Sanningen om dinosauriernas storlek

Av någon anledning började vi diskutera storlek inatt, orsakerna till varför det finns (fanns) så stora dinosaurier. Varför är det bra att vara stor?

Möjligen finns det flera orsaker till det, men det är givetvis så att det är energieffektivt att vara stor, relativt mer volym till mindre yta att slösa energi genom. Och det tänker jag nu bevisa på ett pedagogiskt vis.

För att göra det enkelt approximerar vi en dinosaurie med en köttbulle, dvs vi antar att dinosaurien är sfärisk.

dinofigur1.jpg

Om vi antar att diametern är 4 meter får den en volym om 33,51 m3 och en yta om 50,27 m2. Om vi nu delar upp den här dinosaurieköttbullen i 10 mindre dinosaurieköttbullar med samma totala volym, kommer var och en av dem att få en diameter om 1,86 m, en volym om 3,351 m3 förstås, och en area som är 10,83 m2. Den sammanlagda volymen hos dessa tio små dino-köttbullar blir förstås lika som jätteköttbullen, men deras totala area blir mer än dubbelt så stor, 108,3 m2 (mot 50,27 m2 för jätteköttbullen).

Man kan fortsätta att räkna på detta för fler uppdelningar av jättedinosauren, approximerad som köttbulle, till mindre dinosaurier. I följande tabell och diagram ser man hur det ser ut.

dinotabell.jpg

dinofigur2.jpg

I diagrammet ser man också vikten per dinosaurieköttbulle, med approximationen att dino-densiteten är ungefär 1000 kg/m3, som vatten vid atmosfärstryck och rumstemperatur.

Det är alltså helt tydligt att det är bättre att vara stor och rund, i limes närmare bestämt en köttbulle, för att vara energieffektiv. QED.

I tabellen ser man att en dinosaurie, approximerad som köttbulle, som väger 67 kg har en yta om ca 0,80 m2. En människa som väger 67 kg och är t ex 1,78 cm lång, approximerad som en cylinder kommer att ha ytan (och nu är faktiskt inte locken på cylindern medtagna i beräkningen) 1,23 m2, mycket större area alltså, betydligt mindre energieffektiv än en sfärisk dinosaurie! En människa som är 1,65 cm lång och väger 67 kg får en yta på 1,18 m2. Det är alltså energieffektivare att vara lite kort och rund.

Vilket kanske kan vara bra att tänka på såhär vid nyår när nyårslöftena står som spön i backen och det tycks långt till nästa nyår och målen ska vara uppfyllda. Ju närmare köttbulleform man är, desto energieffektivare är man, och desto mer behöver man jobba för att bli av med energin, det finns helt enkelt mindre yta att släppa ut den på!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Har någon sett dem?

Listan här nere är en lista på svenska idrottsmän och -kvinnor. De är uppenbarligen försvunna!

saknadeidrottare1.jpg

Nu har DN gått ut med den här listan för att hjälpa polisen att prioritera spaningarna. Man frågar vem svenska folket saknar mest, så att man kan leta efter den som är mest saknad, först. Resurserna räcker faktiskt inte till alla på en gång. Det är tydligen Stefan Holm som är mest saknad. Jag vet vad han gör, han skriver böcker, jag såg det i en bokhandel idag. Så det går säkert att hitta honom i en skrivarlya någonstans.

Sådärja, det var ju snabbt avklarat. Skriva är inget farligt heller, skadar inte någon. Låt honom hålla på, säger jag. När jag tänker närmare på saken var han faktiskt med i Aftonbladets jury som bestämde vilka som är mäktigast i Sverige … Det förklarar allt! Han är bortrövad och håller just på att hjärntvättas på lämpligt sätt. Det verkar rimligt.

Fredrik LjungbergSen har vi makarna Hanna och Fredrik Ljungberg som också saknas, där tydligen Fredrik är den mest prioriterade. Det tycker jag är lite taskigt. Damerna först, heter det faktiskt. Leta efter Hanna först. Fredrik har i alla fall kalsonger.

Att Annika Sörenstam saknas verkar också rimligt, det är klart hon gått under jorden. Spela golf, det är ju hur trist som helst! Hon har ändå hållit ut i många år.

Det var någon mer på listan jag kände igen, Kajsa Bergqvist, hon hoppar höjd, som Stefan. Fast jag tror inte att de har ihop det, han är inte hennes typ. Hon började jobba på Carneige, så det verkar helt rimligt att hon också försvunnit.

Ja, och resten på listan känner jag inte igen, så det kan väl inte vara så noga med huruvida de hittas eller inte.  De sitter säkert under en korkek och luktar på blommorna. Live and let live, säger jag.

