Trilog

Sent omsider, trots att jag studerat vid teknisk högskola och därmed borde höra till den ölälskande skaran sedan mÃ¥nga Ã¥r, har jag börjat uppskatta öl som dryck i vissa sammanhang. Det är sen jag smakade Young’s Double Chocolat stout första gÃ¥ngen, för tre Ã¥r sen. DÃ¥ uppdagades nämligen, för mitt sinne, att det finns andra ölsorter än trÃ¥kig ljus lager!

Ale och stout är min grej, helt klart. SÃ¥ när det dyker upp en ny sort pÃ¥ systemet, köper jag naturligtvis den för att prova. I fredags hittade jag Brewer’s Choice Royal IPA, den Ã¥kte givetvis ner i korgen. Den är frÃ¥n USA, vilket jag tyckte var lite intressant, och ocksÃ¥ gav upphov till endel misstänksamhet. T ex bekymrade jag mig för att den skulle smaka vete. Min erfarenhet av öl i USA säger att nästan allt är veteöl, sÃ¥vida man inte beställer Guiness. Och minsta lilla veteölssmak fÃ¥r mina stackars smaknerver pÃ¥ tungan att krulla sig av obehag, nämligen.

Vacker färg.

I denna bild bör man lägga märke till hur ölen (eller glaset) bryter texten på boken som står bakom, förutom ölets vackra färg, och så kan man fundera över det optiska fenomenet ett tag, innan man druckit så mycket öl att boken ser ut så oavsett om det står glas framför eller ej.

Smaken dÃ¥. Ingen veteölssmak som tur var. God. Mycket beska. Inte särskilt fyllig. Enligt systembolagets lilla faktaruta passar den till lamm, gris- och nötkött. Vi drack den som ”aptitretare” före maten, vilket var helt OK. Den är inte lika mättande som t ex favoriten S:t Peter’s Cream Stout.

Till middag? Det blir grillat, med gott vin till.

Idag sänder SVT Englas begravning. Jag tycker det är makabert. Självklart är händelsen, mordet makabert, fruktansvärt och hemskt på alla sätt. Men begravningen är makaber på ett annat sätt. Englas familj vill att begravningen ska TV-sändas. Motiveringen till det har jag inte riktigt klart för mig, men uppenbarligen är det något som gör att SVT tycker att uppfyllan av önskemålet är något som går i linje med deras uppdrag. SVTs programdirektör förklarar, eller försvarar, beslutet i en artikel i DN.

Man kan naturligtvis diskutera beslutet att sända begravningen i all oändlighet. Jag har inte läst alla motiveringar eller argument för det ena eller det andra, men helt säkert finns enskilt goda motiv på båda sidor. Jag funderar mer på Hur blir det sen? Hur blir det imorgon?

När Englas familj framställde denna önskan, och plötsligt gjorde Engla till en offentlig symbol, tänkte de pÃ¥ konsekvenserna? Tänkte de pÃ¥, och räknade med, kritiken som skulle komma? Även om de inte rÃ¥kat ut för sÃ¥ mycket kritik personligen, deras önskan har mest försvarats som ”de vet inte vad de gör”, mÃ¥ste de, hoppas jag, ha insett att en TV-sändning av begravningen skulle kritiseras? Och även om den kritiken inte är personlig, mÃ¥ste dess existens kännas som en extra tyngd i sorgen. Räknade de med alla Ã¥sikter, räknade de med allt tyckande?

Och vad händer imorgon? När medias strÃ¥lkastare slocknar? När ”alla andra” Ã¥tergÃ¥r till sina vanliga liv. Och ingenting har egentligen hänt sen idag, för Englas familj, förutom ett offentligt avsked.

Jag kan tänka mig att alla människors engagemang i sökandet, deltagande i sorgen, och medias bevakning, har varit som ett stöd för Englas familj. Alla, i och med medias bevakning, tycks vara med. Men imorgon finns inte den illusionen mer.

Jag tycker begravningen är makaber. Jag tycker det är makabert att göra en liten flicka som råkat ut för en tragisk händelse till en symbol. Borde hon inte ha rätt att bli ihågkommen som den lilla tjej hon var istället för som offret för en galen mans handlingar? För det är så alla som inte kände Engla, och det är faktiskt de allra flesta, kommer att komma ihåg henne.

Imorgon försvinner en stor del av det upplevda stödet för Englas familj. Det stödet som medias bevakning stÃ¥tt för, som kulminerar med begravningen. Det som Ã¥terstÃ¥r är kanske debatt. Avknoppade debatter om vad som är offentligt och vad som är privat. Och vem som ska och kan ta ansvar i sÃ¥’na frÃ¥gor.

Jag undrar i alla fall hur det blir imorgon … undrar om nÃ¥gon mer undrat det.

Läs även andra bloggares åsikter om Engla, begravning, media, public service