Mammas pojkar

Vi satt och fikade, sönerna och jag. Min bärbara dator stod på bordet. Vi söker på något på google sa jag, vad ska vi söka på?

Gräddmolekyl, vrålade Store Son. Nej, kvarkar, ville Lille Son.

Man kan hitta mycket på nätet, men om gräddmolekyler kunde vi inget lära. Gällande kvarkar däremot, är materialet mer omfattande.

Är de inte rara, sönerna? Det första de tänker på är något naturvetenskapligt! Jag räknar alltså med att gräddmolekyler är några ännu icke upptäckta elementarpartiklar. Kanske är det de som är hemligheten i den enande teorin?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pucko-invasion

TV, vare sig det är vanlig TV eller ännu värre webb-TV, är inte min grej. Vanlig TV kan jag tänka mig att kolla om det är någon bra film eller något intressant program. Men det är det ju sällan. Vad är det egentligen på TV en lördag kväll? Jag kollade just tablåerna för de kanaler vi har. Och konstaterar att det är ”musikunderhållning” av olika slag, samt mer oförblommerad ren Pucko-TV. På ettan har vi något som kallas Dansbandskampen, på trean Sing a long, fyran Stjärnor på is, femman Musikmaskinen, på sexan Whacked out Sports,och på Discovery, denna förrädarkanal som numera bara sänder en massa skitprogram, är det Smash Lab. Några filmer, komedier som passar en lördagskväll återfinns på några andra kanaler.

Någon dag i veckan är det förnedrings-TV, Idol. Ibland är det dokusåpor som Bönder som söker fruar och Singelmammor som vill bli icke-singlar, eller om de kanske bara tycker det är kul att vara med i TV. Jag läser Marcus Birros blogg, som han av förståeliga skäl lägger ner en tid. Han efterlyser debatt om tonen i det offentliga samtalet. På Bloggportalen har bloggandet om detta bråk mellan Birro och kvinnan jag inte tänker nämna vid namn toppat som bloggämne en tid. Den kvinnan tycks mer än lovligt icke-intelligent, men får uppenbarligen fortsatt förtroende hos TV-kanalen.  Jag förmodar att intelligens, eller empati, inte hör till kriterierna för det beslutet.

Alltihopa sammantaget får mig att bli fullständigt bedrövad. TV-kanalerna sänder program för zoombies som inte vill, eller kan, (jag hoppas på det första) tänka, de anställer folk som helt uppenbart saknar vitala förmågor, och människor ställer sig, via sina bloggar, på olika sidor i kampen Birro-kvinnan utan namn. De gör det utan att diskutera helheten, konsekvenserna, eller de stora dragen i denna kamp.

Men varifrån kommer allt detta, egentligen? Precis som vi har de politiker vi förtjänar, har vi väl de TV-program och de programledare vi förtjänar? Människor kollar på detta, diskuterar TV-programmen, ställer sig på den korkade kvinnans sida. Människor vill se detta på TV, de vill skvallra om detta, helt uppenbart! Ska de inte få det då? Om det är vad majoriteten vill?

Tonen i det offentliga samtalet … när det offentliga samtalet är som ett gigantiskt Se och Hört. Ett tag snodde rasisterna den svenska flaggan. Nu har puckona invaderat det offentliga samtalet. Finanskris och lågkonjunktur. Orsaker och verkan. Finkultur och lågkultur. Släng er i väggen. Ni har inte en chans mot puckona som invaderar media och slänger oförskämdheter och egna sanningar mot varann i sina mikrovärldar där de själva är gudar.

Horace Engdahl har mer än rätt, och det är rent bedrövligt.

Vulgär

Isolerad och ensam

I min ICA-affär, alltså den stora ICA-affären där jag veckohandlar, finns fem sorters traktortidningar, otaliga andra motortidningar, tidningar om jakt och teknik (och med teknik menas då konsumtionsprylar som mobiltelefoner och mp3-spelare, det är inte kärnkraftverk vi pratar om). Damtidningar stirrar mot mig en masse, inredningstidningar, mattidningar. Det finns faktiskt en hel del tidningar. Men det som jag är intresserad av finns inte.

Jag frågade i kassan, ”Vad är det för tidning?” undrade kassörskan (hon hette absolut inte Mona) och var vänlig nog att ringa och fråga butikens tidningsansvarige. Och det var inte ens en udda, märklig, konstig tidning jag ville ha. Det är ett helt normal populärvetenskapligt magasin. Forskning och Framsteg, för tusan! Är det ingen i denna stad som är intresserad av det? Hur kan det vara möjligt?

