Trilog

Det har varit vackert väder hur länge som helst. Det var vackert väder imorse ocksÃ¥, och jag bestämde jag mig för att alla fönster behövde mÃ¥las ytterligare en gÃ¥ng. Det tog fem timmar. Efter ytterligare 1,5 timme började det regna. Hur stor är sannolikheten för det? Eller ska vi säga som en mer exakt frÃ¥ga: Hur stor är sannolikheten, givet att morgonens väder är vackert, att det börjar regna just idag, när fjorton andra dagar varit regnfria? Ca 1/14 kanske, om man betraktar regn som en rektangelfördelad, okorrelerad till “tidigare väder”, variabel. Eller hur stor är sannolikheten att jag skulle välja en regndag att mÃ¥la pÃ¥, av tvÃ¥ veckor utan regn? Ca 1/14.

Nåja, det spelar ingen roll hur stor sannolikheten var innan det började regna. Den kan ha varit försumbar, vilket den av ovanstående räkneövning bevis inte vara, men regnade gjorde det. Och det utfallet är helt inom sannolikhetsteoriernas ramar. Tyvärr. Dessutom är sannolikheterna för regn i ovanstående resonemang helt tagna ur luften, och ska ses som ett desperat försök att förklara dagens oförklarliga och synnerligen olämpliga regnande.

Om jag har tur, blev målningen OK i alla fall.

SÃ¥ tokigt den kan bli. I dagens pappersversion av DN, ger man tydligen nÃ¥gra tips om hur man kan se solförmörkelsen imorgon. Man ska titta pÃ¥ solen genom lövverk, eller man ska titta pÃ¥ solen genom ett hÃ¥l i ett papper. Jag undrar hur den optiskt obildade reportern tänkte där, egentligen … om han/hon tänkte överhuvudtaget. Det är liksom pÃ¥ vägen, men räckte inte hela vägen fram, pÃ¥ nÃ¥got sätt … HÃ¥len, i lövverk eller papper, fungerar som en enkel kamera, vilket gör att det borde vara trivialt att inse man ska titta pÃ¥ avbildningarna, och inte genom “linsen” (för dÃ¥ hamnar de ljusstarka avbildningarna inne i ögat och det var väl ungefär det man ville undvika).

Den naturvetenskapliga bildningen bland humanister, journalister, är bedrövlig.

QED.

Läs även andra bloggares åsikter om solförmörkelse

Barnen plockade glödande briketter ur grillen, la dem pÃ¥ hushÃ¥llspapper och undersökte de brännbara egenskaperna hos alla ingÃ¥ende material. De hade vatten i sprayflaska som nödredskap. När mamman, dvs jag, kom pÃ¥ dem med det, och höll en föreläsning om eldens potentiella farlighet, sa Store Sonen lugnande “Men vi hÃ¥ller oss pÃ¥ stenen, och det är faktiskt kontollerad eld“.

Men ni får inte leka med eld, det är faktiskt farligt, det kan gå mycket snabbare än man tror! förmanade jag.

Men mamma … det är inte lek, det är faktiskt ett experiment!

Vad säger man dÃ¥, när man innerst inne tycker det är lika spännande som de tycker?!? Tja, förutom att vara med i leken, förlÃ¥t experimentet, dÃ¥ …

Igår lyssnade vi på P1, läkaren Ola Schenström talade om mindfulness, ett begrepp som tycks inne, dvs jag har hört det oftare än andra ord av samma typ, på sistone. Att vara närvarande nu. Med tanke på att det är en del av min livsfilosofi sedan urminnes tider, nåja, i alla fall sen jag var gammal nog att formulera en livsstrategi (min första livsstrategi som jag minns var att bli äldre, den funkade ju bra), blir jag irriterad över att jag inte slagit mynt av det. Å andra sidan skulle det vara jobbigt, jag tycker alla ska göra som de vill. Dessutom är det inte särskilt mindfullt att tänka så.

Men, det där att se saker på olika sätt, är intressant. Att inte bestämma sig för ett sätt från första början. Det är t ex viktigt för mitt arbete, att inte gå in i uppgifter med förutfattade meningar om vilket resultat en analys ska ha, även om jag har en hypotes. I Vetenskapsfilosofi diskuteras språkets innebörd och vad det innebär för tänkandet. Det är ohyggligt intressant. Man kan veta vad något betyder praktiskt, men är det detsamma som att veta vad det innebär? Ordet rättvisa anges som ett exempel.

Människor man träffar bestämmer sig ofta snabbt vem man är. Från kort information tror de sig veta allt om mig. De tror de vet vad jag tänker, och vad jag gör och hur jag reagerar i alla upptänkliga situationer. Sen blir de överraskade när jag inte agerar som förväntat. Ibland är det positivt, ibland är det negativt.

