Heja Horace
lördag 11 oktober, 2008 klockan 11:24 av thebe |Horace Engdahl kritiserar svenskar för att vara obildade och lata;
”Vi ser inte till att förse oss med det kulturella bagage som vi har rätt till som västerlänningar. Det finns för mycket distraherande element i samhället som konkurerar om uppmärksamheten. Medierna till exempel. De borde sitta och läsa strängt taget.”
Jag tycker det är kul att han sticker ut hakan på det sättet (liksom utspelet om amerikansk litteratur), det blir lite liv i, och kring, den snustorra Svenska Akademien. Men nu är artikeln publicerad i Aftonbladet, en (nät-)tidning vars journalistik jag inte har jättestort förtroende för, jag undrar om han är korrekt citerad, jag tycker det är lite tveksamheter i syftningen. Vem ska sitta och läsa? Svenskarna eller medierna? Båda antagligen. Det är kanske en språklig finess. Medierna består av svenskar, och de borde läsa på, liksom de svenskar som använder sig av medierna. Och alla andra svenskar.
Horace håller fanan högt, ställer krav. Det är bra, kul, intressant! Jag ger mitt bifall, men jag funderar på en sak, och det är exakt vad denna bildning, genom böcker, ska ge, som inte andra kulturyttringar kan ge? Som att glo på TV till exempel? Jag vill se det konkret och specificerat, varför måste man läsa böcker? Duger det med vadsomhelst, deckare t ex? Folk konsumerar deckare som tokiga, en genre jag själv aldrig känt någon dragning till. Duger det jag läser, som mest är facklitteratur och naturvetenskap av olika slag, nästan ingen skönlitteratur för tillfälle?
Upplys en stackars ingenjör, varför måste vi läsa?
Lägg nu märke till att jag i och med frågan inte ifrågasätter läsandet, som jag tycker är helt självklart, men jag kan inte precisera dess betydelse exakt, och det är vad jag är ute efter. Det läsandet leder till, tankar och diskussioner. Det är uppenbar skillnad att diskutera vem som vann Idol och diskutera kvantfysikens inverkan på världsuppfattningen.
Läs även andra bloggares åsikter om bildning, litteratur, svenska akademien, horace engdahl
Tv-program håller sin egen takt, bokläsning håller min takt. Precis som taveltittning, men bokläsning är trots allt lättare att praktisera i sin egen bubbla. Man kanske kan tänka sig att detta ger större utrymme för såväl reflektion som förståelse.
Bokläsning är alltså inte bättre än andra intag av kultur, men det är annorlunda.
Det var bra uttryckt tycker jag! Så’nt som inspirerar till reflektion och eftertanke måste vara bra saker, var de nu än kommer ifrån.
” Jag vill se det konkret och specificerat, varför måste man läsa böcker?”
Vi kan ta vad du skrev ovan som ett exempel på varför det kan vara bra att läsa böcker, och varför vissa böcker är viktigare att läsa än andra. Att du vill se något ‘konkret och specificerat’ tyder på en verklighetsuppfattning som du både håller, och skulle jag gissa, inte håller med om; att allt kan bevisas med naturvetenskapliga metoder, och att alla genuina frågor måste ha _ett_ sant svar (som därför med logisk nödvändighet harmonierar med alla andra sanna svar). Fråga dig istället varför du lever ditt liv som du gör, och varför männsikor i allmänhet lever sina liv som du, och varför det inte alltid varit så. För att ta ett exempel; i den moderna världen delas tid upp på ett rationellt sätt, och vi har olika roller beroende på vad vi gör och var vi är. Vi är hemma, på jobbet, mamma eller pappa, ung, gammal etc. När vi röstar är vi medborgare. I den organisering av liv som gällde innan protestantismen var man ‘skomakare’, eller ‘skomakarson’, t.ex. Ens plats i samhället var betingad från födslen och man såg sig själv i termer av hur man bidrog till samhällsnyttan. I antikens Grekland fanns inget individuellt begrepp alls; individen var med demokratisk självklarhet underordnad staten; man levde för att förbättra sig själv och andra, man levde mot ett Telos och man gjorde det som var ens karaktäristiska aktivitet (i människans fall att använda intellektet). Fråga dig också hur du skulle beskriva ditt eget liv och i vilka termer och med vilka termer du än gång kom att förstå verkligheten, vad som är bra och dåligt, hur olika språkliga koncept förhåller sig till verkligheten och dig själv och andra språk och samhällsformer, t.ex. Går detta att göra på annat sätt än genom ett narrativ? Går det att förstå sitt eget liv som något annat än en historia i vilken man själv är huvudperson? Och om man förstår sitt eget liv på det sättet, hur mycket kan man då inte lära genom andra narrativ, fiktiva som ‘verkliga’ (vad det nu betyder efter att man funderat över dessa frågor en stund)? Alla historier bär med sig en förståelse av verkligheten, och det går inte att förstå något narrativ utan att relatera det till sina egna erfarenheter. Man lär sig därför något nytt både om sig själv och andra/annat med varje ny bok. De böcker vi kallar klassiker, eller god litteratur, eller filosofi, är särskilt viktiga; dessa är narrativ som kan förändra hela det sätt man uppfattar verkligheten på, och därmed vad man kan och bör göra. Nära förknippat med detta är naturligtvis den viktiga sanning som Vico formulerade på 1600-talet; verum esse ipsum factum, sanningen är konstruerad. Vi förstår verkligheten på ett visst sätt eftersom vi växte upp på ett visst sätt, läste vissa sagor, fick bannor vid vissa tillfällen men inte andra, bodde i hus och städer med viss arkitektur, vissa former, färger. Såg att man log och skrattade i vissa fall men inte andra. Har man förstått det förstår man att alla sanningar inte kan ges med naturvetenskapliga metoder; dessa metoder är i sig bara ett uttryck för vad man kan förstå, och varje ord man använder för att förstå både begränsar och avgränsar vad man kan kunna. Vi ser på världen i fysikaliska, biologiska, och kemiska termer; begränsar detta oss för ett annat, kanske bättre koncept att förstå verkligheten på? Om det varit en galileisk, en kopernikansk, en kantiansk revolution; om Einstein motbevisade Newton och Hawking-Rosen etc Einstein, vem leder oss då in i nästa epistemologiska revolution? Det är inte omöjligt att den insikten kommer när vi läser en saga, och förstår att det fanns ett annat sätt att förstå den eller den aspekten av tillvaron på.
Du har rätt i din gissning att jag inte ser verkligheten som endast bevisbar med naturvetenskapliga metoder (trots belastning av läggning och utbildning
), jag ser inte en sanning. Däremot tror jag att det alltid kan vara fruktbart, intressant, givande för ens tankar och syn på saker och ting, att försöka konkretisera det som svårligen låter sig beskrivas med de begränsningar vi har med vårt språk och i och med våra erfarenheter. Och det gjorde du ju på ett synnerligen bra sätt, beskrev ett svar på min fråga! Tack för en mycket tänkvärd kommentar! Det ”irriterar” mig, tanken på att jag är fast i just språket och erfarenheten, att det antagligen är svårt att ”höja” sig och se utöver det. Och ifall man gör det, vet man det inte, för då har det genast blivit endel av språket och erfarenheten.
[...] Horace Engdahl har mer än rätt, och det är rent bedrövligt. [...]