Hurusom en lördag spenderas med uppbyggelig läsning

(Slå inte upp ”hurusom” på tyda.se, ety resultatet kommer att få dig att generas).

För två veckor sen filosoferade jag över mängden ord om konsumeras på en dag. De är inte få. Dagen idag har inte varit så full av förpliktelser utöver att bistå barnen och deras kompisar med födointag vid lämpliga tillfällen samt viss IT-service. En lång promenad innan ljuset försvann kan inte kallas förpliktelse utan faller mer under kategorin nödvändigheter.

Därför har läsning kunnat uppta en stor del av dagen. Och nu anser jag att jag inte kan undanhålla Dig de intressanta reflektioner och lärdomar jag därmed tagit del av.

En hysteriskt rolig liten novell om narkotikabekämpning startade dagen. Jag har alltid misstänkt att stora organisationer utan ingenjörer jobbar med intressanta projekt … Jag konstaterade vidare att Obamas regering faller mig smaken gällande synen på kunskap. Och när vi ändå är inne på det, vill jag inte sjunga dårskapens lov, utan oroas snarare över att det verkar vara en trend i samhället. Lite philosophy talk är väl aldrig fel?

Lite reviderad Joy of Sex kanske? Eller en essä om vetenskap och demokrati? Vi har tur som lever nu, och får se månen och solen lika stora på himlen, och därmed följande tjusiga solförmörkelser. Det såg minsann inte dinosaurierna!

Obamas installationstal var minsann ingen poesi, utan mer allvar och kärva tider, fixa huset för att sälja dyrt är ingen idé längre. Att gudsfruktan är bra för ett fungerande samhälle är minsann inte säkert. Och något intressant om varför alla är konstnärer.

Senaste numret av Axess läste jag nästan från pärm till pärm, the old fashioned way, halvliggandes i soffan. Om man vill, kan man läsa The Praise of Folly on-line. Jag ska bara lägga mig tillrätta i soffan.

Dyskalkyliska erfarenheter

Dyskalkyli, kan man förstå, är en besvärlig åkomma.

Till exempel kan det göra kaffet alldeles blaskigt om den dyskalkyliska personen inte koncentrerar sig ordentligt på räknandet vid kaffekokandet. Och blaskigt kaffe är inte gott.ekvikopp.jpg

Men, jag har givetvis en idé för hur man hjälper upp livet och kommer förbi denna lilla förtretlighet. Man tillverkar helt enkelt kaffefilter med iso-kopp-linjer i, se innovationsskissen här bredvid.

Varsågod och börja tillverka nu. Jag ser fram emot att finna dess kaffefilter på ICA Maxi nästa gång vi behöver fylla på förrådet. När ni ändå är igång att tillverka dessa, kan ni vänligen göra dem elastiska också? Det skulle vara mycket enklare om det bara fanns en storlek av kaffefilter att välja på …


Den intellektuella ingenjörslooken

Fredag på kontoret. Fredagar är antingen ganska avstressande, eller uppstressande. Det beror på var någonstans man är i sina projekt. Är man i början av det jättestora utvecklingsprojektet är fredagen dagen då man gör de där utflippade beräkningarna, testar de vansinniga idéerna, tillåter sig lite crazy programming, och liknande. Är man i slutet av projektet vill man inte ha fredagar.

Dagen till ära tänkte jag avslöja ingenjörens outfit. Nänä, inga bildbevis. Vi ingenjörer är abstrakt tänkande varelser, varför ni läsare förväntas kunna bilda er en bild av det jag nu tänker beskriva.

Vi gör förstås inga av de 10 misstagen när det gäller make-up, förutom ibland. När misstagen sker beror det inte så mycket på okunskap som på ett stort mått av disträhet. Det är lite genant att komma till jobbet med bara mascara på det ena ögats ögonfransar, men jag tröstar mig med att ingen av mina kollegor kommer att lägga märke till dylika fadäser i alla fall.

Dagens outfit, i alla fall, bestod av en lätt foundation från Clinique som jag är riktigt förtjust i, eftersom den varken känns eller syns. Till det svart mascara samt en svart eye-liner längs ungefär halva nedre ögonfransen, det tyckte jag var lagom idag. Röda strumpor, over-knee, det är så skönt och sexigt, jeans, samt en vit figurformad snygg tröja. Håret fixar jag genom att rufsa till det i hårtorken ca 20 sekunder. Perfekt. Dr Martens grova skor, samt intellektuella glasögon och looken är klar. Favvoparfymen Neo, samt en slarvig snodd runt handleden att sätta upphåret med när så erfordras. Den genomtänkta ingenjörslooken.