I DNs sammanställning blir summan av de saknade förresten 99 %, inte 100 … det är alltså inte bara idrottare som är saknade, utan även procenten! Vem har den saknade procenten?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vad är makt?

Aftonbladet listar Sveriges mäktigaste. När man har läst igenom den listan och hittar t ex fotbollsspelaren Zlatan på 6:e plats precis efter näringsministern men före både utrikesministern och samtliga på listan förekommande näringlivsrepresentanter inser man att mäktig enligt Aftonbladets definition förmodligen innebär ”antal huvudrubriker en person orsakat”, alternativt ”hur många ord som skrivits om en person under året”, eller kanske var det bara listan som blev till under stoj och skratt den blöta kvällen på puben när man körde brainstorming för att komma på 100 namn?

Det hade helt enkelt varit intressant att få ta del av vilka kriterier Aftonbladet följt när de satte upp listan.

Men, vad är makt egentligen? Vilka har makt? Jag kan inte för ett ögonblick gå med på att Zlatan har någon makt, eller för all del Carolina Gynning på plats 30, eller Victoria på plats 21.

Om makt definieras som ”En part A som begär något, och en annan part B som uppfyller denna begäran. Premissen för att A skall ha makt är att B är beroende av A.”, vilka skulle ha makt då? Då skulle inte bara svenskar vara de mäktigaste i Sverige, då skulle vi se både Bush och Bernanke på listan. Men OK, vi extraherar de hundra svenskarna på listan då. Svenske kungen på plats 15, och kronprinsessan kommer på plats 21? Vänta lite nu, kungahuset ska väl inte ha makt? Det finns det väl till och med någon lag eller liknande som säger? Vad gör de på listan? Och var är isåfall Carl Ph någonstans?

Bloggtipsarna och MinaModerataKarameller konstaterar glatt och nöjt utan vidare reflektioner att några bloggare finns på listan. Svensson argumenterar för att  kapitalister bör ligga högre på listan, fast de kapitalister, eller näringslivsrepresentanter, som finns där duger inte. Att de ”rätta” kapitalisterna inte finns med tycks han se som som en sammansvärjning och ett mörkande av maktstrukturerna i samhället.

Har alla egna agendor när det gäller makt, vilka vi vill se vid makten? Ja antagligen, och det är väl inte så konstigt.

Vi kollar vidare på de villkor för maktutövning som Wikipedia listar (nu säger jag inte att Wikipedia tillhandahåller sanningen, men låt oss utgå från i alla fall något):

  • A förmår B att handla annorlunda än B annars skulle gjort.
  • A förmår B att handla på ett för B icke önskvärt sätt.
  • A förmår B att handla som B gör genom hot om sanktion.
  • A förmår B att handla på ett sätt som strider mot B:s egentliga intressen.
  • B gör vad A vill att B skall göra.
  • A strävar medvetet att ändra B:s beteende.

Reinfeldt förklarar varför Zlatan finns med på listan: ”Makt är att påverka andra. Det har jag i min roll. Men det har också han. När unga människor pratar om framtiden, så hänvisar de ofta till idrottsstjärnor som en väg till något stort.

Ja, jag kan inte identifiera mig med Zlatan, men det betyder ju inte att någon annan inte kan det. Och det uppfyller eventuellt det första kriteriet för maktutövning enligt ovan. Så låt gå för Zlatan då. Men plats 6, är inte det lite att ta i?

Sahlins syn på makt är ganska rolig: ”Att ha makt är att kunna kittla sinnena och utmana tankarna hos folk. Och det gör verkligen Zlatan.

Jag undrar lite, Mona, hur tänkte du nu? Kittlar sinnena …? Utmanar tankar? Hurdå? Jag tror helt enkelt Mona är lite tänd på karl’n. Låt gå för det, ”inspiration” säger vi att det kallas. (Plats för sex?) Jag vill i sammanhanget passa på att påminna Mona om att hon inte kittlar sinnen eller utmanar tankar, på något sätt. Enligt sin egen definition har hon alltså diskvalificerat sig för makt, vilket är skönt att höra för en som jag som bär på oro kring potentiella statsministrar i framtiden.

Det är alltså kriterium 1 som räddar hela listan, som rättfärdigar Persbrandts, Blondinbellas och Schulmans existens på listan. Låt vara att det inte förklarar placeringar. Det finns inga nyckeltal för ”inspiration”. Så varför är inte Liza Marklund med på listan? Hon tycks ju vara inspiratör för hela mediemakteliten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kärnkraftens riddare och o-riddare

Kärnkraftens vara eller icke vara är en intressant fråga att betrakta och beakta, oaktat dess fascinerande fysik (spejsat sätt att koka vatten på). Jag har roat mig med en liten ovetenskaplig undersökning hur denna fråga behandlas i bloggar, och framförallt med vilken bakgrund man skriver om kärnkraft.

