Trilog

Häromdagen läste jag en intressant essä i DNs nätupplaga Bokens goda sidor outforskade. Artikeln diskuterar de vetenskapliga beläggen gällande nyttan av att läsa. Alltså människonyttan av att läsa. Mervärdet, förutom att skaffa information eller underhållning, av att läsa. Huruvida läsningen gör dig till en bättre människa. Om boken gör för en människa vad Helen Hunt gör för Jack Nicholson i filmen As Good As It Gets:

De vetenskapliga bevisen för läsningens goda inverkan verkar svaga, enligt artikeln, även om de resonerande argumenten för läsning låter hållbara och starka, och till slut slås fast att

“Läsningen gör oss alltsÃ¥ inte med nödvändighet godare. Lika litet som man säkert kan hävda att litterära förhärliganden av brutalitet gör läsaren brutal kan man hävda att skildringar med komplexa personligheter bidrar tilll ökad medkänsla.“

Jag som läser ytterst lite skönlitteratur behöver inte fundera så mycket över att sätta mig in i människoöden och känna med eller mot skurkar, banditer eller offer. Jag läser av obändig lust att lära mig nya saker, pressa tankeförmågan, få nya intryck och idéer. Se nya sammanhang eller förstå gamla.

Egentligen har jag nog inte funderat över min lust att läsa, den har alltid funnits, ända sedan jag gjorde upptäckten av att bokstäverna bildade ord med mening. Jag tror jag fortfarande är fascinerad av att bokstäverna bildar ord med mening. Det är som att jag bara vill läsa fler och fler kombinationer! Detta är endel av bokfloran som antingen är under processande (läsning), eller i pipen. Jag har oftast flera böcker igång parallell, en ovana jag försöker göra mig av med. Visst blir man sugen att läsa när man ser det?!

Mitt enda bekymmer är att det finns så mycket att läsa, och så lite tid.

Varför läser du?

Läs även andra bloggares åsikter om Litteratur, läsning

Jag hade i Åsa:isk anda inte tänkt twingla detta inlägg, eftersom det inte tillför den länkade essän särskilt mycket. Men så läste jag ctails kommentar till inlägget, och då ändrade jag mig, de som hamnar här kan ju i alla fall få lästips!

Den nya kulturchefen, Rakel Chukri, på Sydsvenskan utropar: Nu tar vi över!

Sen beskriver hon den politiserade folkrätts-journalistik som ska “ta över” pÃ¥ kultursidorna.

“Tystnaden har varit tät kring flera centrala frÃ¥gor: ett pÃ¥gÃ¥ende folkmord i Afrika, svenska medborgare som fÃ¥tt sina ekonomiska tillgÃ¥ngar frysta utan att bevis om terrorism presenterats, för att nämna nÃ¥gra exempel”

Kibbutzer, kaffeplockare i Nicaragua, volontärer och Amnesty fladdrar, av någon anledning, framför min inre syn.

Jag får anledning att fundera över kultur, vad är det egentligen? Vad vill man (jag) läsa på kultursidorna i tidningarna, eller snarare i deras nätupplagor? Wikipedia definierar kultur såhär:

“Kultur har främst tvÃ¥ betydelser; andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster; i talsprÃ¥k är den första betydelsen den vanligare.”

Och det är nog analys av företeelser som överensstämmer med den första betydelsen jag förväntar mig. Diskussioner och tankar kring konst, musik, litteratur, arkitektur. Vilka tankar och impulser de skapar, vilka tankar och impulser de utmanar och stimulerar. Vad de berättar om tiden vi lever i.

Vår världsbild, våra värderingar, kommer från vår tankevärld, vår förmåga att tolka, tänka, abstrahera och sen förstå verkligheten. Den verklighet vi ser. Den tankevärlden behöver alltid utmanas. En uppgift de konstnärliga kulturyttringarna lämpar sig synnerligen bra för. Det ska kulturjournalistik handla om. Tankar och idéer!

Rakel Chukri vill att folk ska gråta när de läser kultursidorna. Varför då? Är gråt det ultimata beviset för att bli berörd? Skrattet då? Och känslan av att hjärnan vrids ut och in av en insikt, ett sammanhang? Att bevista en konstuställning och gå därifrån med en aningens ruckad världsbild? Eller alldeles glad och inspirerad?

