Trilog

(SlÃ¥ inte upp ”hurusom” pÃ¥ tyda.se, ety resultatet kommer att fÃ¥ dig att generas).

För två veckor sen filosoferade jag över mängden ord om konsumeras på en dag. De är inte få. Dagen idag har inte varit så full av förpliktelser utöver att bistå barnen och deras kompisar med födointag vid lämpliga tillfällen samt viss IT-service. En lång promenad innan ljuset försvann kan inte kallas förpliktelse utan faller mer under kategorin nödvändigheter.

Därför har läsning kunnat uppta en stor del av dagen. Och nu anser jag att jag inte kan undanhålla Dig de intressanta reflektioner och lärdomar jag därmed tagit del av.

En hysteriskt rolig liten novell om narkotikabekämpning startade dagen. Jag har alltid misstänkt att stora organisationer utan ingenjörer jobbar med intressanta projekt … Jag konstaterade vidare att Obamas regering faller mig smaken gällande synen pÃ¥ kunskap. Och när vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ det, vill jag inte sjunga dÃ¥rskapens lov, utan oroas snarare över att det verkar vara en trend i samhället. Lite philosophy talk är väl aldrig fel?

Lite reviderad Joy of Sex kanske? Eller en essä om vetenskap och demokrati? Vi har tur som lever nu, och får se månen och solen lika stora på himlen, och därmed följande tjusiga solförmörkelser. Det såg minsann inte dinosaurierna!

Obamas installationstal var minsann ingen poesi, utan mer allvar och kärva tider, fixa huset för att sälja dyrt är ingen idé längre. Att gudsfruktan är bra för ett fungerande samhälle är minsann inte säkert. Och något intressant om varför alla är konstnärer.

Senaste numret av Axess läste jag nästan från pärm till pärm, the old fashioned way, halvliggandes i soffan. Om man vill, kan man läsa The Praise of Folly on-line. Jag ska bara lägga mig tillrätta i soffan.

Dyskalkyli, kan man förstå, är en besvärlig åkomma.

Till exempel kan det göra kaffet alldeles blaskigt om den diskalkyska personen inte koncentrerar sig ordentligt på räknandet vid kaffekokandet. Och blaskigt kaffe är inte gott.

Men, jag har givetvis en idé för hur man hjälper upp livet och kommer förbi denna lilla förtretlighet. Man tillverkar helt enkelt kaffefilter med iso-kopp-linjer i, se innovationsskissen här bredvid.

VarsÃ¥god och börja tillverka nu. Jag ser fram emot att finna dess kaffefilter pÃ¥ ICA Maxi nästa gÃ¥ng vi behöver fylla pÃ¥ förrÃ¥det. När ni ändÃ¥ är igÃ¥ng att tillverka dessa, kan ni vänligen göra dem elastiska ocksÃ¥? Det skulle vara mycket enklare om det bara fanns en storlek av kaffefilter att välja pÃ¥ …

Fredag på kontoret. Fredagar är antingen ganska avstressande, eller uppstressande. Det beror på var någonstans man är i sina projekt. Är man i början av det jättestora utvecklingsprojektet är fredagen dagen då man gör de där utflippade beräkningarna, testar de vansinniga idéerna, tillåter sig lite crazy programming, och liknande. Är man i slutet av projektet vill man inte ha fredagar.

Dagen till ära tänkte jag avslöja ingenjörens outfit. Nänä, inga bildbevis. Vi ingenjörer är abstrakt tänkande varelser, varför ni läsare förväntas kunna bilda er en bild av det jag nu tänker beskriva.

Vi gör förstås inga av de 10 misstagen när det gäller make-up, förutom ibland. När misstagen sker beror det inte så mycket på okunskap som på ett stort mått av disträhet. Det är lite genant att komma till jobbet med bara mascara på det ena ögats ögonfransar, men jag tröstar mig med att ingen av mina kollegor kommer att lägga märke till dylika fadäser i alla fall.

Dagens outfit, i alla fall, bestod av en lätt foundation från Clinique som jag är riktigt förtjust i, eftersom den varken känns eller syns. Till det svart mascara samt en svart eye-liner längs ungefär halva nedre ögonfransen, det tyckte jag var lagom idag. Röda strumpor, over-knee, det är så skönt och sexigt, jeans, samt en vit figurformad snygg tröja. Håret fixar jag genom att rufsa till det i hårtorken ca 20 sekunder. Perfekt. Dr Martens grova skor, samt intellektuella glasögon och looken är klar. Favvoparfymen Neo, samt en slarvig snodd runt handleden att sätta upphåret med när så erfordras. Den genomtänkta ingenjörslooken.