Jag är ensam och isolerad, fjättrad i mina egendomliga intressen bland människor som läser om mp3-spelare och kuddar. Hur kunde det bli sååååå?

Draaaaama!

Nåja, jag ska köpa en mattidning, det finner jag också njutning i.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bingolottoröster

Vi med rösträtt väljer regering, och riksdag. De som ska ta de politiska besluten. De som bestämmer om fördelning av skatter och bidrag. Föräldraförsäkring, forskningsanslag, kulturanslag, arbetsmiljölagar. De bestämmer en massa saker om hur vårt samhälle ska fungera.

Det är viktiga frågor, de vi röstar på påverkar faktiskt vår vardag. Vad Mona, som jobbar i kassan på ICA och glor på Bingolotto varje lördag röstar påverkar faktiskt mig! Och vad jag röstar påverkar henne. Vi är alla en enda stor familj som bestämmer tillsammans.

Men om Mona, vars främsta intresse förutom Bingolotto, är att läsa Se och Hört och prata om kändisar och barnkläder med sina väninnor, nu lätt låter sig ryckas med av sensationsskriverier och skvaller, och utan särskilt reflekterande förtjust eller förfärat bara för skvallret vidare? Om hon utan att ställa, ens inför sig själv, några kritiska frågor kring påståenden och rykten låter sina åsikter påverkas på lösa grunder? Är det rimligt att Mona ska få rösta då? Är det rimligt att människor med begränsad uppfattning om världen, eller samhället, får rösta? Är det rimligt att få rösta om man kollar på Bingolotto?

Jag är rädd att det finns många som Mona.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Söndagsutflykt

Hösten är vacker och skön. Det är bra att komma ihåg emellanåt. En utflykt för att andas och betrakta färgerna kan man alltid behöva. Frisk luft, ljus (färger), sömn, rörelse samt stimulerande samtal och tankar är grunden för ett riktigt bra liv.

Höst

Läs även andra bloggares åsikter om

Mona är otäck

Jag tror jag måste börja intressera mig för politik bara för att hålla koll på Mona. Så att hon inte gör något alldeles bakvänt och tokigt, vilket jag ser som en överhängande risk. Hon ger mig rysningar, riktigt obehagliga rysningar, den människan. Jag har lite svårt att exakt sätta fingret på vad det är som gör att hon är så obehaglig, men det helt uppenbara är att hon inte tycks vara alltför intelligent, men lyckas dölja det för ganska många människor. Och bara det är otäckt. Tänk om hon lurar folk så att hon blir statsminister?! Det skulle vara ohyggligt genant och pinsamt för landet. För att inte tala om hur vardagen för folk skulle bli. Det får bara inte ske.

Nu ska jag bara tänka ut vad jag ska göra. Kanske om man fick henne att göra något annat, så att hon blev för upptagen för politik? Hm, varför kan hon inte modeblogga som alla andra, normala, wannabies? Till exempel.

2629318607_d5acfefcef.jpg
Bild: Leo Castillo

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Vad människor vill

Lilla dotter är en känslig tjej som bryr sig mycket om sina kompisar. Vad de säger och vad de tycker. Nästan i mesta laget tycker jag ibland. Det händer inte sällan att hon kommer hem och säger ”Sara retar mig för att jag inte har en så’n tröja som hon har, jag måste ha en så’n vi tröja, vi måste köpa det! Annars slutar hon aldrig retas!”

Och jag förklarar för Lilla Dotter, att tvärtom ska vi inte alls köpa den där tröjan om Sara retas. Sara kommer inte att sluta retas bara för att Lilla Dotter har den tröjan. Det är inte vad Sara är ute efter, att alla flickor ska ha likadan tröja. Om vi köper en sådan tröja till Lilla Dotter, kommer nämligen Sara att hitta på något annat hon kan retas för. Sara är en osäker tjej som försöker skaffa säkerhet och makt genom att retas. Sara bryr sig inte om tröjor i sig, hon bryr sig om att de andra gör som hon vill. Hon känner sig säkrare på sig själv om hon kan få andra att göra som hon vill.

Jag säger till Lilla Dotter att hon ska säga till Sara att Sara får ha vilka tröjor hon vill, och det får Lilla Dotter också. Kom så leker vi istället. Lilla Dotter förstår.

