Sannolikheter

Det har varit vackert väder hur länge som helst. Det var vackert väder imorse också, och jag bestämde jag mig för att alla fönster behövde målas ytterligare en gång. Det tog fem timmar. Efter ytterligare 1,5 timme började det regna. Hur stor är sannolikheten för det? Eller ska vi säga som en mer exakt fråga: Hur stor är sannolikheten, givet att morgonens väder är vackert, att det börjar regna just idag, när fjorton andra dagar varit regnfria? Ca 1/14 kanske, om man betraktar regn som en rektangelfördelad, okorrelerad till ”tidigare väder”, variabel. Eller hur stor är sannolikheten att jag skulle välja en regndag att måla på, av två veckor utan regn? Ca 1/14.

Nåja, det spelar ingen roll hur stor sannolikheten var innan det började regna. Den kan ha varit försumbar, vilket den av ovanstående räkneövning bevis inte vara, men regnade gjorde det. Och det utfallet är helt inom sannolikhetsteoriernas ramar. Tyvärr. Dessutom är sannolikheterna för regn i ovanstående resonemang helt tagna ur luften, och ska ses som ett desperat försök att förklara dagens oförklarliga och synnerligen olämpliga regnande.

Om jag har tur, blev målningen OK i alla fall.

DN gör folk blinda

Så tokigt den kan bli. I dagens pappersversion av DN, ger man tydligen några tips om hur man kan se solförmörkelsen imorgon. Man ska titta solen genom lövverk, eller man ska titta solen genom ett hål i ett papper. Jag undrar hur den optiskt obildade reportern tänkte där, egentligen … om han/hon tänkte överhuvudtaget. Det är liksom på vägen, men räckte inte hela vägen fram, på något sätt … Hålen, i lövverk eller papper, fungerar som en enkel kamera, vilket gör att det borde vara trivialt att inse man ska titta på avbildningarna, och inte genom ”linsen” (för då hamnar de ljusstarka avbildningarna inne i ögat och det var väl ungefär det man ville undvika).

Den naturvetenskapliga bildningen bland humanister, journalister, är bedrövlig.

QED.

Läs även andra bloggares åsikter om

Eldexpriment

Barnen plockade glödande briketter ur grillen, la dem på hushållspapper och undersökte de brännbara egenskaperna hos alla ingående material. De hade vatten i sprayflaska som nödredskap. När mamman, dvs jag, kom på dem med det, och höll en föreläsning om eldens potentiella farlighet, sa Store Sonen lugnande ”Men vi håller oss på stenen, och det är faktiskt kontollerad eld”.

Men ni får inte leka med eld, det är faktiskt farligt, det kan gå mycket snabbare än man tror! förmanade jag.

Men mamma … det är inte lek, det är faktiskt ett experiment!

Vad säger man då, när man innerst inne tycker det är lika spännande som de tycker?!? Tja, förutom att vara med i leken, förlåt experimentet, då …

Allt är inte vad det synes vara

Igår lyssnade vi på P1, läkaren Ola Schenström talade om mindfulness, ett begrepp som tycks inne, dvs jag har hört det oftare än andra ord av samma typ, på sistone. Att vara närvarande nu. Med tanke på att det är en del av min livsfilosofi sedan urminnes tider, nåja, i alla fall sen jag var gammal nog att formulera en livsstrategi (min första livsstrategi som jag minns var att bli äldre, den funkade ju bra), blir jag irriterad över att jag inte slagit mynt av det. Å andra sidan skulle det vara jobbigt, jag tycker alla ska göra som de vill. Dessutom är det inte särskilt mindfullt att tänka så.

Men, det där att se saker på olika sätt, är intressant. Att inte bestämma sig för ett sätt från första början. Det är t ex viktigt för mitt arbete, att inte gå in i uppgifter med förutfattade meningar om vilket resultat en analys ska ha, även om jag har en hypotes. I Vetenskapsfilosofi diskuteras språkets innebörd och vad det innebär för tänkandet. Det är ohyggligt intressant. Man kan veta vad något betyder praktiskt, men är det detsamma som att veta vad det innebär? Ordet rättvisa anges som ett exempel.

Människor man träffar bestämmer sig ofta snabbt vem man är. Från kort information tror de sig veta allt om mig. De tror de vet vad jag tänker, och vad jag gör och hur jag reagerar i alla upptänkliga situationer. Sen blir de överraskade när jag inte agerar som förväntat. Ibland är det positivt, ibland är det negativt.

Det är kanske lite bra att vara mindful, försöka skala bort sina fördomar och förutfattade meningar och se saker och ting på flera, potentiella sätt, samtidigt. Se efter vad det är man egentligen ser? Om man nu ser något. Och vad innebär det egentligen?