Större delen av dagen satt jag vid mitt skrivbord och tänkte, svarade på mail, samt genomförde beräkningar. Min outfit gjorde succé, den funkade hela tiden. Ingen sa att jag såg för gräslig ut.

Typ såhär:

Läs även andra bloggares åsikter om ingenjör, casual friday, jobb, utvecklingsprojekt, outfit, modeblogg

Detta lilla konstverk, i all sin anspråkslöshet, får avsluta dagen. Dagen då travhästen Blixten inte blev diskuterad. Dagen när det bara är två dagar kvar tills januaris experiment i bloggandet kan summeras. Kanske är det en installation, kanske är det något annat. Nästa månad ska jag hitta på ett nytt tema för bloggandet.

Egentligen har jag hela dagen tänkt skriva ett inlägg om travhästar som heter Blixten, men det kommer hela tiden saker i vägen. Konsten kommer i vägen. Allt för konsten. Jag skriver inlägg efter inlägg om den.

Jag gillar konst. Inte bara vacker konst. Utan konstig konst också. Och också konst som jag inte gillar, kan jag gilla på ett annat sätt. Och oavsett om det är konstnären själv eller inte, som ska definiera vad som är konst, behöver jag inte tycka allt är konst. Eller blir det konst i ögonblicket när det säger mig något?

Liksom antal modeller av mobiltelefoner exploderar, går det inflation i konstbegreppet. Det ligger kanske i tiden. Om gränser ska sprängas, blir förstås området som är konst större och större. Till slut lever vi alla i ett realtidskonstverk.

Vad sägs om detta:

”Jag ville göra honom rättvisa i det här vackra, nära och härliga som jag har haft.” ”Jag kände att mannen i mitt liv, honom ska jag lyfta fram, honom ska jag hylla.” Av en händelse trillade jag in pÃ¥ en artikel om en musiker som begÃ¥tt självmord, och vars konstnärs-änka nu ställer ut mÃ¥lerier föreställandes hans intima delar.

Konst?

Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstbegrepp, konstverk

Joanna Rytel onanerar framför en katt och Pål Hollender puckar på prostituerade i sin konstutövning. Och Anna Odell spelar psyksjuk.

Saknar konstnärer personlig integritet? Är deras ”gränsöverskridanden” i själva verket ett desperat sökande efter deras egna gränser, deras egna personliga gränser? Ett sökande efter en personlig integritet, ett jag som inte riktigt är tydligt? Ett letande de utövar inför öppen ridÃ¥, just för att de saknar pesonlig integritet?

Är det konsten vi bevittnar, personliga sökanden som försöker generalisera ”det mänskliga”, som rättfärdigas som jakten pÃ¥ ”det mänskliga”? IsÃ¥fall blir det begripligt att/om det fungerar ibland, och inte ibland. Det beror helt enkelt pÃ¥ hur mÃ¥nga människor som lider av samma gränsproblematik. Hur stor den kritiska massan är.

Sökande efter personlig integritet som legitimeras med konstnärliga ambitioner, konstnärligt gränsöverskridande. Jag kan inte säga något negativt om det, men inte heller positivt. Det som är bara mänskligt är på något sätt, jag känner empati för de som inte hittar hem. Men (stor) konst? Måste det göras som konst? Finns inga andra vägar? Måste vi applådera? Tillåt mig tvivla. I själva verket kommer upprördheten åt konsttilltaget ändå att ge konstnären en vink om vägen. Konst är inte bara envägs, det finns en sändare och en mottagare. Det är konsten, kommunikationen. Undrar om konstnärer inser det?

Läs även andra bloggares åsikter om integritet, konst, gränsöverskridande

Det är lite synd om en del yrkesgrupper. Konstnärer till exempel. Man kan gå en utbildning på konstfack i t ex tre år som leder till en kandidatexamen, eller fem år och få en mastersexamen. Men vad är konst egentligen? En definition nämnde jag i ett tidigare inlägg. Om konstnären själv bestämmer vad som är konst, kan jag också åstadkomma konst, utan fem års konstnärlig utbildning. Man behöver inte ha konstnärlig masterexamen för att vara konstnär. Om man åstadkommer konst är man konstnär. Jobbig cirkel.

Journalisters resultat är ofta en skriven text. Alla människor, i princip, kan skriva en text.