Större delen av dagen satt jag vid mitt skrivbord och tänkte, svarade på mail, samt genomförde beräkningar. Min outfit gjorde succé, den funkade hela tiden. Ingen sa att jag såg för gräslig ut.

Typ såhär:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dagen när Blixten inte diskuterades

blomma.jpgDetta lilla konstverk, i all sin anspråkslöshet, får avsluta dagen. Dagen då travhästen Blixten inte blev diskuterad. Dagen när det bara är två dagar kvar tills januaris experiment i bloggandet kan summeras. Kanske är det en installation, kanske är det något annat. Nästa månad ska jag hitta på ett nytt tema för bloggandet.


Intim konst

Egentligen har jag hela dagen tänkt skriva ett inlägg om travhästar som heter Blixten, men det kommer hela tiden saker i vägen. Konsten kommer i vägen. Allt för konsten. Jag skriver inlägg efter inlägg om den.

Jag gillar konst. Inte bara vacker konst. Utan konstig konst också. Och också konst som jag inte gillar, kan jag gilla på ett annat sätt. Och oavsett om det är konstnären själv eller inte, som ska definiera vad som är konst, behöver jag inte tycka allt är konst. Eller blir det konst i ögonblicket när det säger mig något?

Liksom antal modeller av mobiltelefoner exploderar, går det inflation i konstbegreppet. Det ligger kanske i tiden. Om gränser ska sprängas, blir förstås området som är konst större och större. Till slut lever vi alla i ett realtidskonstverk.

Vad sägs om detta:

”Jag ville göra honom rättvisa i det här vackra, nära och härliga som jag har haft.” ”Jag kände att mannen i mitt liv, honom ska jag lyfta fram, honom ska jag hylla.” Av en händelse trillade jag in på en artikel om en musiker som begått självmord, och vars konstnärs-änka nu ställer ut målerier föreställandes hans intima delar.

Konst?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Saknar konstnärer personlig integritet?

Joanna Rytel onanerar framför en katt och Pål Hollender puckar på prostituerade i sin konstutövning. Och Anna Odell spelar psyksjuk.

Saknar konstnärer personlig integritet? Är deras ”gränsöverskridanden” i själva verket ett desperat sökande efter deras egna gränser, deras egna personliga gränser? Ett sökande efter en personlig integritet, ett jag som inte riktigt är tydligt? Ett letande de utövar inför öppen ridå, just för att de saknar pesonlig integritet?

Är det konsten vi bevittnar, personliga sökanden som försöker generalisera ”det mänskliga”, som rättfärdigas som jakten på ”det mänskliga”? Isåfall blir det begripligt att/om det fungerar ibland, och inte ibland. Det beror helt enkelt på hur många människor som lider av samma gränsproblematik. Hur stor den kritiska massan är.

Sökande efter personlig integritet som legitimeras med konstnärliga ambitioner, konstnärligt gränsöverskridande. Jag kan inte säga något negativt om det, men inte heller positivt. Det som är bara mänskligt är på något sätt, jag känner empati för de som inte hittar hem. Men (stor) konst? Måste det göras som konst? Finns inga andra vägar? Måste vi applådera? Tillåt mig tvivla. I själva verket kommer upprördheten åt konsttilltaget ändå att ge konstnären en vink om vägen. Konst är inte bara envägs, det finns en sändare och en mottagare. Det är konsten, kommunikationen. Undrar om konstnärer inser det?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Alla är vi konstnärer?

Det är lite synd om en del yrkesgrupper. Konstnärer till exempel. Man kan gå en utbildning på konstfack i t ex tre år som leder till en kandidatexamen, eller fem år och få en mastersexamen. Men vad är konst egentligen? En definition nämnde jag i ett tidigare inlägg. Om konstnären själv bestämmer vad som är konst, kan jag också åstadkomma konst, utan fem års konstnärlig utbildning. Man behöver inte ha konstnärlig masterexamen för att vara konstnär. Om man åstadkommer konst är man konstnär. Jobbig cirkel.

Journalisters resultat är ofta en skriven text. Alla människor, i princip, kan skriva en text.

