Sanna berättelser
söndag 11 januari, 2009 klockan 16:00 av thebe |Vilken är tjusningen med ”sanna berättelser”? Debaklet med Gömda aktualiserar denna fråga som jag då och då brukar fundera på. På mig fungerar reklam som ”baserat på en sann historia” uppenbarligen tvärtom jämfört med hur det tycks funka på många andra människor. Jag tycker böcker och filmer med sanna bakgrunder känns tråkiga. Det är inte säkert de är tråkiga, men min intuitiva etikettering av dem är ”Tråkig”. Jag känner alltså ingen särskild fascination inför ”sanna berättelser”.
Det är kanske en lika intressant fråga varför man inte känner fascination inför sanna berättelser, som frågan om varför man känner fascination inför sanna berättelser. Men jag väljer att ge mig på spekulationer kring det stora intresset för de sanna berättelserna. Jag buntar ihop sanna berättelser med dokusåpor, eftersom jag har ungefär samma intuitiva känsla för dem som för sanningsbaserade böcker och filmer – Tråkigt.
Alltså. Eftersom folk sitter och dreglar över dokusåpor, dreglar de över ”sanna berättelser”. Det är känslan av att vara bättre än någon, att vara lika som någon, att kan han så kan jag, av skandalvittring och framgångssagor. Moderna legender. Förebilder. Sedesamma berättelser, eller o-sedesamma då. Allt det där som förmedlades av stammens Shaman då för tusentals år sen. Det är de sanna berättelsernas och dokusåpornas betydelse. Levnadshistorier avsedda att hjälpa oss i livet. Eller stjälpa.
Jag undrar vad som hände med Shamanen om han råkade brodera lite extra, eller rent av avvek alldeles förskräckligt för att dramatisera och putsa historien om stamkollegan som dödade Stora Björnen när han med fara för sitt eget liv, och indirekt alla andras, gick genvägen över tundranför att komma hem med hjortköttet innan de gamla dog av svält? När det i själva verket var så att han råkade trampa ihjäl två fjäll-lämlar i mörkret på en fisketur.
Undrar om det blev namninsamling och tings-debatt då? I Gömda-debaklet finns det namninsamling för en öppen debatt. Fast jag är osäker på vad den öppna debatten ska handla om, det finns så många vinklingar av denna historia, endel mer allvarliga och endel rent banala. Och att ha en namninsamling känns som man tycker det handlar om en demokratisk rättighet som ska hanteras. Folket ska säga sitt. Lite avigt, eller lite roande, kan jag tycka. Men det tycker jag nästan alltid om namninsamlingar, oavsett vad det handlar om.
Idag skriver Ulrika Stahre på Aftonbladets kultursida om Bluffen som gick hem. Artikeln behandlar både Marklunds ”sanning” och Antonssons ”karaktärsmord”. I ytterligare ett stycke behandlas detta med trenden kring sanna berättelser, och i det avslutande stycket får den självgoda bloggvärlden en känga;
”Så mycket hat och avsky och desperation är svårt att ta in. Ett provocerande rum av utspolade frustrationer.”
Som en uppgörelse med hela diskussionen på ett bräde. Från sanningen om osanningar till bloggfrustrationer (jag rekommenderar Avreagera). Men var finns Shamanen?
Läs även andra bloggares åsikter om schaman, Liza Marklund, Monica Antonsson, Gömda, bloggar, frustrationer
om du inte tror på sanna berättelser..vad tror du på då? vad hände enligt dig på slutet av 30-talet och under 40-talet? är du en sån som förnekar förintelsen ? Det kanske bara var ungar som man bakade baguetter i eller?
sant är sant
Jerker. Läs igen. Jag tror inte riktigt du förstår vad som står i min text.