För sÃ¥’na yrkesgrupper där ”vanliga människor” till synes kan göra samma typ av jobb, Ã¥stadkomma till synes samma resultat, som den med flera Ã¥rs utbildning, kan man förstÃ¥ detta kämpande för att rättfärdiga sin egen existens. Den kampen ser vi mellan traditionell media och bloggar, i t ex Marklund-debatten, där traditionell media i stor utsträckning använde sig av nedsättande och generaliserade beskrivningar av gruppen ”bloggare”. Det kan man se som ett sätt att försöka hÃ¥lla distansen och rättfärdiga sin yrkesgrupp.

Konstnärer, de med fem års utbildning, behöver ta till extrema grepp för att synas och märkas, när alla människor kan fotografera och åstadkomma sin egen konst med ritprogram eller betonginstallationer i trädgården. Ska det vara någon konst att åstadkomma konst? Vad ska vi med konsten till, egentligen?

Det är faktiskt synd om dem … de som ”skriver och ritar”*, att hävda sitt yrke, att de behövs, när de dels ofta inte kan försörja sig pÃ¥ det de gör utan bidrag, dels har yrken som alla har möjlighet att ”fuska” i. Och när det inte är helt tydligt vad de egentligen gör. Vilken nytta de Ã¥stadkommer. (Och här lämnar jag frÃ¥gan om vad nytta är, och om man alltid mÃ¥ste göra nytta).

* ”skriver och ritar” fÃ¥r här vara symbol för konstnärliga yrken. Och journalistiska.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, journalism, konstfack, utbildning, konstnär

En student på konstfack bluffar sig in på psykakuten genom att spela (?) galen, blir omhändertagen enligt, får man förmoda, de rutiner som gäller för skogstokiga personer, och avslöjar sen att det var en del av ett konstprojekt. Nu är hon polisanmäld för tilltaget.

Vad farao förväntar sig människan (dvs Anna Odell)? Att alla ska applÃ¥dera tilltaget och tycka det är fantastiskt? PÃ¥ Newsmill fÃ¥r Anna Odell stöd av PÃ¥l Hollender, som när han ändÃ¥ hÃ¥ller pÃ¥ passar pÃ¥ att ge ”bloggare” en känga för deras röster i frÃ¥gan, och av Joanna Rytel som säger att allt är tillÃ¥tet i konsten. OcksÃ¥ studentkollegorna ger sitt stöd.

Att konst kan vara något oväntat som man inte tänkte på som konst, det är OK. Som bäst bidrar den till att vidga synsätt, kanske ge sinnliga upplevelser, glädjande upplevelser, tankeväckande upplevelser. Väcker känslor och tankar. Men är det rimligt att konstnärer tror att allt är tillåtet när det gäller konst? Att ett offer är värt för att rädda hundra, som Joanna Rytel skriver. Hur vet man att man räddar hundra? Är inte det bara konstnärens förhoppning? Ska allt tillåtas i konstens namn?

Varför verkar dessa konstnärer förvånade över den upprördhet som tilltaget väcker? Förväntar de sig att få använda skattepengar för vilka lekar som helst, och sen ha immunitet? Förväntar de sig att kunna göra vadsomhelst i konstens namn utan att bli ifrågasatta? Då vore det väl inte roligt? Då hade de ju inte uppnått något syfte?

Anna Odells tilltag påminner faktiskt lite om Liza Marklunds (betyder det att Liza Marklund är konstnär?), att fara med en osanning för att genomföra sitt eget projekt, sin egen sanning. Till varje pris.

Jag tror vi får ta oss en ordentlig funderare på det där med konsten, människorna och sanningen. Intressant.

Förresten, är det oproportionerligt många konststuderande som frekventerar psykakuten, eller psykiatrins korridorer?

Läs även andra bloggares åsikter om sanning, konstfack, konst, Anna Odell, Liza Marklund

Är det konst att spela psyksjuk och bli tvångsintagen på psyket och tvångsmedicineras? För Anna Odell var det uppenbarligen ingen konst i alla fall. Det gick alldeles utmärkt. Eftersom polis och sjukvård har skyldighet att ta om hand vilka tokar som helst.

En definition av konst är att konstnären själv bestämmer vad som är konst. Men tolkningen måste ligga i betraktarens öga. Anna Odell använde mina, och andras skattepengar, för att med konstverket Simulanten (jag gissar) få oss alla att se att världen i ett annat ljus och ställa oss den viktiga frågan; Är de psykiskt sjuka simulanter hela bunten? Det är min tolkning av tilltaget. Var det bra?

Huruvida hon, i kreativitetens namn, använde centralstimulantia för att sinnesutvidga sinnet och komma pÃ¥ denna sinnesavtrubbade idé, förtäljer inte historien – i DN.

