Trilog

e
pi
G

Kul va’?

Läs även andra bloggares åsikter om naturkonstanter, pi, e, graviationskonstant

Socialbloggarna, eller modebloggarna, eller glamourbloggarna är intressanta som fenomen. Det är ohyggligt fascinerande att så otroligt många människor läser dessa bloggar! Hakke förde ett rimligt resonemang över hur detta fenomen kan hållas igång, men jag saknar fortfarande en pusselbit, och det är hur det startar, vilken vi kan återkomma till vid tillfälle.

På Newsmill läser jag Ex-Glamourprinsessan: Vi stjärnbloggare orkar inte mer, där Karolina Lassbo förklarar varför Blondinbella slutar blogga. Det är inga märkliga avslöjanden utan tycks ganska begripliga. Det blir helt enkelt för mycket. Sluta skriva verkar följdriktigt.

End of story.

Jaså, inte end of story?

Nej, för nu kan alla bloggare i större eller mindre utsträckning ägna sig åt social medkänsla, eller motkänsla, med de pressade stjärnbloggarna som har svårt att orka med. För och emot. Vad hände egentligen. Övertalningsförsök till återkomst, kanske. Någon annan modebloggare vädrar morgonluft och förbereder sig att ta förstaplatsen. Kanske någon förlorar sin ikon och vet inte vad de ska kolla på när de är ute och shoppar nästa gång. Eller ännu värre, de vet inte vad de ska ta på sig på morgonen! (Tips: man kan sträcka in handen i garderoben och ta på sig det man får tag i, har man tänkt till i förväg passar nämligen allting som finns i garderoben ihop, definitionsmässigt).

Och man kan inte kommentera detta ämne utan att bli del av hela grejen, som man (jag) egentligen inte alls är intresserad av (bloggar om mode alltså, själva fenomenet intresserar mig, som sagt). Det är det mest fascinerande av allt! Man betraktar ett fenomen som tarvar en kommentar. Och vips är man en del i cirkusen! Är det som litteratur, tar vi del av andras verklighet? Lär oss något? Jag vet inte. Mest tar det tid av min egen verklighet, att betrakta en verklighet som egentligen inte berör min verklighet på annat sätt än att vara en del av mängden av verkligheter. (Tur man läste mängdlära i lågstadiet).

Det som bekymrar mig mest, tror jag, är tveksamheter om huruvida modeverkligheter tillför världen någonting? Men måste man tillföra världen någonting, och isåfall vad? Att vara glad och trivas och glo på kläder är relativt harmlöst, och tillför väl världen mer än … krig till exempel?

Denna bild, som jag hittade i Cosmic Log, sägs beskriva hur stjärnor föds.

Läs även andra bloggares åsikter om Stjärnbloggar, bloggar, bloggande

Antag att man sitter på ett café med sin 11-årige son, pratar om datorspel och livet. Och så läser man på en affisch att en 1,5 liters coca-cola innehåller samma mängd socker som 45 sockerbitar. Då är det väl högst naturligt att mamman frågar sonen  hur många sockerbitar burken (33 cl) med Fanta han har framför sig kan tänkas innehålla, och att sonen genast är med på noterna och börjar fundera. Och han räknar snabbt ut att det borde vara ungefär nio sockerbitar, under förutsättningen att Cola och Fanta är lika sockertäta.

Blir inte den naturvetenskapligt lagda mamman alldeles varm i hjärtat då, när sonen spontant visar sig inse att även det senare villkoret måste vara uppfyllt för att beräkningen ska vara någorlunda rimlig? Jo, det blir hon.

Läs även andra bloggares åsikter om vardagsmatematik

Hur ser ditt drömjobb ut? Vill du jobba tillsammans med andra människor? Ha många kontakter inom och utom landet? Vill du att jobbet ska  vara stimulerande, utvecklande? Vill du använda alla dina kunskaper, tänja på gränserna, lära dig nytt? Vill du använda både din analytiska förmåga och dina diplomatiska talanger? Vill du använda din kreativitet och problemlösningsförmåga? Vill du resa? Vill du ha möjlighet att jobba utomlands i perioder? Vill du skriva, diskutera, kommunicera, läsa? Vill du använda dina språkkunskaper? Vill du ha intensitet, fart och dramatik ibland? Vill du ha flexibla arbetstider? Vill du ha möjlighet att planera stora delar av ditt arbete själv? Vill du ha stimulerande och roliga kollegor? Vill du att jobbet ska gå att kombinera med familj och fritid? Vill du ha många möjligheter? Vill du ha bra lön, och möjligheter till bra löneutveckling?