Det är kanske lite bra att vara mindful, försöka skala bort sina fördomar och förutfattade meningar och se saker och ting på flera, potentiella sätt, samtidigt. Se efter vad det är man egentligen ser? Om man nu ser något. Och vad innebär det egentligen?

När jag nagelfor bilderna från gårdagens fotoutflykt, såg jag märkliga fenomen manifesteras i pixelrymden.

I normala fall, vilket är nästan alltid, även om normalt måste normeras till just mig i detta fall, vilket kanske inte är normalt för alla andra, skulle jag säga att det ena fenomenet helt enkelt är reflexion i en spindeltråd, och det andra är en rejäl överexponering.

Men, och jag säger men … jag läser just nu en bok som heter Vetenskapsfilosofi, vilken inspirerar till att ställa frÃ¥gor och att kritiskt granska vanda föreställningar. SÃ¥ vad är det som säger att en spindel bemödat sig med att klättra 10 meter upp i luften för att bygga trÃ¥dar mellan trÃ¥dar vid Milles staty BÃ¥gskytten? Hur mÃ¥nga flugor flyger egentligen där? Nu kan det iofs handla om en fiffig och beräknande spindel, som räknat med risk, sannolikheter och konsekvenser. Det finns fler flugor närmare mark antagligen, men risken för att fÃ¥ sina trÃ¥dar förstörda är osannolikt stor, och det finns kanske fler flugor än spindeln kan äta i alla fall. PÃ¥ högre höjd finns det kanske färre flugor, men risken att fÃ¥ trÃ¥darna förstörda borde vara mindre, förutom risken för klantiga sparvar. Dessutom … dessutom borde de flugor som flyger pÃ¥ högre höjder vara mer muskulösa, köttigare och friskare än fetknopparna som bara flyger en meter över mark. Och därmed nyttigare och godare. Helt enkelt delikatare.

Men det kan ocksÃ¥ handla om ett UFO. Det är faktiskt ett ufo, och man ser till och med pÃ¥ förstoringen att ufot liksom pixelerar hela rymden omkring sig. Ett bevis för att det är ett UFO, vilket snart gör att det inte kan klassas som UFO mer utan bara som en utomjordisk farkost full med rymdvarelser, är den lilla figur som satt pÃ¥ gräsmattan pÃ¥ fiket vid Liljevalchs. Den har till och med ödlor pÃ¥ skjortan! Bara en sÃ¥’n sak mÃ¥ste anses som bevis nog för besök frÃ¥n en annan dimension. Vi minns väl alla V? Trots att det ser ut som en överexponering är det inte det, eftersom dessa varelser har en förmÃ¥ga att fysikaliskt ackumulera och reflektera ljuset, just för att inte fastna pÃ¥ bild pÃ¥ ett identifierbart sätt.

Jag anser att mitt resonemang är vattentätt, att jag härmed bevisat att utomjordingar besökte jorden igår. Och för att liksom slå sista spiken i kistan, kan jag bara nämna att det var konjunktion mellan Solen och Jupiter igår. Och Jupiter är min favoritplanet. Dessutom är jag född i Skyttens tecken.

QED

Jag är löjligt förtjust i mitt nya telezoom-objektiv. Nästan så jag funderar på att byta karriär, jag tänkte jag kunde bli en paparazzi kanske. Problemet insåg jag, när vi satt på caféet vid Liljevalchs, är att jag faktiskt inte skulle känna igen en enda kändis. Jag skulle få slumpfota helt enkelt och räkna med att andra känner igen kändisar bättre än jag. Men när till och med gråsparven vänder ryggen åt mig, börjar jag tvivla på min nya yrkesbana. Jag får förmodligen fortsätta göra det jag gör.

Idag hade vi arkitektur som huvudsakligt mål och syfte.

På Djurgården spatserade vi förbi den fångade vikingen, som jag faktiskt tycker ser mer än lovligt sur ogh grinig ut, innan vi studerade träsniderierna vid Biologiska muséets entré.

Aula Magna och Alba Nova fick varsitt besök. Bad i Waxholm. Det är vad man orkar en dag som denna. När man egentligen borde, om man orkade, eftersom man vill, ägna sig åt filosofiska tankar. Eller åtminstone en bok.

MC-åkning är inte min grej alls, jag känner ingen som helst dragning till det. Däremot visar det sig vara otroligt roligt att fota denna verksamhet. Och att fota är jag intresserad av. MC-åkning kan vara vackra färger och former. Med lite fart hos ekipagen blir det en fototeknisk utmaning. Några bilder av dessa nya foto-objekt finns att beskåda här, och de nedan är några av mina favoriter, som bilder betraktat, och här finns det fler.