Och jag kan inte låta bli att undra Varför släpptes hon ut?

Senare ska jag fundera mer över vad man kan tÃ¥la i ”konstens namn”, vilket är synnerligen intressant, men nu ska jag använda min kreativitet till lite kreativt arbete, dvs lösa ett matematiskt problem eller tvÃ¥.


Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, psykvård, konstfack

På Newsmill är det högt och lågt, tankeväckande och tramsigt. En av de mindre tankeväckande artiklarna, eller kåserierna, handlar om den svenske gentlemannen. Utan att gå på djupet, anar man Maries frustration över att män inte är män, och kvinnor inte får vara kvinnor. Den svenske mannen är feminiserad och bejakar inte sin manlighet.

Jag kan inte riktigt med den käcka plumpheten i kåseriet, men jag tänkte att man ska vara positiv och kreativ. Så jag gjorde ett mansförslag. Är detta mannen vi vill se, kanske?

Ibland tar han av den gula velourdressen … och dÃ¥ drar kvinnoförsamlingen efter andan.

Läs även andra bloggares åsikter om Män, velourman, superman, feminisering, gentleman

Store Son tryckte näsan mot min nacke och andades in djupt. ”Har du tvättat hÃ¥ret i dag”, undrade han. ”Ja”, sa jag, ”luktar det illa?” undrade jag vidare lite bekymrat. ”Nej, du luktar jättegott”, andades han ut, nästan saligt. ”Duschar du verkligen varje dag?”, undrade han sen. ”Ja, sÃ¥klart jag gör” sa jag, varpÃ¥ han förvÃ¥nat utbrast ”Vad onödigt! Du har ju redan en kille!”

Jag tror inte det räcker som argument för att jag ska göra avkall på renlighet. Vem vill vara en kvinnlig slacker, som super, luktar, vrålar, slåss och jobbvägrar? Det överlåter jag gladeligen till andra.

Läs även andra bloggares åsikter om slacker, lukta gott, duscha

”Teve behöver inte bara vara underhÃ¥llning. Teve kan ocksÃ¥ vara kunskap!”

Utropas på DN-debatt.

”Utbildningsradion bör fÃ¥ ett utvidgat uppdrag och en egen tevekanal pÃ¥ bästa sändningstid”

Ja tack, säger jag. Jag är så ohyggligt trött på alla dessa lek- och spelprogram som översvämmar TV. Det finns helt enkelt inget att kolla på. Om det någon gång är något intressant, är det på fel sändningstid, för tidigt eller för sent. Eller så är det så ytligt att man blir förbannad, information som tar tio minuter att förmedla fördelas på en timmes upprepning, ältande och onödigt dramatiserande. Jag tycker det är en lysande idé att ägna en kanal åt aktuell forskning, mycket naturvetenskap hoppas jag, och samhällsdebatt.

Det enda som inte är lysande med förslaget är att kalla det IQ-TV. Har dessa politiker inte uppfattat hur oerhört provocerade människor tenderar att bli sÃ¥ fort de hör bokstavskombinationen ”IQ”? Innan man vet ordet av, om man rÃ¥kar nämna den i nÃ¥got sammanhang, fÃ¥r man en föreläsning om att IQ är minsann inget att ha, EQ ska det vara bla bla bla. Och den lika oändliga som fruktlösa diskussionen kunde vi kanske slippa.

Läs även andra bloggares åsikter om kunskaps-tv, vetenskap, samhällsdebatt, IQ, public service

Som förälder är det viktigt att hänga med i sina barns intressen. Allra helst bör man ligga steget före, gÃ¥ med macheten och hugga ner sly sÃ¥ att stigen blir lättare att trampa, kunna vara till hands när de snubblar i mossan. Även om jag antar att vid en viss Ã¥lder hos barnen fÃ¥r man skärpa sig, eftersom det är meningen att de ska trampa även andra stigar …

Att installera drivrutiner och konfiguera router och brandväggar är varje förälders plikt att lära sig. Likaså att leta efter program-crackar och tillhandahålla en skräpmailadress de kan använda varje gång de behöver registrera sig för något på nätet.

Nu har turen kommit till bloggandet. Mina två minstingar, Lille Son och Lilla Dotter, har startat varsin blogg, vi får se vad det blir av dem (bloggar och barn). Som den moderna mamma jag är, inser jag, eftersom jag måste ligga steget före, att det därmed är dags för mig att titta på mikrobloggande. Jag tror inte det kommer att ersätta vanligt bloggande, i alla fall inte för mig, ety jag skrivit mer eller mindre långa texter i olika former i hela mitt liv. Hur ska jag kunna sluta med det?

