Trilog

Det flög en fluga in i mitt öra
Undrar hur den det kunde göra
Tur att jag ändå kan höra

Om man bortser från det usla rimmet, funderar jag på sannolikheter för osannolika händelser. Som att jag är ute och springer i godan ro, med blicken i löpriktningen (vilket innebär att öronens öppning bör kunna betraktas som ungefärligt belägna ortogonalt mot färdriktningen), och så flyger det in en fluga i mitt öra!

Den surrar som tusan, det dundrar på min trumhinna. Den kommer långt in och jag kan inte få ut den från örongångens vindlingar. Jag får helt enkelt trycka till på örat så att mitt öra blir flugans grav. En alldeles makalös otur för den!

Om man betraktar följande schematiska skiss av händelsen, inser man att tvärsnittet, alltså den av flugan betraktade träffytan med hänsyn tagen också till de ortogonala hastigheterna, är enormt litet! Om man i sin tankemodell dessutom tar hänsyn till luftströmmen vid mitt öra, istället för att förmoda vakuum (vilket man kunde tänka sig anta för att förenkla modellen, om det inte vore för att det skulle vara så jobbigt att springa i vakuum), vilken utgör ett motstånd och därmed minskar träffytan ytterligare, inser man att sannolikheten för en fluga att flyga in i ett öra som är ute och springer är av ungefär samma storleksordning som att vinna drömvinsten på Lotto. Mellan tummen och pekfingret.

Tänk att det hände! Ja det med flugan i örat alltså!

Att flugan råkar se ut som en Starfighter, är en ren tillfällighet.