Det är lustigt hur kulturredaktionerna (se ocksÃ¥ Vi ska bryta mot reglerna) verkar vilja slÃ¥ knut pÃ¥ sig själva och varann i nydanande, och nytänkande. Men det mÃ¥ste vara svÃ¥rt. Att tillsätta en kvinna med invandrarbakgrund som kulturchef, bara det! Det ligger precis i tiden! Det är tidsandan, Zeitgeist! Att hitta kulturen “nÃ¥gonannanstans” än där den brukade vara, ligger inherent i tiden!

Så lustigt. Det är faktiskt precis som det borde vara! Och om det borde vara så, hur mycket kommer den nydanande kulturjournalistiken att bryta mot reglerna då, om det ligger i tiden att bryta mot regler?

Läs även andra bloggares åsikter om kulturjournalistik, Rakel Chukri, Zeitgeist, kultur, folkrätt, politik

Det är alltid något nytt på Moderna Muséet. I alla fall om man inte är där oftare än varannan månad eller så. Idag såg vi Max Ernst, fascinerande konst. Vilken variation i stil! Så inspirerande!

Som vanligt blir jag nyfiken på att få reda på mer om människan som målade. Hur såg hans liv ut? Hur tänkte han? Vad ville han med livet, med måleriet? Vad hade han gjort utan konsten? Varför målade han som han gjorde?

Bokhyllan utökades med ytterligare en bok, som jag hoppas kan ge svar pÃ¥ nÃ¥gra av de saker jag funderar pÃ¥. En bok som jag undrar när jag ska ha tid att läsa. Men nÃ¥gon gÃ¥ng, nÃ¥gon gÃ¥ng. Och kanske kan det vara kul för barnen att bläddra i …

På konstmuseum bör man antingen klä sig i skarpa färger, eller i svart.

Läs även andra bloggares åsikter om Moderna museet, Max Ernst, konst, dadaism, surrealism

Såhär på lördagsmorgonen har man tillfälle att surfa runt lite och ta det lugnt, ströläsa här och där. Om Bokmässan hade jag gärna läst litegrann. Men det är ju nästan bara webb-TV! Jag avskyr webb-TV! Jag vill läsa! När jag läser kan jag välja tempo själv, jag kan välja ordning på det jag läser själv, jag kan skumma vissa avsnitt och jag kan läsa några avsnitt flera gånger. När jag ser och lyssnar på webb-TV tvingas jag till det tempo och den ordning som producenten, eller vem det nu är, väljer. Och det passar mig inte alls (i alla fall inte de gånger jag givit webb-TV chansen), myrorna kryper i kroppen av det långsamma tempot, och efteråt är jag alldeles slut av ansträngningen det var att hålla fokus och lyssna.

Föreläsningar, om någon undrar, är inte alls samma problem. Då kan jag avbryta för att ställa frågor. Det blir mycket mer interaktion.

Varför väljer en tidning att göra TV? Är det av slöhet? Om man filmar och sänder en intervju behöver man inte göra sÃ¥ himla mycket efterarbete, vilket man däremot tvingas göra om man ska referera intervjun skriftligt? Eller är det för att locka nya “läsare”, som hellre passivt blir matade med information än läser själva, för att det är jobbigt att läsa? Eller?

Så jag avstår oftast från webb-TV-inslag på DN eller DI.

Om det åtminstone fanns utskrifter av webb-TV-inslagen så vore jag inte utestängd från de inslagen. Jag tycker faktiskt att man diskriminerar oss som lider av dysaudioi!

Läs även andra bloggares åsikter om webb-TV, dysaudioi

AB skriver om blogghatet. Av de tre bloggare som nämns i artikeln har jag bara läst några krönikor av LS på SvD Näringliv. Det är ett ganska klent underlag för att spekulera kring orsakerna till blogghatet.

Personangrepp, könsord och hot tycker jag är att ta i, det borde ingen behöva drabbas av. I en ideal värld med balanserade, begåvade och resonabla människor skulle det inte finnas. Och man kan uttrycka sig kritiskt utan att ta till låga uttryck. Men att människor uttrycker sig kritiskt till det en del andra människor skriver, tycker jag inte är märkligt alls. Inte baserat på det jag läst av Linda Skugge i alla fall. Hon ger inte en bild av sig själv som en balanserad och intelligent person, snarare tvärtom. Lägg märke till att jag skrev bild. Så kritik är nog något naturligt hon får vänja sig vid. Om man antar att kommentatorerna inte är alltför intelligenta de heller, inser man snabbt hur det kan urarta. Det är en förklaring. Men inte en ursäkt.