För så’na yrkesgrupper där ”vanliga människor” till synes kan göra samma typ av jobb, åstadkomma till synes samma resultat, som den med flera års utbildning, kan man förstå detta kämpande för att rättfärdiga sin egen existens. Den kampen ser vi mellan traditionell media och bloggar, i t ex Marklund-debatten, där traditionell media i stor utsträckning använde sig av nedsättande och generaliserade beskrivningar av gruppen ”bloggare”. Det kan man se som ett sätt att försöka hålla distansen och rättfärdiga sin yrkesgrupp.

Konstnärer, de med fem års utbildning, behöver ta till extrema grepp för att synas och märkas, när alla människor kan fotografera och åstadkomma sin egen konst med ritprogram eller betonginstallationer i trädgården. Ska det vara någon konst att åstadkomma konst? Vad ska vi med konsten till, egentligen?

Det är faktiskt synd om dem … de som ”skriver och ritar”*, att hävda sitt yrke, att de behövs, när de dels ofta inte kan försörja sig på det de gör utan bidrag, dels har yrken som alla har möjlighet att ”fuska” i. Och när det inte är helt tydligt vad de egentligen gör. Vilken nytta de åstadkommer. (Och här lämnar jag frågan om vad nytta är, och om man alltid måste göra nytta).

* ”skriver och ritar” får här vara symbol för konstnärliga yrken. Och journalistiska.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Konstens sanning

En student på konstfack bluffar sig in på psykakuten genom att spela (?) galen, blir omhändertagen enligt, får man förmoda, de rutiner som gäller för skogstokiga personer, och avslöjar sen att det var en del av ett konstprojekt. Nu är hon polisanmäld för tilltaget.

Vad farao förväntar sig människan (dvs Anna Odell)? Att alla ska applådera tilltaget och tycka det är fantastiskt? På Newsmill får Anna Odell stöd av Pål Hollender, som när han ändå håller på passar på att ge ”bloggare” en känga för deras röster i frågan, och av Joanna Rytel som säger att allt är tillåtet i konsten. Också studentkollegorna ger sitt stöd.

Att konst kan vara något oväntat som man inte tänkte på som konst, det är OK. Som bäst bidrar den till att vidga synsätt, kanske ge sinnliga upplevelser, glädjande upplevelser, tankeväckande upplevelser. Väcker känslor och tankar. Men är det rimligt att konstnärer tror att allt är tillåtet när det gäller konst? Att ett offer är värt för att rädda hundra, som Joanna Rytel skriver. Hur vet man att man räddar hundra? Är inte det bara konstnärens förhoppning? Ska allt tillåtas i konstens namn?

Varför verkar dessa konstnärer förvånade över den upprördhet som tilltaget väcker? Förväntar de sig att få använda skattepengar för vilka lekar som helst, och sen ha immunitet? Förväntar de sig att kunna göra vadsomhelst i konstens namn utan att bli ifrågasatta? Då vore det väl inte roligt? Då hade de ju inte uppnått något syfte?

Anna Odells tilltag påminner faktiskt lite om Liza Marklunds (betyder det att Liza Marklund är konstnär?), att fara med en osanning för att genomföra sitt eget projekt, sin egen sanning. Till varje pris.

Jag tror vi får ta oss en ordentlig funderare på det där med konsten, människorna och sanningen. Intressant.

Förresten, är det oproportionerligt många konststuderande som frekventerar psykakuten, eller psykiatrins korridorer?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den veloura supermannen

velourkille2.jpgNewsmill är det högt och lågt, tankeväckande och tramsigt. En av de mindre tankeväckande artiklarna, eller kåserierna, handlar om den svenske gentlemannen. Utan att gå på djupet, anar man Maries frustration över att män inte är män, och kvinnor inte får vara kvinnor. Den svenske mannen är feminiserad och bejakar inte sin manlighet.

Jag kan inte riktigt med den käcka plumpheten i kåseriet, men jag tänkte att man ska vara positiv och kreativ. Så jag gjorde ett mansförslag. Är detta mannen vi vill se, kanske?

Ibland tar han av den gula velourdressen … och då drar kvinnoförsamlingen efter andan.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Duscha i onödan

Store Son tryckte näsan mot min nacke och andades in djupt. ”Har du tvättat håret i dag”, undrade han. ”Ja”, sa jag, ”luktar det illa?” undrade jag vidare lite bekymrat. ”Nej, du luktar jättegott”, andades han ut, nästan saligt. ”Duschar du verkligen varje dag?”, undrade han sen. ”Ja, såklart jag gör” sa jag, varpå han förvånat utbrast ”Vad onödigt! Du har ju redan en kille!

