Trilog

Jag har inte läst nÃ¥got av Liza Marklund, hennes genre är inget som fÃ¥ngar mitt intresse. SÃ¥ när jag först läste indignerade rubriker om att hennes böcker Gömda och Asyl (och är det nÃ¥gon mer?) inte är sanna, ryckte jag bara pÃ¥ axlarna och tänkte Än sen, det är skönlitteratur, en historia, vem bryr sig om vad som är “sant” eller inte?

Och det gör jag egentligen fortfarande. Vem bryr sig, och varför? Vilka skulle anledningarna vara till att bli upprörd över att historien i en bok inte är “sann”?

En anledning är uppenbar. Att författaren gör anspråk på sanningen. Påstår sig skildra en sann historia. Uppdagas då sanningen, dvs att sanningen inte är sanningen, kan man förvänta sig att folk blir moraliskt upprörda. Det är nämligen fult att ljuga! Det gör man inte!

Men reaktionerna tycks vara lite för kraftiga för att motsvara enbart moralisk upprördhet, det tycks ligga mer bakom detta. Inte nog med att böckernas överensstämmelse med verkliga händelser misstänks vara skral. Upprördheten gäller också de verkliga händelserna. De inblandade personernas vandel och moral. Alltså inte bara skildringen av dem. Vad hände egentligen? Upprördheten sträcker sig också till diskussion om kvinnomisshandel, skyddande av identiteter som dels ett samhällsfenomen, dels i det enskilda verkliga fallet. Några vill använda historierna i böckerna som vittnesmål för samhällets syn på och agerande för misshandlade kvinnor. Om det nu inte, i verkligheten, är lika svart eller vitt som påstås, så begränsas förstås vittnesmålets tyngd.

Vilken som är sanningen eller ej har jag förstås ingen aning om, och beroende på vilket perspektiv man har, har den förmodligen olika betydelse. Men en sak undrar jag, och det är om en inte så oviktig del av upprördheten helt enkelt består i att människor som läst och förfasats känner sig lurade, alldeles oaktat den sanna sanningen om vare sig skildringen i böckerna, eller händelserna. Jag vet inte om källor, i den mån de finns, anges i böckerna, eller om något görs för att styrka trovärdigheten i berättelsen, men jag förmodar att man i efterhand kan känna sig rätt dum att bara ha trott på något, utan att ifrågasätta motiv eller syften alls, och det senare visar sig att man blivit förd bakom ljuset.

Jag undrar om inte den till synes oproportionerliga upprördheten har sin grund i just detta faktum att människor känner sig korkade för att de trott på en historia bara för att en författare påstår att den är sann. Och den upprördheten är naturligtvis inte att förakta. Om Liza Marklund tror på sin historia vore det väl enkelt för henne att delta i diskussionerna och förklara sin utgångspunkt och presentera sina fakta? Men istället håller hon sig undan och väntar på att stormen ska lägga sig, g(l)ömmas.

PÃ¥ Newsmill pÃ¥gÃ¥r förstÃ¥s debatten, t ex Därför mörkar Liza Marklund sanningen om “Mia”.  Bloggaren Jerry skriver en hel del ,och  Kulturbloggen skriver om skandalen som sopas under mattan.

Jag är fascinerad.

Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, sanningen, Gömda, Asyl, kvinnomisshandel