För övrigt anser jag att bloggande, och skriftlig kommunikation via t ex mailinglistor, är ett utmärkt sätt att få insikt i kommunikationens villkor. En övning i kommunikation utan kroppsspråk! Det enda som finns att tillgå är smileys, som man får betrakta som en väldigt diskretiserad version av mötets mer kontinuerliga uttycksformer! Om man är medveten om skillnaden, kan man lära sig mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om blogghat, kritik, kroppsspråk, uttrycksformer, kommunikation

Tänk om LHC skulle åstadkomma små svarta hål och förinta världen?

Ingen kommer i alla fall någonsin få nöjet att säga vad var det jag sa, om han eller hon får rätt i den frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om LHC, svarta hål

Jag kom att tänka på en sak, när jag funderade över detta med vissa feministers syn på män och frågan om vilket kön folk egentligen har (se också några kommentarer här). Hur ska man kunna låta flickor ta plats på pojkarnas bekostnad, om man knappt vet vilka som är flickor eller pojkar?!

Läs även andra bloggares åsikter om kön, genus, jämställdhet, feminister

Då och då trillar det in mail där man försöker få mig att köpa potenshöjande medel, bantningspiller eller ta lån. De åker i papperskorgen direkt förstås.

Men på jobbet får jag ännu konstigare mail ibland, från någon som påstår sig vara företagets IT-avdelning! Och de handlar nästan alltid om städning, att jag borde städa lite eftersom jag har fyllt ut någon disk här med stora plot-filer, eller har för tunga beräkningar igång någonstans där, så att ingen annan får igenom sina beräkningar. Jag har processer igång som tar 50% av datornätets CPU-kapacitet, eller jag har zoombiprocesser som snott alla licenser till något program.

Eftersom jag vet att det är spam, läser jag inte alltid mailen heller, men det verkar som spammarna har koll på det, för då ringer de istället med liknande budskap! Är inte det fräckt?!

Men jag kanske ska vara glad så länge ingen ringer och vill sälja Viagra bara för att de märker att jag slängt mailet i papperskorgen. Hemska storebrorssamhälle!

Ireen von Wachenfeldt gör det enkelt för sig när hon skyller dödsskjutningarna i Finland pÃ¥ att män är män (”Han dödade för att han är man“). Vem skyller hon pÃ¥ egentligen? De bakomliggande strukturerna? Vilka är de? Det manliga förtrycket genom Ã¥rtusenden?

Hon anser uppenbarligen att männen är problemet i alla fall:

“Män dödar, misshandlar och vÃ¥ldtar. I krig, i hemmen, i skolorna, pÃ¥ arbetsplatserna och ute pÃ¥ stan.”

och  då undrar jag varför insatserna ska göras för flickorna:

“Vi mÃ¥ste lÃ¥ta de unga tjejerna ta plats, och de mÃ¥ste fÃ¥ göra det pÃ¥ de unga killarnas bekostnad. I till exempel skolan. Det är de vuxnas ansvar att sätta ner foten och visa att det här inte är okej. Tjejgrupper mÃ¥ste startas där utbildade vuxna kan möta vÃ¥ra barn och hjälpa dem att ifrÃ¥gasätta och stÃ¥ emot den sneda fördelningen av makt mellan män och kvinnor i vÃ¥rt samhälle.“

Här lever vi vÃ¥rt samhälle nu, allihopa. Även om det funnits patriarkala strukturer i “evigheter” som behöver Ã¥tgärdas, hjälper inte det de unga män som lever nu, och som aldrig ges en chans att hitta sin plats i detta samhälle där högljudda rabiata feminister fÃ¥tt genomslag och ensidigt vill uppmuntra flickor till att inta världen. PÃ¥ pojkarnas bekostnad dessutom. PÃ¥ grund av patriarkala strukturer dessa unga män aldrig varit med om att bygga.

Jag tycker det är en synnerligen korkad strategi.

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, dödskjutningar, patriarkat, våld, män, feminister

Apropå budgeten och skattesänkningar, och definitionen av vinnare och förlorare, tycker jag det kan vara på plats med ett litet räkneexempel. Om vi tar och kollar här, ser man en uträkning på hur mycket mindre man kommer att få i skatt för olika månadslöner vid en viss kommunalskatt. Om man tjänar 20 000 kr får man betala 260 kronor mindre i skatt. Om man tjänar dubbelt så mycket, 40 000 kronor får man betala 970 kronor mindre i skatt. Ingen av dem behöver betala mer i skatt, så man får förmoda att vinna och förlora är relativa begrepp. Om du fick 260 kronor sådär bara, skulle du väl bli rätt glad? Men om någon annan får 970 är du inte glad för dina 260 utan missnöjd för att du fick ett mindre belopp?