Jag tror inte det räcker som argument för att jag ska göra avkall på renlighet. Vem vill vara en kvinnlig slacker, som super, luktar, vrålar, slåss och jobbvägrar? Det överlåter jag gladeligen till andra.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lysande idé!

”Teve behöver inte bara vara underhållning. Teve kan också vara kunskap!”

Utropas på DN-debatt.

”Utbildningsradion bör få ett utvidgat uppdrag och en egen tevekanal på bästa sändningstid”

Ja tack, säger jag. Jag är så ohyggligt trött på alla dessa lek- och spelprogram som översvämmar TV. Det finns helt enkelt inget att kolla på. Om det någon gång är något intressant, är det på fel sändningstid, för tidigt eller för sent. Eller så är det så ytligt att man blir förbannad, information som tar tio minuter att förmedla fördelas på en timmes upprepning, ältande och onödigt dramatiserande. Jag tycker det är en lysande idé att ägna en kanal åt aktuell forskning, mycket naturvetenskap hoppas jag, och samhällsdebatt.

Det enda som inte är lysande med förslaget är att kalla det IQ-TV. Har dessa politiker inte uppfattat hur oerhört provocerade människor tenderar att bli så fort de hör bokstavskombinationen ”IQ”? Innan man vet ordet av, om man råkar nämna den i något sammanhang, får man en föreläsning om att IQ är minsann inget att ha, EQ ska det vara bla bla bla. Och den lika oändliga som fruktlösa diskussionen kunde vi kanske slippa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Moderna mamman

Som förälder är det viktigt att hänga med i sina barns intressen. Allra helst bör man ligga steget före, gå med macheten och hugga ner sly så att stigen blir lättare att trampa, kunna vara till hands när de snubblar i mossan. Även om jag antar att vid en viss ålder hos barnen får man skärpa sig, eftersom det är meningen att de ska trampa även andra stigar …

Att installera drivrutiner och konfiguera router och brandväggar är varje förälders plikt att lära sig. Likaså att leta efter program-crackar och tillhandahålla en skräpmailadress de kan använda varje gång de behöver registrera sig för något på nätet.

Nu har turen kommit till bloggandet. Mina två minstingar, Lille Son och Lilla Dotter, har startat varsin blogg, vi får se vad det blir av dem (bloggar och barn). Som den moderna mamma jag är, inser jag, eftersom jag måste ligga steget före, att det därmed är dags för mig att titta på mikrobloggande. Jag tror inte det kommer att ersätta vanligt bloggande, i alla fall inte för mig, ety jag skrivit mer eller mindre långa texter i olika former i hela mitt liv. Hur ska jag kunna sluta med det?

Jag förutser också nanobloggandet: ett ord som sammanlänkas med andra ord någonannanstans ifrån, från andra människor, till en helhet. Mark my words.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dekadens?

Det börjar mörkna och jag ska snart tända ljus. Efter förmiddagens simning och helgens måsten, i den mån de funnits, avklarade, ägnar jag eftermiddagen åt att läsa. Att halvsitta i soffan med laptopen i knä’t är min nyaste lilla slapparlyx.

Men det kan knappast kallas dekadens, eller hur, att njuta av den sköna känslan i kroppen efter träning, ens om det sker med tända ljus i huset, och datorn i knä’t? Jag läser intressanta texter, men jag har, tyvärr, inget glas vin på soffbordet, men väl en kopp kaffe.

När jag skummade The New York Times på jakt efter intressanta artiklar att läsa, hittade jag denna lilla statistikfunktion, Most Popular. Det närmaste jag kunde komma i svensk motsvarighet var Bloggportalens lista över mesta sökorden.

Om man jämför dessa två listor, ser de innehållsmässigt ganska olika ut.

bloggportalensearch.jpgnytsearch.jpg
Förklaringen till olikheter i söktermer kan förstås ha flera orsaker, t ex förväntat innehåll i underlaget, moderering av söktermer, eller sökarens intressen.

Eller är det, liksom det romerska rikets fall som anses ha orsakats av moralisk dekadens, det svenska samhället (för)fall vi ser aningslöst ådagaläggas i Bloggportalens söktermslista? En lista där sex och kändisskvaller tycks vara människors huvudsakliga intressen (varför finns inte sport med?).

dekadens.jpg

Misstolka nu inte detta inlägg som ett agiterande för patriarken Hägglunds politiska propåer, för det är det nämligen inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vad är det med deckare?