”Markus säger att jag ser ut som en tjej”, klagar Store Son, ”jag vill inte det!” Fråga honom om han är kär i dig, säger jag. Store Son lyser upp, ”Jaaaa, det kommer han tycka är dööööööpinsamt”! Vi kan klippa håret, men de långa ögonfransarna och stora vackra ögonen är svårare att göra något åt. Men vad har Markus med det att göra?

Det är inte lätt att vara barn, grupptrycket är stort, de osäkra barnen retas och försöker få de andra att dansa efter deras pipa. En av mina viktigaste uppgifter som förälder är att lära barnen att vara starka individer, att tänka självständigt och kritiskt, och stå emot försök från andra att styra.

Det finns många människor, undervisar jag barnen, som inte är intresserade av det man verkligen säger och det man verkligen gör. De är bara intresserade av att verka bättre än andra. De är osäkra, och de hittar på sätt att försöka bestämma över andra. När man är barn försöker de bestämma vilka kläder eller grejer andra ska ha, eller hur man ska se ut. När man är vuxen gör de andra saker. Se upp för dem, de kan vara svåra att upptäcka, och gör dem inte till viljes, det tar bara tid och energi och leder ingen vart alls för någon. Ni kommer aldrig att få dem att sluta retas på det sättet. Ni kommer aldrig att få dem att förstå någonting. För det är inte vad de vill.

Barnen förstår, men det är svårt, och vore det inte enklare att köpa den där tröjan i alla fall?

Varför ser jag inte på Idol?

Det går ett program som heter Idol 2008 på en TV-kanal. Jättemånga människor pratar och skriver om det här programmet. Det här kan man läsa sig till:

Svenskt underhållningsprogram från 2008. Avsnitt 17 av 25. Okända talanger får chansen att visa vad de kan inför juryn som består av Laila Bagge, Andreas Carlsson och Anders Bagge. Uttagningarna sker runt om i landet, där juryn söker efter talanger som går vidare till en andra uttagning. Sedan decimeras gruppen ytterligare steg för steg. Till slut ska tittarna rösta fram en enda vinnare – Sveriges nya popidol, med ett skivkontrakt som första pris.

Jag undrar varför jag inte tittar på det, man ska ju egentligen vilja göra som alla andra. Det är liksom tanken med mass-TV-program, att man ska glo för att andra glor. Men jag antar att jag helt enkelt inte känner mig intresserad. För om jag vore intresserad satt jag väl i soffan och kollade nu. Undrar varför nästan hela svenska folket glor på det, men inte jag? Har jag en defekt? Jag saknar en Idol-gen, kanske? Kromosom 53. Är Bagge och Bagge släkt med varann, förresten?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ungkarl

Efter en ohyggligt intensiv dag lämnade jag kontoret vid halvsextiden. Nästan inga kollegor var kvar. Jag gillar kvällar och tidiga morgnar på jobbet, det är då man kan koncentrera sig och jobba effektivt. Om man med effektivt menar att sitta och läsa något, skriva, härleda, programmera eller förbereda beräkningar. Så’nt man behöver lite lugn och ro för. Efter halv fem brukar det lugna sig markant. Innan dess är det diskussioner och telefonsamtal i det oändliga, som också kan vara effektiva, men på ett annat sätt.

Nu var det inte själva jobbet jag tänkte skriva om, fast inlägget nästan gick åt det hållet, utan det jag tänkte när jag lät dörren till kontoret slå igen efter mig. Jag tänkte att YoungMan låter på ett annat sätt än UngKarl. Fast det inte ens är motsvarigheter. När jag hade tänkt den tanken gick jag till bilen och började istället fundera på ett nytt sätt att angripa ett tekniskt, strategiskt, problem jag ofta ställs inför på jobbet. Men jag undrar varför jag tänkte den där första tanken, det var konstigt. Jag tror det var för att jag just plöjt ett antal dokument på engelska och i vanlig ordning konstaterat att allt låter så väldigt seriöst på det språket. Fast jag vet inte … Antagligen hade jag bara suttit för länge med dem. Dokumenten alltså.