Då ska du bli civilingenjör.

Läs även andra bloggares åsikter om karriär, jobb, utbildning, ingenjör, civilingenjör

Häromdagen orsakade Horace Engdahl starka reaktioner när han i förbigående i en intervju nämnde att svenskar är obildade. Jag kan inte komma på något som är bra med o-bildning. Men idag kom jag på något som är positivt med taskig allmänbildning! Det gör sig utmärkt i frågesporter i TV! Jag zappade förbi en TV-kanal och såg hur kombattanterna spänt väntade på svaret om vad nuvarande svenske kungens pappa hette. Jublet visste inga gränser när det visade sig att de svarat rätt. Nu kan det ju vara regisserat och överdrivet. Men icke desto mindre, frågesporter blir billiga för TV att göra när de knappt behöver anstränga sig att hitta på frågor som folk chansar för att svara på.

Det är ju faktiskt jättepraktiskt. Brist på allmänbildning blir underhållning! Det är kanske bästa sättet att öka den, allmänbildningen, också.

Läs även andra bloggares åsikter om bildning, allmänbildning, frågesporter, TV

”Matematik handlar om att vara smart, det handlar om intuition, det handlar om att vara kreativ.” 

Det påstås (min översättning) i artikeln Math Skills Suffer in U.S., Study Finds. Jag tycker påståendet beskriver matematik väl. I artikeln diskuteras varför ungdomar drar sig för att ägna sig åt matematik. Det påstås att det är socialt förödandet att ägna sig åt, och ännu värre excellera i, matematik såvida man inte är nörd eller asiat. Tydligast begränsning är det för tjejerna. För killar finns det i alla fall en social grupp att höra till, just nördarna. Resonemanget gäller USA, men förefaller applicerbart även i Sverige.

Av sociala skäl avhåller sig alltså ungdomar från att ägna sig åt matematik, fastän de har talang för det!

“There is something about the culture in American society today which doesn’t really seem to encourage men or women in mathematics,” said Michael Sipser, the head of M.I.T.’s math department. “Sports achievement gets lots of coverage in the media. Academic achievement gets almost none.”

Artikeln visar exempel på andra länder, där matematik har en annan ställning än i USA (och Sverige), där ägnar sig t ex fler tjejer åt matematik också. Jag antar att den sociala domen är hårdare mot tjejer än killar. Ramarna är snävare. I alla fall om man också vill vara med på den där tjejmiddagen.

Det påminner mig om hur min egen mamma var bekymrad över mina provresultat och betyg i skolan och varnade mig för att vara alltför duktig ”Det är inte bra att vara ett geni, det blir synd om dig då”. Med hennes mått mätt var jag ett geni, och passerade i tidig ålder alla gränser för vad som var socialt acceptabelt, jag var ohjälpligt en nörd även om begreppet inte förekom allmänt på åttiotalet. Nu uppfattade jag mina klasskamrater i stor grad som insnöade och självcentrerade modedockor och jag hade ingen som helst önskan om att vara likadan, som tur var antar jag. Jag uppfattade att de accepterade min udda existens i alla fall. Men hur gör man om man både vill passa in bland sina kamrater och samtidigt ägna sig åt det man är intresserad av? När det man är intresserad av inte faller inom sociala ramar.

Det är förödande för samhällets utveckling och framåtskridande om matematik och naturvetenskap anses som udda nörd-intressen, som få därför vill ägna sig åt. Det måste finnas en gräns för hur många programledare och mediamänniskor som behövs. Om ingen vågar ägna sig åt naturvetenskap kommer det för övrigt inte finnas några tekniska plattformar för dessa mediamänniskor heller. Så småningom.

Men även om man i undersökningar konstaterar att matematik inte är lika socialt accepterat som sport, så återstår frågan, varför, varför är det så? Det är fullständigt obegripligt.

Läs även andra bloggares åsikter om matematik, utbildning

Jag har tänkt på det flera gånger när jag scrollat igenom Aftonbladets förstasida, och strösurfat bland artiklarna. Att läsa Aftonbladet är som att vara på tjejmiddag. Det är en ohygglig massa relations-interaktions-sensationsskriverier. Som att andranyheten just nu är att Blondinbella slutar blogga. Vidare har vi Bli en stjärna på is, Är du en sångstjärna, Drabbats av presentpanik.