Enligt skatteverkets skattetabell 32, betalar den som tjänar 20 000 kronor 4932 kronor i skatt, 25 % av sin inkomst. Den som tjänar 40 000 kronor betalar 13619 kronor i skatt, 34 % av sin inkomst.

Den som tjänar 40 000 kronor betalar nästan tre gånger så mycket i skatt (mer precist 2.76 gånger mer), bidrar därmed tre gånger mer till vår gemensamma kassa, än den som tjänar hälften så mycket. Alltså, en som tjänar dubbelt så mycket betalar tre gånger så mycket i skatt. Med skattesänkningen jämnas dessa enorma klyftor ut en yttepytteliten aning, och istället för 2.76 gånger mer, betalar den som tjänar dubbelt så mycket 2.70 gånger mer i skatt. Bara.

Ett exempel bara, för att se hur olika mycket som faktiskt betalas till den gemensamma kassan, från olika inkomstnivåer.

Jag läste i en blogg, det är väl ingen ovanlig åsikt, att istället för att sänka skatten för de som tjänar mest, kunde man ge pengarna till vården. Och om vården verkligen behöver pengar tycker jag absolut man kunde överväga det. Nu fanns ingen motivering till det i den här bloggen, och jag försökte fundera ut egna argument till varför vården borde få mer pengar. Men jag kan inte komma på några! Vården tycks fungera relativt bra, är min upplevelse, förutom att folk som jobbar där generellt ger intrycket av att vara ganska slöa! Jag tycker det vore bättre om folk jobbade istället för att sitta och fika, eller stå i klungor och prata, som oftast är det allmänna intrycket jag får när jag besöker en vårdinrättning. Jag förstår om man har fikarast ibland eller behöver diskutera jobbfördelning ibland. Men det borde inte behöva vara intrycket av de som jobbar i vården! Så hjälp mig gärna med motiv!

Det enda jag kan komma på som isåfall alltid är betjänt av mera pengar, är medicinsk forskning.

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, budget, vården

Varenda morgon när jag kört till jobbet de senaste veckorna, och sett löven bli gulare och gulare, och röda, har jag funderat på en sak. Jag har försökt se mönster, hittat på hypoteser. Alltså, hur vet bladen på ett träd i vilken ordning de ska skifta från grönt till gult? Det verkar inte finnas någon systematik i det, som att alla löv vända mot öster blir röda först, eller att trädet gulnar uppifrån och ner, eller utifrån och in. Det enda systematiska man kan säga är att det inte verkar helt slumpmässigt, det är oftast grupper av blad som gulnar/blir röda tillsammans. Är det för att det ska se vackert ut?

Eftersom jag inte hittat någon förklaring till fenomenet, förutom lösningen på själva gåtan varför en del löv blir röda och andra gula, så har jag ställt upp en egen liten modell.

Den bygger på att färgerna bestäms av fyra parametrar, medeltemperatur  (T) (de senaste dagarna) i intervallet 0-10 grader, normerat till 1, ackumulerad soltillgång (S) normerat till 1 (där 1 är soltillgången för det mest exponerade lövet under året), vattentillgång (V) normerat på samma sätt som solltillgången, samt ålder (Å) för den gren som lövet sitter på, också normerat till 1, där 1 är trädets åldern på trädets äldsta gren. Såhär ser modellen ut:

R = ceil(255*(1-T));
G = ceil(100*S+155*V);
B = ceil(255*Ã…);

Om man inte vill behöver man inte gräva ner sig i modellens detaljer, utan kan beskåda resultatet nedan, givet av tre slumpade uppsättningar av {T, S, V, Å}. Detta är alltså de höstfärger man enligt modellen kan förvänta sig.

Att man vanligen inte ser blå blad beror helt enkelt på att de är en ytterst sällsynt kombination av indata som krävs för det.

Eventuellt behöver jag också finjustera modellen något. Ytterst lite isåfall.

Idag stängde utställningen på Grönsöö slott, där Bengt Lindströms konst visades. Jag hann. En halvtimme innan stängning var jag där. Sen trotsade jag myggen och passade på att fota lite i omgivningarna. Det finns några saker som är riktigt bra för tankeverksamheten och bakgrundsprocessandet, förutom att sova. Och det är att fota, eller att springa. Båda har jag gjort idag. Vilket betyder att efter en god natts sömn, inatt, kommer jag att vara fit for fight imorgon på jobbet, och ta tag i  veckans utmaningar med sällan skådad energi och genialitet. Kollegor, beware!