Jag minns dem, Baretta, Columbo och Kojak i alla fall. Baretta var bäst, fast jag kan inte riktigt komma ihåg varför jag tyckte det. Jag minns inte något avsnitt, ingen episod, inga intrikata fall som löstes.

Före mig i kön på Åhléns stod en tjej i tjugoårsåldern, hon köpte böcker, pocket. Deckare. Liza Marklund har ett uselt språk sägs det, jag vet inte för jag har inget läst, men hennes deckare är populära.

Är det känslan av att man förstår ett problem som ska lösas, som är grejen med deckare? För underhållningen borde kunna vara lika spännande i någon annan underhållande roman? Den senaste deckare jag läste var Agatha Christie, Tio små negerpojkar, när jag var tolv eller tretton.

Dexter är den enda serie jag följt litegrann på senare år, det spännande med den serien är inte de makabra morden, eller den märkliga moralen. Det spännande är att se hur man lyckas gestalta en person vars mörka sida är så mörk så att ingen ser det. Det fascinerande är att fundera över om det kunde finnas i verkligheten.

Om Baretta kunnat finnas i verkligheten? Jag minns inte alls om det verkade vara en verklig person eller inte. Men serien var säkert full av både dold sexism och rasism, i sjuttiotalstappning. Bäst jag skriver det för ett tu tre kommer jag att läsa en analys från ett perspektiv som jag inte visste fanns. För så’na perspektiv finns ju alltid.

Let’s Dance förlösning

Vilken ohygglig tur att Aftonbladet tillhandahåller tjänsten med minut-för-minut-referat av händelserna under Let’s Dance. Eftersom jag missade programmet – igen. För 57:e gången.

Särskilt trevligt att läsa är 21.37 Juryn är lite snällare denna gång. 22.28 kommer det dramatiska utslaget i tävlingen, bloggdrottningen Isabella åker ut. Undrar om det är positivt eller negativt för hennes bloggande? Hm, jag undrar hur jag tänkte där, först måste jag ta ett beslut om vad som är positivt och vad som är negativt.

Det intressanta är att detta minut-för-minut-referat ger mig associationer till en förlossningsjournal. I icke-kronologisk ordning, förlossningen kommer först. Sen får man veta hur man kom dit.

Lönedags

Lite mindre att betala i skatt denna månad. Det är förstås välkommet. Jag läser till min förvåning många negativa kommentarer till denna minskning av skatteinbetalningen. Varför det? Alla får ju mera kvar, då borde man väl vara glad och nöjd. Jo, jag vet förstås att det finns många behjärtansvärda ändamål för användning av skattepengarna. Men det jag inte förstår är missnöje som uppkommer för att någon person får betala 1000 kronor mindre i skatt, medans någon annan får betala 300 kronor mindre i skatt. Man glömmer att den här personen som får 1000 kronor mindre i skatt redan betalar enormt mycket mer än den som får betala 300 kronor mindre.

Detta är en tänkvärd historia analog med att betala skatt efter förmåga. Och också, när skatten sänks, på samma vis få en större skattelättnad i absoluta tal om man från början betalat mer.

Alla är lika goda gissare när det gäller att prediktera vad som kommer att hända. Om intentionerna uppfylls, eller inte. Men personligen undrar jag hur någon kan tycka det är rimligt att man inte ens får behålla hälften av en inkomstökning om man skulle jobba lite extra.

Om man tycker det är opedagogiskt att t ex arbetslösa får mindre skattelättnad än andra, skulle man ju helt enkelt kunna skippa skatten på arbetslöshetsersättning, och bara betala ut det som det är, ett bidrag. Då skulle det bli mycket mera tydligt vad det faktiskt handlar om. Det är inget fel med det, tvärtom är det bra att det finns ett skyddsnät om man har otur och blir av med sitt jobb för ett tag. Men det rimliga är ju att försörja sig själv, och det är rimligt att det är bättre betalt att jobba än att inte göra det.

Det var en sidan av saken. Det finns förstås fler. Ge mig gärna dem!

UPPDATERING: Det har kommit till min kännedom att arbetslöshetsersättning inte är ett bidrag, utan någon form av försäkring som arbetsgivaren betalar. Och A-kassa och så’nt vi själva betalar. Men ändå! Det förtar inte alls den politiska poängen i resonemanget ovan, även om påståendet inte var helt sant. Eller hur? 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,