Resultatet är inte överraskande. Det är mest politiska bloggare som skriver om kärnkraft. Både för och emot. Motiv för det ena eller det andra presenteras, och det argumenteras mer eller mindre logiskt och sammanhängande i frågan. I denna flora av politiska åsikter om kärnkraften, hittar jag en blogg där skribenterna faktiskt är från branschen och har djupa kunskaper i frågan, det är Västeråsare för kärnkraft. Jag hittar också en fanatisk fan-blogg, som tycks mer lobby-istisk än förankrad i något politiskt parti eller i branschen. Det som förvånar mig lite är att det är så få som verkligen kan något (och då menar jag fysiken, tekniken och säkerhetsfilosofi), som skriver!

Det som mest diskuteras är förstås säkerheten, avfallet och uranbrytningen. Fakta i dessa frågor borde alla kunna vara överens om, de skulle inte behöva diskuteras. Men det som slår mig när jag skummar argumenten, är att det just är fakta som kastas fram och tillbaka och används som argument. Inte konstigt att det känns som debatten står still och stampar.

Jag ska ge lite vägledning innan ni förirrar er i procentsatser hit eller dit om anrikning, verkningsgrad och risken för härdsmälta.

1) Hur mycket energi vill vi ha i framtiden?

2)  Hur mycket får det kosta?

3) Vilka risker för människor och miljö kan vi acceptera?

Sådärja, innan ni fortsätter diskutera kärnkraftens, eller andra energislags, vara eller icke vara kan ni komma överens om svaren på ovanstående frågor. Sen kan ni diskutera vilka energislag som bäst uppfyller det. Kärnkraft t ex. Eller vindkraft eller solkraft. Om ni kan komma över så’nt som prestige och principer först, förstås. För jag misstänker att det inte bara är rationella skäl som står bakom valen av energislag. Till exempel kunde miljöpartisterna utan omsvep bara erkänna ”Vi gillar inte tanken på kärnkraft” istället för att försöka hitta på något rationella argument emot kärnkraften (jodå det finns förstås både argument för och emot, men jag misstänker att inga argument för någonsin skulle få miljöpartister på andra tankar). Det är OK att erkänna det, man får faktiskt bara känna också.

Godtyckliga blogginlägg om kärnkraft:

Frejas Miljöblogg
Peace, Love and Capitalism
Naturskyddsföreningens blogg
Norah4you’s weblog
Nicklas blogg

Läs även andra bloggares åsikter om

Googla för fan

Via inslag.se, vars inlägg idag om poeternas ord-produktion per tidsenhet samt ifrågasättandet av möjligheten till uppslukning av den egna texten, är hysteriskt roligt, hittade jag i en kommentar till ett annat inlägg den belevade varianten av ”Googla för fan!”.

Antag att någon i en kommentar ställer frågan ”Vad är en z-transform?” efter att jag ägnat en timme åt att skriva ett lagom långt och snillrikt inlägg om någon ytterst intressant tillämpning av omtalade transform. Då blir jag lite trött antagligen. Jag kanske till och med ser rött. Men istället för att snäsa av min stackars vetgirige läsare med ett avmätt ”Du vet väl vad google är?”, eller det mer burdusa ”Googla för fan!” ger jag honom/henne denna länk. Visst är det ytterst belevat?

Man måste därför anse att Let me google that for you är en tjänst för trevnad på nätet. Ytterst trevligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En studie i bloggosofi

Gårdagens fascination av åsikter kvarstår. Nyss kollade jag på Bloggportalen, och konstaterade att listan över de mest diskuterade nyheterna såg ut såhär:

Bloggportalen nyheter Gävlebocken, Blondinbellas tyckande om K-B Jonsson, Reinfeldt och Sahlin samt något jag tror är ett TV-program tilldrar sig största intresset.

25 bloggare ser sig alltså nödgade att analysera en brinnande bock. Tjugofem stycken, vid tidpunkten för publiceringen av detta blogginlägg. Hm, jag känner inte något vidare engagemang för gamla eldfängda bockar, och konstaterar alltså att det måste ha varit en trevlig brasa.