Ett helt sjok om Stjärnor på Is, Outfits som gjort intryck, Therese – en mästare på att baka kladdkaka, Kom i toppform på åtta veckor, Läsarnas barnklipp, Veckans mest sedda med spöktittar, bröstoperation och Idol. Så blir du av med hudfläckar och så blir du av med mörka ringar under ögonen. Insprängt finns sportnyheter mot rosa bakgrund samt praktiska råd om hur man klarar finanskrisen. Lite om valet i USA och lite annat.

Enligt Wikipedia kallade Atterbom Aftonbladet ”rikspöbeltidning” redan på 1830-talet. Aftonbladet drevs redan då på det sättet att innehållet skulle intressera många människor. Och det är väl fortfarande förklaringen. Om man har som mål att ha många läsare, måste man skriva om så’nt som intresserar många. Då får man förmoda att ämnena jag listar ovan intresserar många.

Det är faktiskt ett lyft för feminismen, att ”tjejiga” ämnen blir ledande! Från liberalism till feminism, Aftonbladet följer en röd tråd!

När vi nu har konstaterat att många människor uppenbarligen är intresserade av det som Aftonbladet skriver om, kommer naturligt nästa fråga Varför vill så många människor läsa om Blondinbellas bloggande och Thereses kladdkakor?

Jag har inga svar.

(Lägg nu märke till att jag i texten inte värderar någonting,  jag undrar.)

Läs även andra bloggares åsikter om aftonbladet, liberalism, feminism

Horace Engdahl kritiserar svenskar för att vara obildade och lata;

”Vi ser inte till att förse oss med det kulturella bagage som vi har rätt till som västerlänningar. Det finns för mycket distraherande element i samhället som konkurerar om uppmärksamheten. Medierna till exempel. De borde sitta och läsa strängt taget.”

Jag tycker det är kul att han sticker ut hakan på det sättet (liksom utspelet om amerikansk litteratur), det blir lite liv i, och kring, den snustorra Svenska Akademien. Men nu är artikeln publicerad i Aftonbladet, en (nät-)tidning vars journalistik jag inte har jättestort förtroende för, jag undrar om han är korrekt citerad, jag tycker det är lite tveksamheter i syftningen. Vem ska sitta och läsa? Svenskarna eller medierna? Båda antagligen. Det är kanske en språklig finess. Medierna består av svenskar, och de borde läsa på, liksom de svenskar som använder sig av medierna. Och alla andra svenskar.

Horace håller fanan högt, ställer krav. Det är bra, kul, intressant! Jag ger mitt bifall, men jag funderar på en sak, och det är exakt vad denna bildning, genom böcker, ska ge, som inte andra kulturyttringar kan ge? Som att glo på TV till exempel? Jag vill se det konkret och specificerat, varför måste man läsa böcker? Duger det med vadsomhelst, deckare t ex? Folk konsumerar deckare som tokiga, en genre jag själv aldrig känt någon dragning till. Duger det jag läser, som mest är facklitteratur och naturvetenskap av olika slag, nästan ingen skönlitteratur för tillfälle?

Upplys en stackars ingenjör, varför måste vi läsa?

Lägg nu märke till att jag i och med frågan inte ifrågasätter läsandet, som jag tycker är helt självklart, men jag kan inte precisera dess betydelse exakt, och det är vad jag är ute efter. Det läsandet leder till, tankar och diskussioner. Det är uppenbar skillnad att diskutera vem som vann Idol och diskutera kvantfysikens inverkan på världsuppfattningen.

Läs även andra bloggares åsikter om bildning, litteratur, svenska akademien, horace engdahl

Det synes aningens ironiskt att just den sökningen hamnade på min sida! Här är någon som desperat vill veta vad kultur är, men absolut inte, dubbla-utropstecken-inte, via några bloggar, eller i några bloggar. Eller så är bloggar redan exkluderade från att vara kultur, så mycket vet denna människa. Bloggar borde väl höra till kulturen, det är ju ett uttryck i vårt moderna samhälle. Typiskt kultur, skulle jag säga.