Flera gångar har jag haft anledning att konstatera att skolan, i alla fall på låg- och mellanstadiet, inte är en skola för pojkar. Det är en skola för flickor, med nästan uteslutande kvinnliga lärare som uppmuntrar flickornas ordningssamma pysselkreativitet och fördömer pojkarnas mer spretiga och bullriga experimentkreativitet.

Bara för att fröken tycker det är roligt att pyssla är det inte säkert att alla barnen tycker det är roligt att klippa ut och mÃ¥la siffror i tre delar, för att sedan klistra in dem i en bok och se att “ooooh det blev en sjua“. Det är inte säkert att alla barn tycker det är roligt att rita och klippa ut pappersglasögon som sedan mÃ¥las för att använda dem som illustration för att se kemi, när glasögonen inte ens är riktiga.

Jag är visserligen inte pojke, men jag skulle ha avlidit av tristess om skolan varit så när jag gick där. Jag hade velat skriva de där siffrorna på stört, hur många gånger behöver man pyssla fram en sjua för att veta att det är en sjua? Såvida man inte tycker själva pysslet är skojigt. Och varför ska man rita meningslösa pappersglasögon, istället för att få se en liten knallgasexplosion som exempel på kemi? Eller ett magnesiumband som brinner? Det är väl tusen gånger roligare?

Alla barn är inte lika, och det finns självklart de som klarar och föredrar pysslet, särskilt flickorna (generaliserat). Och skolan ska vara en skola för alla. Just det, alla. Men av någon konstig anledning gäller det bara om alla är som den förhärskande pedagogiska riktningen. Som att pyssla, öva sociala samspel och med alla medel försöka få tjejer intresserade av teknik.

Men pojkarna då? I dagens DN skriver fem professorer, både kvinnor och män, om att skolan riskerar att skapa ett lågutbildat manligt proletariat. De pedagogiska metoderna som används i skolan idag, klarar inte av att utbilda pojkarna! Det är faktiskt en katastrof utan dess like!

Jag undrar hur mycket resultaten av skolans pedagogik har med strävan för jämställdhet att göra? Jag läste nämligen en annan artikel häromdagen: As Barriers Dissappear, Some Gender Gaps Widen, där man förvånat konstaterar att skillnader (resultat personlighetstester) mellan män och kvinnor i jämställda kulturer är större än i kulturer med traditionella könsroller. Ju mer lika rättigheter, desto större skillnader i personlighetsdrag mellan män och kvinnor, alltså.

“The biggest changes recorded by the researchers involve the personalities of men, not women. Men in traditional agricultural societies and poorer countries seem more cautious and anxious, less assertive and less competitive than men in the most progressive and rich countries of Europe and North America..”

En hypotes för att förklara detta är t ex att stress, umbäranden för överlevnad minskar biologiska skillnader. Om man inte har mat för dagen, är det inte högsta prioritet att visa sin excellenta förmåga att våghalsigt kasta sig utför något stup, så att säga.

Är det så att vårt rika samhälle, där män och kvinnor har samma rättigheter och möjligheter, där kvinnor gör intrång på fler och fler traditionellt manliga områden, gör att pojkarna inte längre på det sättet, genom utbildning och yrke, kan visa sin särart, utan måste hitta andra vägar? I skolan är det kört nu, där har kvinnorna tagit över. Anders B Westin var inne på samma tankegångar för några dagar sen. Hans slutsatser är mycket dramatiska.

Nu är självklart inte lösningen att skapa ett mellan könen icke jämlikt samhälle, men problemet är kanske inte att få flickor som inte vill att läsa teknik, utan att få pojkarna att fortsätta vilja det. Dvs låta skolan vara en skola för alla.

Dubblera lärarnas löner och ställ höga kunskapskrav i skolan! Sluta pyssla (inget ont om pyssel, det är skoj, men inte på den värdefulla skoltiden)! Då visar man att skolan viktig. Och konkurrensen på lärarutbildningarna blir en annan, vilket säkert bara skulle vara till fördel.