Det som är fascinerande med Expressens artikel om vad Blondinbella anser om K-B Jonsson, är inte vad hon anser, vilket är fullständigt ointressant, utan det faktum att Expressen uppenbarligen tycker det är intressant vad hon anser, eller i alla fall tycker Expressen det är så intressant att det är många människor som tycker det är intressant vad hon anser, att de anser att de bör ta in en artikel om hennes åsikter. Vad det gör för hennes anseende, har jag ingen åsikt om.

Att förtroendet för Mona minskar är inte märkligt alls, hon är en otäck politiker och borde stoppas undan någonstans, i ett dammigt arkiv, snarast.

Körslaget är uppenbarligen ett TV-program som jag inte ser på, vilket inte är så konstigt eftersom jag knappt ser några TV-program alls. Jag förmodar att det är något i stil med Idol, som jag också läst om. TV-program som man läser om, förmodar jag innehåller åtminstone någon komponent med potential att skapa saftiga skandaler och skvallerier.

Jag är inte alls negativ till TV, det är bara det att jag själv inte är så himlarns intresserad. Men det är intressant vad som ska intressera, och vad som uppenbarligen intresserar.

Är det som intresserar det som är det viktiga att intressera sig för, blir nästa fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mallar för livet

Åsikter är fascinerande.

Det är viktigt att tycka saker och ting. Blogge Bloggelito till exempel, tycker alltid en massa saker, och tycker han ingenting särskilt tycker han i alla fall att mycket unga asiatiska kvinnor är läckra. Generellt och alltid. Och tycka kan man alltid. Det är ens fulla rätt att tycka det man vill, och enligt yttranderätt uttrycka det också. På rimligt sätt (jag har faktiskt inte grävt i det där ordentligt, vad som är rimligt i fråga om vad man bör yttra).

Som sagt, rent generellt, tycka kan man alltid. Men det är inte säkert att man kan få andra att tycka samma sak som man själv (och nu har jag lämnat B B-elito därhän, och talar rent generellt). Och vad gör man då? Jag tycker det här, och du tycker det där. Jag hör dina argument, och du hör mina. Men ingen av oss kan övertyga den andre om förträffligheten i de egna argumenten. Det är gott och väl. Vi kommer inte till en generell sanning.  I alla fall inte generell i meningen att det inbegriper bådas våra åsikter.

Men, många människor tycks tycka att de måste hitta generella sanningar. Gemensamma ståndpunkter. Att det de tycker är det som är bäst och rättast och rimligast och allt. Och att alla andra borde tycka likadant.

Det där förvånar man storligen. Häromdagen berättade jag om mina preferenser i en vardaglig fråga, en smak för något som är just min. Jag fick ohyggligt mycket mothugg, väldiga aggressioner vändes emot mig. Och jag blev helt ställd, jag kunde inte begripa varför eftersom jag inte argumenterat för något utan bara berättat, tills jag insåg, att den personen jag pratade med, trodde att jag generaliserade och tyckte att bara för att jag tyckte detta borde alla andra tycka likadant, och allt som andra gjorde var fel och dumt. Vilket inte var fallet. Vad andra gör bryr jag mig verkligen inte om, så länge det inte interfererar och stör min värld. Men visst kan jag diskutera och pröva motiv, för och emot, lyssna, försöka förstå tankesätt.

Det slog mig, att människor generaliserar ofta, vill att de egna åsikterna även ska vara andras. Och de förväntar sig att andra, t ex jag, gör samma sak, försöker missionera för de egna åsikterna, även i de mest triviala, i sak ointressanta, personliga frågor!

Varför gör man det? Varför vill man att alla andra ska tycka att ens egna val är de bästa? Jag antar att det är vad samhällen bygger på, människor som tycker ungefär likadant. Det är så vi vill gruppera oss, så vi finner styrka som är utanför vår egen. Det är så vi finner mallen för våra egna liv. Många tycks behöva mall. Men hittar man ingen som passar måste man uppfinna en egen.

Egentligen skulle detta inlägg handla om något tyckande i en godtycklig politisk fråga, men jag hittade inget att tycka särskilt mycket om, inte tillräckligt mycket för att behöva missionera för det i alla fall. Vilken politisk falang tillhör jag då? I frågan om Karl Bertil Jonssons julafton, tror jag att Tage Danielsson vrider sig i sin eventuella grav över alla tolkningar och åsikter som förmodas om hans intentioner med denna saga. Och att de flesta som tycker, kämpar för mycket för att tycka något. Så tycker jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Saker på skrivbordet

Rabiatfeministen, vars blogg jag gärna läser, trots dess inbitna (kolla på synonymer.se så ser ni att inbiten är synonym till rabiat) titel – sablarns vad hon har ägnat sig åt husliga göromål i december, där ligger man i lä, förresten – har skrivit om saker som inte hör till skrivbordet.