Herregud, om jag bloggar måste jag därmed vara kulturarbetare! Kulturarbetare tjänar inga pengar, det gör inte jag heller på att blogga, ännu ett bevis för bloggens (i alla fall min) kulturstatus! Men jag är ingen kulturtant. Kulturtanter har hennarött hår i page, tjockbågade glasögon, rött läppstift, trägiraffer från en afrikansk shop dinglandes i öronen, samt lila filtponcho med tofsar. Och fotriktiga skor. De kan ha röda byxor också. Och så traskar de omkring i horder och tittar på konsthantverk mest, inte så mycket på konst. Går på feministiska föreläsningar gör de också. Och läser.

Nej, jag är lite mer såhär, men det är väl kultur det också?

Förresten funderade jag över uttrycket intellektuell häromdagen, av vilken anledning minns jag inte. På wikipedia stod att läsa;

Det kan i sin vidaste mening handla om en person vars yrke innehåller intellektuella moment (vilket skulle inkludera alla lärare, ingenjörer, jurister, läkare, författare, statsmän, vetenskapsmän, konstnärer, kompositörer m fl) eller i en snävare mening syfta på en person som tillhör samhällets intelligentia, även kallad ”den intellektuella eliten” dvs. författare, konstnärer, filosofer och kulturskribenter.

Så jag tänkte att det spelar ju ingen roll vilken roll jag har, eftersom jag är ingenjör och via bloggens kulturella uttryck får anses vara åtminstone kulturskribent, fast jag skulle föredra filosof faktiskt. Jag är intellektuell i alla fall.

När jag började skriva detta blogginlägg visste jag inte var det skulle hamna, vilka vägar det skulle ta, vad jag skulle skriva om. Men tydligen har jag just via sökningen på vad kultur är gjort anspråk på att själv höra till den intellektuella eliten. Undrar om det var något i den stilen som sökaren sökte?

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, intellektuell, kulturtant, rita hayworth

Det flög en fluga in i mitt öra
Undrar hur den det kunde göra
Tur att jag ändå kan höra

Om man bortser från det usla rimmet, funderar jag på sannolikheter för osannolika händelser. Som att jag är ute och springer i godan ro, med blicken i löpriktningen (vilket innebär att öronens öppning bör kunna betraktas som ungefärligt belägna ortogonalt mot färdriktningen), och så flyger det in en fluga i mitt öra!

Den surrar som tusan, det dundrar på min trumhinna. Den kommer långt in och jag kan inte få ut den från örongångens vindlingar. Jag får helt enkelt trycka till på örat så att mitt öra blir flugans grav. En alldeles makalös otur för den!

Om man betraktar följande schematiska skiss av händelsen, inser man att tvärsnittet, alltså den av flugan betraktade träffytan med hänsyn tagen också till de ortogonala hastigheterna, är enormt litet! Om man i sin tankemodell dessutom tar hänsyn till luftströmmen vid mitt öra, istället för att förmoda vakuum (vilket man kunde tänka sig anta för att förenkla modellen, om det inte vore för att det skulle vara så jobbigt att springa i vakuum), vilken utgör ett motstånd och därmed minskar träffytan ytterligare, inser man att sannolikheten för en fluga att flyga in i ett öra som är ute och springer är av ungefär samma storleksordning som att vinna drömvinsten på Lotto. Mellan tummen och pekfingret.

Tänk att det hände! Ja det med flugan i örat alltså!

Att flugan råkar se ut som en Starfighter, är en ren tillfällighet.

Jag gör samma misstag gång på gång. Hur kommer det sig att jag aldrig lär mig? Jag går in i det full av entusiasm och energi, men sen mot slutet är jag helt desillusionerad. Trött drar jag mig tillbaka och konstaterar att jag inget lärt mig.

Alltså lärt mig att det jag förväntar mig få läsa inte stämmer. Jag trodde att artikeln (Vi är inte skapta för äktenskapet) jag började läsa skulle resonera kring de stora dragen. Komma med övertygande argument i sakfrågan, stödja påståenden med någon form av bevis, referenser till om inte forskningsresultat i ämnet, så i alla fall någon enstaka liten enkät eller undersökning, eller i alla fall referens till någon som skriver lite mer vederhäftigt i frågan.

Men nejdå, här utgår vi från våra egna erfarenheter, en erfarenhet till och med, och glatt generaliserar vi det till att gälla hela mänskligheten.

”Självklart finns det förhållanden som inte spricker. Men det är inga lyckliga förhållanden, utan förhållanden som präglas av bitterhet, tjafs och sexlöshet.”