Relationsexperten svarar

Kollade i statistiken, det mest intressanta är vilka sökningar som kommer hit. Och eftersom jag känner ett visst ansvar att ha svar på de frågor som gjort att någon ägnat några sekunder åt att läsa, gör att jag känner mig manad att svara på frågan Hur får man ej tjej intresserad av en? Eftersom jag har positiv läggning, modifierar jag frågan till Hur får man en tjej intresserad av en? vilket kommer att ge komplementsvaret till frågeställarens fråga, och alltså har jag svarat på den också. Jo, såhär gör man:

1) Intelligens. Inget är så sexigt som intelligens. Jag inser att bortfallet blir stort här.
2) Allmänbildning. Det är vansinnigt stimulerande att prata med någon som är intresserad av och kan mer än Hammarbys historia och allt om mobiltelefoner.
3) Humor. Kul att skratta tillsammans.
4) Positiv livsinställning. Neggon är urtrista.
5) Varierande intressen. Glo på sport på TV räknas inte som intresse.
6) Vilja. Lite engagemang av olika slag är trevligt.
7) Hyfsat social. Inte översocial, och inte enstöring. Lite lagom sådär, är väl lagom.
8) Hälsomedveten. Rökare och soffpotatisar är trista. Det är hälsofreaks också.
9) Sensuell. En man som tänder ljus och fixar bubbelbad och massage efter träningspasset måste man bara smälta för. Eller?
10) Inte för mycket YouTube. Tack!

Sexig, goes without saying, men det kan man inte generalisera, det följer lite av ovanstående lista.

Sådärja. Sen kan man negera det, och så vips har man ej tjej.

Hur svårt kan det vara, liksom?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från den ena glamourbloggaren till den andra

Socialbloggarna, eller modebloggarna, eller glamourbloggarna är intressanta som fenomen. Det är ohyggligt fascinerande att så otroligt många människor läser dessa bloggar! Hakke förde ett rimligt resonemang över hur detta fenomen kan hållas igång, men jag saknar fortfarande en pusselbit, och det är hur det startar, vilken vi kan återkomma till vid tillfälle.

På Newsmill läser jag Ex-Glamourprinsessan: Vi stjärnbloggare orkar inte mer, där Karolina Lassbo förklarar varför Blondinbella slutar blogga. Det är inga märkliga avslöjanden utan tycks ganska begripliga. Det blir helt enkelt för mycket. Sluta skriva verkar följdriktigt.

End of story.

Jaså, inte end of story?

Nej, för nu kan alla bloggare i större eller mindre utsträckning ägna sig åt social medkänsla, eller motkänsla, med de pressade stjärnbloggarna som har svårt att orka med. För och emot. Vad hände egentligen. Övertalningsförsök till återkomst, kanske. Någon annan modebloggare vädrar morgonluft och förbereder sig att ta förstaplatsen. Kanske någon förlorar sin ikon och vet inte vad de ska kolla på när de är ute och shoppar nästa gång. Eller ännu värre, de vet inte vad de ska ta på sig på morgonen! (Tips: man kan sträcka in handen i garderoben och ta på sig det man får tag i, har man tänkt till i förväg passar nämligen allting som finns i garderoben ihop, definitionsmässigt).

Och man kan inte kommentera detta ämne utan att bli del av hela grejen, som man (jag) egentligen inte alls är intresserad av (bloggar om mode alltså, själva fenomenet intresserar mig, som sagt). Det är det mest fascinerande av allt! Man betraktar ett fenomen som tarvar en kommentar. Och vips är man en del i cirkusen! Är det som litteratur, tar vi del av andras verklighet? Lär oss något? Jag vet inte. Mest tar det tid av min egen verklighet, att betrakta en verklighet som egentligen inte berör min verklighet på annat sätt än att vara en del av mängden av verkligheter. (Tur man läste mängdlära i lågstadiet).

Det som bekymrar mig mest, tror jag, är tveksamheter om huruvida modeverkligheter tillför världen någonting? Men måste man tillföra världen någonting, och isåfall vad? Att vara glad och trivas och glo på kläder är relativt harmlöst, och tillför väl världen mer än … krig till exempel?

Denna bild, som jag hittade i Cosmic Log, sägs beskriva hur stjärnor föds.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Cafématematik

Antag att man sitter på ett café med sin 11-årige son, pratar om datorspel och livet. Och så läser man på en affisch att en 1,5 liters coca-cola innehåller samma mängd socker som 45 sockerbitar. Då är det väl högst naturligt att mamman frågar sonen  hur många sockerbitar burken (33 cl) med Fanta han har framför sig kan tänkas innehålla, och att sonen genast är med på noterna och börjar fundera. Och han räknar snabbt ut att det borde vara ungefär nio sockerbitar, under förutsättningen att Cola och Fanta är lika sockertäta.

Blir inte den naturvetenskapligt lagda mamman alldeles varm i hjärtat då, när sonen spontant visar sig inse att även det senare villkoret måste vara uppfyllt för att beräkningen ska vara någorlunda rimlig? Jo, det blir hon.

Läs även andra bloggares åsikter om