Vad man ser och inte ser

Kosmiska händelser

När jag nagelfor bilderna från gårdagens fotoutflykt, såg jag märkliga fenomen manifesteras i pixelrymden.

ufo.jpg

I normala fall, vilket är nästan alltid, även om normalt måste normeras till just mig i detta fall, vilket kanske inte är normalt för alla andra, skulle jag säga att det ena fenomenet helt enkelt är reflexion i en spindeltråd, och det andra är en rejäl överexponering.

Men, och jag säger men … jag läser just nu en bok som heter Vetenskapsfilosofi, vilken inspirerar till att ställa frågor och att kritiskt granska vanda föreställningar. Så vad är det som säger att en spindel bemödat sig med att klättra 10 meter upp i luften för att bygga trådar mellan trådar vid Milles staty Bågskytten? Hur många flugor flyger egentligen där? Nu kan det iofs handla om en fiffig och beräknande spindel, som räknat med risk, sannolikheter och konsekvenser. Det finns fler flugor närmare mark antagligen, men risken för att få sina trådar förstörda är osannolikt stor, och det finns kanske fler flugor än spindeln kan äta i alla fall. På högre höjd finns det kanske färre flugor, men risken att få trådarna förstörda borde vara mindre, förutom risken för klantiga sparvar. Dessutom … dessutom borde de flugor som flyger på högre höjder vara mer muskulösa, köttigare och friskare än fetknopparna som bara flyger en meter över mark. Och därmed nyttigare och godare. Helt enkelt delikatare.

ufo2.jpg

Men det kan också handla om ett UFO. Det är faktiskt ett ufo, och man ser till och med på förstoringen att ufot liksom pixelerar hela rymden omkring sig. Ett bevis för att det är ett UFO, vilket snart gör att det inte kan klassas som UFO mer utan bara som en utomjordisk farkost full med rymdvarelser, är den lilla figur som satt på gräsmattan på fiket vid Liljevalchs. Den har till och med ödlor på skjortan! Bara en så’n sak måste anses som bevis nog för besök från en annan dimension. Vi minns väl alla V? Trots att det ser ut som en överexponering är det inte det, eftersom dessa varelser har en förmåga att fysikaliskt ackumulera och reflektera ljuset, just för att inte fastna på bild på ett identifierbart sätt.

Jag anser att mitt resonemang är vattentätt, att jag härmed bevisat att utomjordingar besökte jorden igår. Och för att liksom slå sista spiken i kistan, kan jag bara nämna att det var konjunktion mellan Solen och Jupiter igår. Och Jupiter är min favoritplanet. Dessutom är jag född i Skyttens tecken.

QED

Konst för barn

Barnens premiär på Moderna Muséet var mycket lyckad. Särskilt Store Son, 11 år, var fascinerad. Han uppskattade särskilt utställningen Milano-Turin 1958-1968, med konstverk som var gjorda så enkelt, men där ljus och rum och komposition spelar roll för vad man ser och hur man ser. Han tyckte det var konstigt att så’nt som han tyckte var så enkelt att han kan göra det själv, är konst.

Vem bestämmer vad som är konst? undrade han. Och det är ingen lätt fråga att svara på. Finns något entydigt svar? Jag antar att här får man ansluta sig till någon definition, någon trosuppfattning, helt enkelt. Om konstnären ska bestämma vad som är konst, vilket kan vara en uppfattning, kan ju faktiskt jag också få göra det …

Hela kvällen ägnade sig barnen åt Mangateckning och street art med sina nyinköpta böcker och pennor. Och jag läste om Calatrava, ingenjören som blev arkitekt, och som skapar extremt tilltalande former.

Det blir givetvis fler besök.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Evig ungdom – del III

I min serie som undersöker människors föryngringsansträngningar, del I och del II, har jag nu helt otippat hittat en ny variant.

När jag ringer till campingen vi har några mil framför oss för att fråga om tältplats, utspelar sig följande lilla konversation:

Receptionisten: Ja, det finns gott om platser … <dröjande tystnad> … men man måste vara över 25 år för att få tälta här …

Jag: Går det bra med två vuxna och tre barn? (Kunde hon ha menat att ingen i sällskapet fick vara under 25 år?)

Receptionisten (skrattar generat): Jaja, det går bra naturligtvis … jag trodde, jag tänkte … äsch … <mer generat skratt>

Summa summarum, förutom yttre attribut som klädsel och hästkrafter, kan man alltså arbeta med sin röst. Det ska jag göra, fast tvärtom … liksom.