Läs även andra bloggares åsikter om Skolan, utbildning, jämställdhet

Att bakgrundsprocessa och sova pÃ¥ saken är sÃ¥’nt vi ingenjörer ständigt gör, intuitivt, för att lösa problem. Ja, alltsÃ¥ ständigt och ständigt, vi sover inte dygnet runt, vi mÃ¥ste ju hinna skaffa oss uppgifterna att lösa ocksÃ¥. Och intuition, även om det finns andra typer som försökt lägga beslag pÃ¥ och hävda ensamrätt pÃ¥ begreppet intuition, hävdar jag Ã¥ det bestämdaste är en typiskt ingenjörsk egenskap. Det är bara det att ingenjörer inte rusar Ã¥stad helt vilt pÃ¥ intuitionen utan de använder den givetvis pÃ¥ ett vettigt sätt.

Då var det klarlagt. Ingenjörer använder intuitivt sova på saken som omedvetet medveten problemlösningsmetod.

Precis varför och hur det går till beskrivs i artikeln Sleep on It:How Snoozing Makes You Smarter. Tid och sömn tycks vara metoderna för att minnas rätt saker och se genvägar i problemlösning. Men det ska vara ordentligt mycket sömn.

Jag ska genast sätta artikeln i händerna på mina barn, det kommer att övertyga dem om nödvändigheten i att gå och sova i tid på kvällarna!

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, minne, problemlösning

Igår såg vi film på TV, The Fountain, regisserad av Darren Aronofsky, som också regisserat Pi och Requiem for a Dream. Pi gillade jag, Requiem for a Dream sådär. Och vad ska man säga om The Fountain, som med komplicerade parallellhandlingar handlade om att hitta botemedlet mot döden? Det bästa man kan säga är väl att fotot är vansinnigt vackert. Man kan stå ut med att det är lite småsegt tempo, så man hinner se de vackra stämningarna. Men den sista kvarten spårar filmen ur fullständigt och excellerar i New Age-liknande flum.

Nej, det är ingen film som kommer att fastna förutom för det överdrivna slutscenerna då. Men de finns de som är mer positiva till filmen.

Ibland när jag blÃ¥ser ut ljusen efter den goda middagen med ett gott glas vin till, funderar jag pÃ¥ om inte alkoholen i utandningsluften skulle kunna skapa en eldstorm … Fast hittills har det inte hänt.

Igår, när jag egentligen skulle göra något annat, råkade jag trilla över en intressant sajt Arts and Letters Daily. I förbigående måste jag varna känsliga läsare för den, det finns bara en enda bild på sajten, och den rör sig inte, så tål man inte mycket text är den inte lämplig. I vilket fall som helst hittade jag via den väldigt många spännande saker att läsa.

Min gamla ångest, som jag lidit av sen urminnes tider, bröt ut; så mycket att läsa och så lite tid för det! Man kan förvisso ställa sig frågan om nödvändigheten i att läsa, och att lära sig nya saker, få nya insikter. Det ska jag fundera på vid tillfälle, just nu är hypotesen att det är en genetisk åkomma hos mig. En sjukdom som vilken som helst, spelmissbruk eller alkoholism, eller varför inte bihåleinflammation som biter sig fast ordentligt. (För ordningens skull vill jag påpeka att jag lider av läsmissbruk samt återkommande bihåleinflammationer, inte de andra två exemplifierade sjukdomarna).

Jag gjorde en snabb bedömning av sajten, en kvart pÃ¥ lunchen kunde jag ägna Ã¥t den, och pÃ¥ den tiden skulle jag inte hinna läsa allt. Jag valde en artikel; Gut Instinct’s surprising role in math, som bl a beskriver förvÃ¥ningen hos neuroforskaren över att ju mer formell matematik man kan, desto större förmÃ¥ga har man att göra rimlighetsbedömningar, approximationer, kvalitativa bedömningar av saker och ting. Om jag nu läst och tolkat artikeln rätt, jag tycker nämligen förvÃ¥ningen är konstig. Det verkar mycket rimligt att kvalitativ och kvantitativ matematik hör ihop.

Den första slutsatsen jag drar är alltså att det är på grund av min relativt massiva skolning i formell matematik, som jag lider av ångesten över att det finns för mycket att läsa och alltför lite tid för det. Jag skulle inte alls lida av det om min matematiska skolning vore mindre, för då skulle jag inte kunna göra bedömning av tillgänglig tid vs lästid. Den andra slutsatsen jag drar av artikeln är att jag ska sluta med vardagsmatematik med barnen, som mycket handlar om rimlighetsbedömningar, och istället sätta dem att träna på differentialkalkyl.

I övrigt bedömer jag att det kan vara lämpligt att åka till jobbet nu.

Läs även andra bloggares åsikter om matematik, approximationer, rimlighetsbedömning