Trilog

Jag är kulturradikal. Faktum är att jag nog faktiskt är så fantastiskt radikal att jag inte vet vad kulturradikal precis och megadikto kan antas innebära och hur det uttrycker sig. Är inte det radikalt så det skriker om det? Nästan utopiskt neo-radikalt skulle man kunna säga.

När man är kulturradikal utmanar man inte bara den traditionella normen inom konst, musik litteratur och andra kulturyttringar, utan även de sociala normerna. Säger Wikipedia. Då får man anta att det är så. Men politiskt? Ånä, jag är inte politisk i några uttryck alls. Min åsikt är att alla ska göra som det deras hjärtan vill, utan att vara taskiga mot andra. Anti-oginismen alltså, ansluter jag mig till. Det är kanske också radikalt, vem vet.

Undrar vad jag ska hitta på för social icke-normativ grej imorgon då?

Idag gick jag förbi pressbyrån-med-en-massa-tidsskrifter och gick in och tänkte köpa något kul. Neo hade en vacker framsida. Men så bläddrade jag lite i den, och redaktionen såg ut som tonåringarna som hänger utanför köpcentrat i jobbstaden. De som frenetiskt knappar på sina mobiler hela tiden. Så jag lät bli. Kanske kan jag tvinga mig att köpa den en dag i alla fall, man ska ju inte vara konservativ.

Häromdagen köpte jag söndagsutgåvan av det stock-konservativa pressorganet Svenska Dagbladet. Påpekades det här bredvid mig. Jag erkänner att jag är superradikal.

Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, kulturradikal, Neo