När blir sanningen sann?
måndag 12 januari, 2009 klockan 13:15 av thebe |“Det står inte ”ett sant reportage” på bokens omslag utan ”en sann historia” av det enkla skälet att ett reportage definitionsmässigt måste vara sant.”En sann historia” är alltså något annat än ett reportage.“
“Man kan tänka sig en litterär sanning eller, som i Liza Marklunds fall, en politisk sanning.”
“Ingen har bestridit den generella, ”politiska” sanningen i ”Gömda”. Allt borde därmed vara frid och fröjd. Liza Marklund skrev en bok som gjorde världen något bättre och mer kan en politiskt syftande författare inte önska sig.”
Dessa citat är hämtade från Ann-Marie Skarps text på Piratförlagets hemsida angående debatten om Gömda. Inte ens om man läser hela texten får man veta vilken sanning som är den verkliga, mest sanna, sanningen.
Sanning, i sanning ett filosofiskt begrepp, verkar vara något som behöver redas ut. En litterär sanning skiljer sig från sanningen i ett reportage, som kan vara ytterligare något annat än en politisk sanning? För att inte tala om sanningen i en historia eller berättelse.
Huruvida Liza Marklund skriver sanning eller ej känns som en petitess när man helt öppet skriver att den politiska sanningen inte alls behöver överensstämma med någon annan sanning … Det är lite som att man har känt det på sig, att politiker inte har någon aning om någon annan sanning än den sanning de gärna vill bedriva.
Tycker Ann-Marie Skarp att detta på något sätt skulle vara överslätande ord? Nu blev det ju snarare riktigt hemskt. I en politisk kamp kan man alltså sätta ihop fiktiva dokument att driva sina frågor med, och använda för att övertyga folk med. Att använda för sina egna syften!
“… men efter hand fann jag själva formatet begränsande. Dels på grund av texternas avgränsade längd, men också på grund av journalistikens inneboende krav på objektivitet …”
Gömda beskrivs med orden: ” … Detta är en sann historia, en dokumentär roman.” Problemet är alltså inte bara att underrubriken på boken är “en sann historia”, den beskrivs också som en sann historia. Hur sann ska en historia vara för att vara sann?
Räcker det att den är en politisk sanning?
Nejmen var det inte det vi trodde: Att den politiska sanningen alltid var den enda RIKTIGA sanningen.
Det tänder ett förklaringens ljus över många debatter som för mig tidigare framstått som obegripliga, t ex:
Debatten om pojkar och flickor mattekunskaper - i ett Sverige där killar den senaste 10-20 åren konsekvent presterat sämre än tjejer i ALLA grundskoleämnen (utom gympa) förs regelbundet debatten om hur “Matematiken [och de naturvetenskapliga ämnena] skall anpassas för tjejernas sätt att lära”. Se bla debatten om boken “Förstagluttarna” strax före jul.
Debatten om kvinnors underläge i vården av hjärtsjuka där alla vet att anderlen män som insjuknar och dör i hjärt-/kärlsjuka är väsentligt högre.
Gudrun Schymans “lådvinskvinnofälla” - nån som kollat kvoten manliga/kvinnliga alkoholister?
osv, osv, osv…
Det illustrerar på ett mycket tydligt - om än omedvetet från Skarps sida - hur långt man är beredd att gå för att hävda den “Politiska Sanningen” - den att: “Alla kvinnor är offer och alla män är förövare”.
Frågan är om politiska uppfattningar kan vara sanna men i så fall kanske den sanningen är mer väsentlig än en enskild historia.
Den här romanen har jag aldrig läst men jag har alltid irriterat mig på den, min “känsla” har ju varit att den är falsk, trots att den är sann. Så jag kanske tänker lika flummigt som Ann-Marie Skarp.. Men nu kan jag tänka att historien är falsk eftersom den är falsk, det verkar lite mer logiskt.
Lövet: Det lustiga är att de (Marklund och Skarp) använder “politisk sanning” resp “politiskt projekt” som något sorts alibi för att det är tillåtet att vinkla den objektiva sanningen (vi säger det finns en sådan fastän ingen ännu riktigt vet vilken den är). Och endel verkar nöjda med Marklunds svar, det var “bra”. Ja, bra i meningen smart … smart drag att hålla kvar debatten kring fåniga detaljfrågor “nähä, så var det inte” resp “joho, så var det visst”. Så länge debatten är kvar där och inte gräver efter den politiska inverkan av en fiktiv sanning är det bra för Marklund. För börjar man gräva i hennes politiska agenda, kanske det blir mycketmycket värre - för henne. Det verkar inte så lämpligt att försöka övertyga med icke-sanningar.
Vilket väl iofs inte är ovanligt, “den politiska sanningen är den vinklade subjektiva sanningen som leder en till ens mål”, kunde väl vara en bra definition. Du har ju fler bra exempel på hur den vinklade sanningen kan användas.
Daniel: Nej, politiska uppfattningar känns inte lika sanna som man kan förvänta sig av “politiska sanningar” som Skarp skrev. Logiken verkar bättre om det sanna är sant och det falska falskt, helt klart …
[…] tankar om stort och smått: Liza kraschar Newsmill the real mymlan: liza trasslar in sig Trilog: När blir sanningen sann? Entreprenörsgrodden: Liza Marklund - Författare eller journalist? Kajsa Kavat: Jaha, […]
Precis - det de säger är att “ändamålet helgade medlen” i detta fall. Och vad jag ville illustrera var fler fall där just denna politiska sanning “Kvinnor som offer (för män)” skall befästas.
Men samtidigt slår de ju knut på sig själva. Problemet med kvinnor som misshandlas av sina män är allvarligt nog redan i sin relativt sett begränsade förekomst. Den behöver inte blåsas upp vare sig som i “Gömda” med arabiska “maffiosi” och automatvapen; eller som i ROKS-sammanhang med överdriven statistik. Det behöver bekämpas med relevanta åtgärder (till vilka INTE hör sänkta beviskrav i brottmål).
Sådana här förvrängningar och överdrifter sker ändå regelmässigt i det “mediapolitiska komplexet”* - man undrar varför? De måste ju förstå att regelmässiga överdrifter till slut leder till motreaktioner, men de tycks vara beredd att ta den risken. Varför? Vilken agenda är det de har som får dem att fortsätta plugga denna “offer-ramsa” på high rotation - trots att folk börjar tröttna på refrängen?
*) Oj vad tycks om den ordkonstruktionen - den är jag nästan lite stolt över själv…
mediapolitiska komplexet var en bra fras
“Det är förnuftigt att handla ändamålsenligt om ändamålet är förnuftigt.” … Om ändamålet är att skydda människor (kvinnor) från misshandel, eller misstanke därom, verkar det ju som om man kan ta till vad som helst “försäkerhetsskull”, men då uppfyller man inte t ex ändamålet att man inte ska kunna anklagas på lättvindliga grunder.
Jo, det är klart det är vanligt att vinkla. Och skyddandet av källor är till den milda grad så överdrivet att ingen någonsin kan utföra någon källgranskning i så’na här fall verkar det som. Tänk om man gjorde så i andra delar av samhället/industrin …