Jag såg över mitt eget skrivbord, och jag kan inte bestämma mig för vad som inte hör hit … Kanske skulle massageoljorna ha en annan plats? Och kamerorna har ju faktiskt egentligen plats i ett skåp. Skruvmejseln borde ligga i verktygslådan, och några av böckerna kanske kunde stå i bokhyllan istället för att ligga i hög med taskig tyngdpunkt på kanten? En Twix som ena sonen tvingade på mig och som jag inte orkat äta upp ligger också och skräpar. Den kunde möjligen få en plats i min mages eller någons annan. Och en jonglerboll är alltid bra att ha.

Men på det stora hela tycker jag inte alls det ligger eller står något onödigt på skrivbordet! Det ser ut exakt som ett skrivbord bör se ut, med en väl avvägd mängd praktiska prylar.

Justin McBride betvingar Gonzales Black

Inför tjutande publik på fullsatta läktare släpptes Gonzales Black ut med Justin McBride fastsurrad på ryggen. Den svarta tjuren krumbuktade sig, hoppade och skuttade som tokig, men Justin hoppade med och lyckades hålla sig kvar tills klockan ringde. Och han kunde elegant kliva av från Gonzales, som fortsatte skutta omkring tills han blev bortföst av en ryttare.

Bull riding

Nästa tjur var vit och han behövde bara någon sekund att slänga av sin karl i blå glansig skjorta och svällande armmuskler (karl’n hade det alltså). Den muskulöse blåskjortan lommade moloket av arenan.

Sen stängde jag av TV:n.

Världen är galen. Den är det. En massa folk glor och tjuter när män rider på tjurar som skuttar. Det är helt vansinnigt. Det är banne mig värre än Formel 1. Fast tjurar bidrar i alla fall inte till miljöförstöring. Tror jag.

På något vis förstår man plötsligt varför man inte förstår hur alla dumheter i världen kan inträffa.

En sorglig dag

Eller kanske inte. Jag tycker i alla fall spontant att det är lite tråkigt att läsa att Horace Engdahl avgår som ständig sekreterare från Svenska Akademien. Peter Englund känns som en ganska slätstruken figur, fast det är han kanske inte, han känns lite som han den där i Triple and Touch, han till vänster, jag vet inte vad han heter, men deras leenden ser lika lördagssvensksoffagemytliga ut. Även fast han till höger kanske är mer porträttlik, Peter Englund.

Men, det känns trist att Horace lämnar som Akademiens galjonsfigur. Det behövs någon som sticker ut hakan och säger som det är, att folk i allmänhet är inte särskilt bildade, till exempel.

Kanske är det inte så tråkigt ändå att han avgår, vem vet vad han kan hitta på alldeles själv?  ”Jag längtar efter att få vara arrogant och sarkastisk” bådar gott. Det ser jag fram emot att få läsa!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

När helheten är större

Språket har stor betydelse.

Hur man uttrycker sig visar vilka värderingar man har och vilka tankar man tänker. Det visar vad man tycker har betydelse och vad man inte tycker har betydelse. Fast man inget säger. I ord. Det är kanske något man inte alltid tänker på. Att det man säger ofta är mycket mer än vad orden betyder. Att helheten är större än summan av delarna.

Förstå matematik

Hela vår syn på vad matematik är måste förändras. Matematiken är snarare ett sätt att tänka än en samling metoder att nöta in.” läser jag i en ledare i DN.

Det gör mig djupt bekymrad, men ökar också min förståelse för människors matematiska förståelsebrister. Har de inte fattat det där självklara?! Har skribenten kommit på det där nu? Det är i och för sig bättre sent än aldrig … Är det därför matematik åstadkommer darrningar, svett och skräck hos människor? De tror att det är metoder, att de ska nöta regler som de inte förstår sig på? Lärarna tror det också, verkar det som … de jobbar hårt med att eleverna ska skriva mellanleden på rätt sätt, sida upp och sida ner. Till och med när de visat att de förstått, måste de nöta mellanled till leda. Snacka om att lägga tyngdpunkten på metoden och inte tankesättet.

Matematik är lätt, det är bara att tänka med vett så blir det rätt. Matematik borde vara favoritämnet för varje lat skolelev, har man bara fattat hur man ska tänka behöver man inte göra något mer, då kan man lösa vilken uppgift som helst.

Hur ska det gå för samhället om det människor inte klarar av att tänka matematiskt, dvs logiskt, analytiskt och strukturerat? Jag bävar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,