Jag förutser också nanobloggandet: ett ord som sammanlänkas med andra ord någonannanstans ifrån, från andra människor, till en helhet. Mark my words.

Läs även andra bloggares åsikter om mikrobloggande, barn, modernt, föräldraskap

Det börjar mörkna och jag ska snart tända ljus. Efter förmiddagens simning och helgens mÃ¥sten, i den mÃ¥n de funnits, avklarade, ägnar jag eftermiddagen Ã¥t att läsa. Att halvsitta i soffan med laptopen i knä’t är min nyaste lilla slapparlyx.

Men det kan knappast kallas dekadens, eller hur, att njuta av den sköna känslan i kroppen efter träning, ens om det sker med tända ljus i huset, och datorn i knä’t? Jag läser intressanta texter, men jag har, tyvärr, inget glas vin pÃ¥ soffbordet, men väl en kopp kaffe.

När jag skummade The New York Times på jakt efter intressanta artiklar att läsa, hittade jag denna lilla statistikfunktion, Most Popular. Det närmaste jag kunde komma i svensk motsvarighet var Bloggportalens lista över mesta sökorden.

Om man jämför dessa två listor, ser de innehållsmässigt ganska olika ut.

Förklaringen till olikheter i söktermer kan förstås ha flera orsaker, t ex förväntat innehåll i underlaget, moderering av söktermer, eller sökarens intressen.

Eller är det, liksom det romerska rikets fall som anses ha orsakats av moralisk dekadens, det svenska samhället (för)fall vi ser aningslöst ådagaläggas i Bloggportalens söktermslista? En lista där sex och kändisskvaller tycks vara människors huvudsakliga intressen (varför finns inte sport med?).

Misstolka nu inte detta inlägg som ett agiterande för patriarken Hägglunds politiska propåer, för det är det nämligen inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om dekandens, romerska riket, förfall, skvaller, sex

Jag minns dem, Baretta, Columbo och Kojak i alla fall. Baretta var bäst, fast jag kan inte riktigt komma ihåg varför jag tyckte det. Jag minns inte något avsnitt, ingen episod, inga intrikata fall som löstes.

Före mig i kön på Åhléns stod en tjej i tjugoårsåldern, hon köpte böcker, pocket. Deckare. Liza Marklund har ett uselt språk sägs det, jag vet inte för jag har inget läst, men hennes deckare är populära.

Är det känslan av att man förstår ett problem som ska lösas, som är grejen med deckare? För underhållningen borde kunna vara lika spännande i någon annan underhållande roman? Den senaste deckare jag läste var Agatha Christie, Tio små negerpojkar, när jag var tolv eller tretton.

Dexter är den enda serie jag följt litegrann på senare år, det spännande med den serien är inte de makabra morden, eller den märkliga moralen. Det spännande är att se hur man lyckas gestalta en person vars mörka sida är så mörk så att ingen ser det. Det fascinerande är att fundera över om det kunde finnas i verkligheten.

Om Baretta kunnat finnas i verkligheten? Jag minns inte alls om det verkade vara en verklig person eller inte. Men serien var säkert full av bÃ¥de dold sexism och rasism, i sjuttiotalstappning. Bäst jag skriver det för ett tu tre kommer jag att läsa en analys frÃ¥n ett perspektiv som jag inte visste fanns. För sÃ¥’na perspektiv finns ju alltid.

Vilken ohygglig tur att Aftonbladet tillhandahÃ¥ller tjänsten med minut-för-minut-referat av händelserna under Let’s Dance. Eftersom jag missade programmet – igen. För 57:e gÃ¥ngen.

Särskilt trevligt att läsa är 21.37 Juryn är lite snällare denna gång. 22.28 kommer det dramatiska utslaget i tävlingen, bloggdrottningen Isabella åker ut. Undrar om det är positivt eller negativt för hennes bloggande? Hm, jag undrar hur jag tänkte där, först måste jag ta ett beslut om vad som är positivt och vad som är negativt.

Det intressanta är att detta minut-för-minut-referat ger mig associationer till en förlossningsjournal. I icke-kronologisk ordning, förlossningen kommer först. Sen får man veta hur man kom dit.

När man ser sÃ¥’nt här, bör man inte börja fundera. Det blir man bara förvirrad av, och sÃ¥ börjar man glo misstänksamt pÃ¥ männen i omgivningen, pÃ¥ kollegorna och barnens kompisars pappor. Det är nÃ¥got som är mystiskt med Mannen.

Läs även andra bloggares åsikter om män, mystik, mirakel, motorsåg, mma, V8