Jahaja, minsann. Så är det? Jaha, det är det visst, visar det sig senare:

”Jag kanske låter krass, men det är faktiskt så det är. Jag är 31 år gammal. Jag var ihop med min kille i sex år.”

Minsann, det var ett resonemang som heter duga!

Alla människor har sina erfarenheter, rätt att beskriva sina liv, rätt att uttrycka sig, etceteraetcetera.

Jag vet inte vem jag ska bli irriterad på. Hon som skrev det kan jag knappast klandra, hon är 31 år och nyseparerad efter ett sex år långt förhållande. Hon har ingen särskilt livserfarenhet och är förmodligen inte vid sina sinnens fulla bruk, utan i ett separationstrauma (hur käckt det än ser ut) och kan inte förväntas dra några vettiga slutsatser, förmodligen inte ens för sig själv, och absolut inte för hela mänskligheten. Expressen kanske jag borde vara irriterad på, som tar in en sådan privat krönika, en riktigt usel skriven intetsägande skittext, som ”debattartikel”? Nej, antagligen ska jag vara irriterad på mig själv. Vad förväntar jag mig egentligen? Jag förväntar mig att om man skriver en sådan artikel har man väl bemödat sig om att göra någon form av undersökning, någon form av analys, och försökt dra slutsatser som gäller fler än en själv?

Det är mina förväntningar det är fel på. Genom sig själv känner man andra. Tror man. Det gäller både mig med mina förväntningar på det jag läser, och kvinnan som generaliserar sina relationserfarenheter.

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, äktenskap, förväntningar

När jag skrivit klart mitt förra blogginlägg, pingade jag bloggportalen, som jag vanligen gör. Därefter studerade jag dess, alltså bloggportalens, förstasida. Och kunde konstatera att den överlägset mest diskuterade nyheten bland bloggar idag är huruvida Blondinbella dricker för mycket alkohol eller inte. På förstasidan fanns inga bloggar som diskuterade nobelpriset i fysik, inte i vetenskapssektionen heller.

Det tyckte jag var en ganska intressant iakttagelse. På ett märkligt vis. Så skruvad världen är!

Förstår du vad det betyder? Har du en känsla för vad det innebär, upptäckten av symmetribrott som Nobelpriset i fysik delas ut för i år?

Har det någon betydelse när du byter däck på bilen, eller lagar pannkakor till familjen på torsdag? Betyder det något för just ditt liv, sover du bättre på natten, blir du glad, eller i alla fall berörd? Låt mig gissa att du svarar nej på samtliga frågor. Det är inte som medicinpriset, där man direkt förstår nyttan av att hitta hiv-virus och viruset som orsakar livmoderhalscancer. Det är inte som litteraturpriset, där var och varannan människa dessutom har en åsikt om till vem det ska gå. Försäljning och utlåning av böcker av litteraturpristagaren får ett uppsving. Antagligen kommer inte fysikpristagarnas artiklar och eventuella böcker att bli några bästsäljare bland fler än de redan invigda.

Nu händer det relativt ofta som priset går till elementarpartikelforskare eller andra forskare som förklarar Big Bang, 2004 och 2006 t ex, men just i år är det en händelse som ser ut som mer än slump, genom det nära sambandet till aktuella  LHC, där man vill hitta fler pusselbitar till universums existens.

Grundforskningen kan behöva all draghjälp den kan få. Det är inte lätt att inse varför man ska leta efter partiklar eller energier som passar in, eller förkastar, någon modell som ställdes upp för 30-40 år sen och som man använt sen dess, trots vissa brister. Eller inse varför man absolut måste hitta en enande teori där alla krafter mellan partiklar kan förklaras. Varför måste man absolut förstå allting?

Tja … om man förstår hur universum, naturen, elementarpartiklar, krafter … fungerar och interagerar, kan man så småningom förstå och använda kärnkraft som energikälla, bygga flygplan och farkoster som tar oss till månen, kameror, centralvärme och glödlampor. Och så småningom kanske man kan förstå hur man ska ta hand om det radioaktiva avfallet från kärnkraften, och använda solljuset som energikälla. När man lagar sina pannkakor är det ändå rätt skönt att bara slå på en spisplatta (om vi antar att det är trivialt att åstadkomma smeten), istället för att göra upp en eld. Det kan vi tacka fysiker genom tiderna för. Ja, och ingenjörerna, förstås, som kom på hur man skulle tillämpa fysikernas landvinningar.