Instruktören undrar vart alla tog vägen.

En ensam åkare kommer i kurvan, han skrapar knäpuck, och här ser vi inget rumphäng. Vad jag förstått är det ungefär såhär det bör se ut.

Vad dagens fotande kommer att ge, fÃ¥r vi se …

Förra helgen gjordes som tidigare beskrivits, en visit i huvudstaden, för att bevista Jazzfestivalen, i huvudsak. Men på vägen ut till Skeppsholmen hände märkliga saker.

Bland annat sålde man ut Lisebergs trasiga attraktion till ett attraktivt pris:

Och på denna bild ville Henrik absolut vara med, och det gick ju bra. Eller inte, beroende på om man är lagd åt det positiva eller det negativa hållet:

Jazzen var OK. SvD:s kritiker hörsammade min åsikt att Van Morrison nog gör sig bättre i mindre inomhuslokal. Men vädret var skönt och kvällen härlig.

En minisemester i den Kungliga Huvudstaden ökade på bildarkivet, här handlar det om kropp och själ. Vi vilade våra kroppar, efter promenad från Södra Söder till Gamla Stan, i en skuggig oas på Själagårdsgatan.

Sen gick vi vidare och betraktade hur själen möjligen kunde få sitt på Stampen, som ligger i hörnet Stora Nygatan/Helga Lekamens Gränd.

Men vi var där mitt på dagen, och fick nöja oss med att minnas gårdagens besök på Stockholms Jazzfestival. Här en ögonblicksbild av Wasa Express.

Nu har jag faktiskt väntat ett par timmar pÃ¥ att resten av familjen ska vakna. Jag börjar bli lätt uttrÃ¥kad. Faktiskt. Och hungrig. Jag tror jag börjar komma ifatt med sömnen efter nÃ¥gra veckor med nio-tio timmars sömn per natt. Man ska inte sova mer än 8 timmar har jag läst nÃ¥gonstans, det gör ingen nytta. Eller om det var sÃ¥ att det till och med pÃ¥stods göra o-nytta kanske?! Hm, för barnen kan det knappast vara onytta … men den andre vuxne i familjen borde nog vakna nu. Man vill ju inte sina medmänniskor illa, sÃ¥ att väcka dem när de sover för länge mÃ¥ste alltsÃ¥ ses som en ren välgärning, en akt av empati …

Barnens premiär pÃ¥ Moderna Muséet var mycket lyckad. Särskilt Store Son, 11 Ã¥r, var fascinerad. Han uppskattade särskilt utställningen Milano-Turin 1958-1968, med konstverk som var gjorda sÃ¥ enkelt, men där ljus och rum och komposition spelar roll för vad man ser och hur man ser. Han tyckte det var konstigt att sÃ¥’nt som han tyckte var sÃ¥ enkelt att han kan göra det själv, är konst.

Vem bestämmer vad som är konst? undrade han. Och det är ingen lätt frÃ¥ga att svara pÃ¥. Finns nÃ¥got entydigt svar? Jag antar att här fÃ¥r man ansluta sig till nÃ¥gon definition, nÃ¥gon trosuppfattning, helt enkelt. Om konstnären ska bestämma vad som är konst, vilket kan vara en uppfattning, kan ju faktiskt jag ocksÃ¥ fÃ¥ göra det …

Hela kvällen ägnade sig barnen åt Mangateckning och street art med sina nyinköpta böcker och pennor. Och jag läste om Calatrava, ingenjören som blev arkitekt, och som skapar extremt tilltalande former.

Det blir givetvis fler besök.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, calatrava, manga, street art, moderna museet

I min serie som undersöker människors föryngringsansträngningar, del I och del II, har jag nu helt otippat hittat en ny variant.

När jag ringer till campingen vi har några mil framför oss för att fråga om tältplats, utspelar sig följande lilla konversation:

Receptionisten: Ja, det finns gott om platser … <dröjande tystnad> … men man mÃ¥ste vara över 25 Ã¥r för att fÃ¥ tälta här …

Jag: Går det bra med två vuxna och tre barn? (Kunde hon ha menat att ingen i sällskapet fick vara under 25 år?)

Receptionisten (skrattar generat): Jaja, det gÃ¥r bra naturligtvis … jag trodde, jag tänkte … äsch … <mer generat skratt>

Summa summarum, förutom yttre attribut som klädsel och hästkrafter, kan man alltsÃ¥ arbeta med sin röst. Det ska jag göra, fast tvärtom … liksom.