev ordning i denna historia“?
Jag hoppas inte det. Jag hoppas på flera spin-off-effekter.
Jag hoppas att politiska projekt i fortsättningen inte bara baseras på sanna historier utan faktiskt är sanna historier!
Gömda har använts som exempel i rikdagsdebatten “Det finns de som har försökt att hjälpa oss som inte är utsatta och behöver leva gömda i Sverige att förstå hur det är att leva gömd, bl.a. Liza Marklund. I en av sina böcker har hon försökt att beskriva situationen och hur fruktansvärt den är.”
Vänsterpartiet refererar till Gömda när de ställer frågan “Vad gör regeringen för att kvinnor inte ska tvingas söka asyl i USA?”
Mona Sahlin börjar förstå vidden i den här frågan. “Mona Sahlin säger att hon insett att kvinnor som lever gömda under hot från män måste kunna få hjälp att emigrera. Hon känner till “sju-åtta stycken” sådana fall och vill inleda ett samarbete med andra länder för att hjälpa dessa kvinnor.
- Som jag ser det måste staten betala detta.”
Hur kommer det sig att en skönlitterär berättelse haft så stort politiskt inflytande? Är det Liza Marklund som medvetet luras genom att låta berättelsen vara mer “sann” än den är, eller är det politikerna som låter sig luras, och isåfall varför låter de sig luras? Hur ofta händer det?
Guillou och Lövkvist, som menar sig känna till alla litterära begrepp och veta när en historia är sann eller bara baserad på en sanning, eftersom de är i förlagsbranschen, har då förstås inga problem att avgöra, utan att ifrågasätta källor, om en historia är lämplig som referens i politiska frågor, eller inte. Men alla vi andra, som inte är i förlagsbranschen, hur ska vi veta när tryckfrihetsförordningen används för att skydda källor, eller när den används för att skydda författarens berättelse?
Läs även andra bloggares åsikter om Gömda, Marklund, Guillou, tryckfrihetsförordningen
Ja, Göran Hägg, som inte precis är känd i Sverige som illiterat och okunnig om branschen, uttalar sig i TV4s Nyhetsmorgon:
http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.806372&renderingdepartment=2.4034
Där säger han att hävdar man att det man skrivit är sant bör det också vara det. Vidare anför han att antingen skriver man en reportagebok eller en roman- han menar på att det beklämmande mellanläget, “dokumentärromanen”, är ett problem för både delar av litteraturen.
Boken fyllde väl en politisk funktion i början på 90-talet. Ingen tog hänsyn till att priset blev mycket högt för de människor som utgör berättelsens råmaterial. Duon med mytomanen Maria och drivna och ambitiösa journalisten Marklund kunde agera framgångsrikt i en Zeitgeist som gjord för en bok som Gömda. Monica Antonsson var faktiskt en central figur för att Gömda togs upp på riksdagsnivå. Om Monicas roll kan man läsa på hennes egen blogg. http://monicaantonsson.blogspot.com/2009/01/vi-blev-grundlurade-av-mia-och-liza.html
Nu har tiderna ändrats, samhällsklimatet är annorlunda och Monica Antonsson fick dåligt samvete: Hon skrev Sanningen om Gömda för att ställa saker och ting till rätta, vilket hon förhoppningsvis lyckas med!
Gömda är ett tidsdokument från en tid som redan nu börjar kännas väldigt avlägsen. Den principiella diskussionen om sanning och lögn är däremot tidlös.
Du ställer det viktiga frågan:
“Är det Liza Marklund som medvetet luras genom att låta berättelsen vara mer “sann” än den är, eller är det politikerna som låter sig luras, och isåfall varför låter de sig luras? Hur ofta händer det?”
Jag tror att svaret på det är ja - Marklund slirar medvetet med fakta MED politikernas goda minne.
Det var det jag avsåg med “det mediapolitiska komplexet”. I detta fall har L.M. och ett antal politiker (Schyman, Segelström m fl) och andra opinionsbildare tillsammans jobbat för att befästa den politiska sanningen. Den politiska sanning som i detta fall skrivs “Kvinnor som offer för män (alla män)”.
Att etablera den sanningen kan dock inte vara ett politiskt mål i sig - eftersom det snarast driver jämställdheten ett steg bakåt - utan man måste rimligen ha en högre agenda. Frågan är vilken?
Bryt: Ja, mycket verkar handla om förvrängningar av ord och betydelser, det är lite fånigt. Bra att någon i de (erkänt) “litterära” kretsarna uttalar sig. Nu har jag inte lyssnat på programmet, men om Göran Hägg inte uttalar sig på ett vettigt sätt blir jag besviken.
Kristian; intressant att tänka på det som tidsdokument, tidsanda. Det kanske är tidsandan att dra fram “sanningen” nu då. Kanske den aldrig hade kunnat skrivas idag, den boken. Det var det som behövdes då … som Blondinbella verkar behövas nu, fast man inte kan begripa hur det går till.
Lövet; Det mediapolitiska komplexet behövde alla små delar för att röra sig åt de håll de ville … en liten lögn, eller förvriden sanning på ena kanten, någon som tar upp och förstorar den på andra. Osv, och en flinga blir en snöboll blir en lavin. Det stämmer lite med Kristians tanke där om tidsandan, de jobbade åt samma håll med sina egna små medel, och tog allt som passade in.
“Kvinnor som offer för (alla) män”, i den utsagan ligger inherent att man inte kan uttala sig negativt, utan risk för stämpel. Särskilt om man är man. På det sättet låser man debatten åt ett håll bara. Den högra agendan … den är väl alltid ökad makt i det sammanhanget, antar jag.
[…] Bloggat: Stefan Stenudd, Arvid Falk, Monica Antonsson, I Cattas lilla värld, Badlands hyena, Unni Drougge, Psykologistudenten, Witchbitch, theWitch, Ord av Jerry, Debattredaktionen, Gunilla Kinn, Ingrid Carlqvist, Meningen med livet, Trilog, […]