Nästa gång du knäpper igång tvättmaskinen, sänd därför en tacksam tanke till elementarpartikelforskaren som sliter med matematiska formler där han ser partiklar som inte syns … än.

Läs även andra bloggares åsikter om nobelpriset, fysik, elementarpartiklar, LHC

Nu är jag nästan trött på finanskrisen. Jag är trött på att läsa om den, varannan dag är oron förnyad, och aktiekurserna rasar. Varannan dag är det vändning. Förra sommaren hörde jag talas om subprimelånen första gången, som en mycket liten isolerad del av den amerikanska bolånemarknaden, det skulle knappt påverka oss alls. Pyttsan kan man säga.

Det visar sig att bankerna är kreativa och pysslar ihop små värdepapper, roliga finansiella instrument de kan sälja, av de här bolånen. Och vips har alla andra banker köpt dessa tvivelaktiga papper, för vem vill missa en chans till vinst? Särskilt som det sett ut de senaste åren med enormt låga räntor, och skenande aktiekurser. Men så sitter hela världen ihop, finansiellt, som invirad i plastfolie av värdepapperi olika lager. Helt osynligt, men fullständigt hopplöst att reda ut. Alla dras med.

Jag tycker det skulle vara obligatoriskt med fysik- och matematikstudier för finansmarknadens aktörer. Vanlig Newtonsk mekanik skulle fungera utmärkt för att förstå enkla samband i fysikaliska system. Lite termodynamik skulle inte heller vara dumt, det där med hur temperaturer utjämnar sig mellan olika volymer, kunde vara en bra lärdom. Sedan kunde de läsa partiella differentialekvationer samt Fouriertransform och reglerteknik, så skulle de en bra grund för att förstå återkopplingar och instabilitet i vanliga linjära system, för att inte tala om att olinjära system inte är att leka med.

La man därtill lite sunt förnuft skulle de begripa att girighet är att betrakta som en oändlig förstärkning, något mycket farligt i ett återkopplat system. Det är det vi ser resultatet av nu.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskris, subprime, fysik, börsen

Ibland måste man tänka på annat än intressanta tankar om det ena eller det andra, eller inte tänka alls. Då passar en långpromenad. Och då råkade vi trilla in på rugby-SM en stund. Det verkar vara ganska kul att brottas på det sättet.

Och vackra färger, som dessa dahlior, kan man inte se för mycket av.

Det är inte konstigt att den ekonomiska konjunkturen saktar in, att hjulen stannar, att tillväxten mattas … om folk ska hålla på på det här viset och vägra shoppa! Själv skulle jag behöva gå i terapi och bota min shoppingångest, min ovilja att shoppa, som inte alls har med någon avoghet mot konsumtionssamhället att göra, utan bara är en fråga om lust och inspiration. Jag har sällan lust att shoppa, det är inget särskilt jag vill ha, det är inget särskilt jag behöver. Om jag behöver unna mig något är det inte att gå en stund i en affär och köpa saker, det är mer en fråga om att unna mig tid, tid att träna, tid att läsa, tid att tänka.

Hm, kanske glömde jag nu den där kameran jag köpte i somras, och de där 20-talet böckerna jag köpt hittills i år. Men mitt klädkonto ligger förmodligen inte ens på 200 kronor i månaden i medel. Och huset behöver inte en enda pryl till, det är fullt av böcker. Jag har helt enkelt inte lust att shoppa!

Jag är fascinerad över att shopping nästan tycks vara ett missbruksproblem för en del! Å andra sidan ska vi kanske för världsekonomins skull vara glada för det … såvida vi vill se tillväxt (sen kan man alltid diskutera till vilket pris, men det gör jag inte här). Men, vilken funktion har, vilka behov uppfyller, shoppingen? Drömmen om ett Sex and The City-liv? Eller kanske om sex in the city?

Hur kommer det sig att kvinnor har så låga löner? Är de dåliga på att löneförhandla, helt enkelt?

(I detta inlägg behandlas kvinnor som en statistisk grupp, vilket innebär att det finns enskilda kvinnor som inte har låg lön, men ändå självklart utgör en del av statistiken, annars skulle kvinnors löner vara ännu lägre)

Läs även andra bloggares åsikter om lön, kvinnor, löneförhandla