Trilog

Trevlig lunch med  Siv idag. Det tog lite tid att få maten och det tog tid att få betala. Ingen växel hade hon heller, den stackars servitrisen som försökte göra sitt bästa, så vi betalade med kort. Det blir 108 kronor för mig sa jag, ta 110, jag tyckte lite synd om henne, fast egentligen var det inte ens värt 2 kronor. I alla fall inte serveringstiden. Maten var det absolut inget fel på, den var mycket god. Det var en enkel beräkning 89+19. Jag är inte så bra på matte, sa hon, och hämtade miniräknaren.

Och jag tänkte “matte”? Kallar hon huvudräkning för matte? Huvudräkning kan möjligen räknas som en mycket liten del av matematiken, det kan jag gÃ¥ med pÃ¥. Men matematik är mycket mer än huvudräkning. sÃ¥ dÃ¥ tänkte jag som sÃ¥, att jag har ett uttalande att göra! Jag har en mission! Jag kan lugna alla som är rädda för matematik! Ni behöver inte vara rädda längre! Huvudräkning är inte matematik! Huvudräkning är huvudräkning och matematik är vanligen nÃ¥got annat!

Sådär, nu har jag rätat ut det missförståndet och nu slipper folk vara rädda för matematik mer!

Spetsutbildning i teoretiska ämnen ska startas på gymnasienivå, med intagningsprov! Det är verkligen inte en dag försent! Idottsgymnasier och musikskolor har funnits hur länge som helst, medans teoretiska ämnen, som matematik har varit löjligt eftersatta! Jag fattar faktiskt inte varför det har varit så. Varför ska de som är duktiga i teoretiska ämnen få stå ut med att klassas som plugghästar och nördar år efter år, när den enda skillnaden från kamraterna är att de är duktiga i matematik och fysik, t ex, istället för (eller förutom) idrott?

Där, i en elitklass, kanske eleverna slipper det experiment som jag fick utstå det i gymnasiet, när vår lärare i fysik tyckte att han skulle uppmuntra de svagare eleverna genom att sätta högre betyg än de förtjänade, vilket, i det relativa betygssystemet betydde att vi som alltid hade femma i fysik, eftersom vi faktiskt var duktiga i det ämnet, inte fick det just den terminen. Terminen efter var ordningen återställd, och det enda det åstadkom var att de svagare eleverna blev besvikna för att de inte kunde behålla sina treor och fyror, och vi som alltid hade femmor varit förbannade och omotiverade en termin eftersom det inte tycktes spela någon roll vad man åsadkom för resultat. Ett idiotiskt experiment som fortfarande gör mig förbannad, fastän jag fick min femma i slutbetyg och senare fixade de högskoleexamina jag ville ha.

Om det funnits elitskolor för 25 år sen när jag började gymnasiet hade jag valt det, och kanske sluppit betraktas som en udda fågel bland mina mindre matematiskt intresserade klasskamrater. Och kanske fått fokusera och ha en chans att utvecklas mer än vad som var möjligt i en vanlig naturvetarklass på ett vanligt gymnasium.

Jag tycker det är ett utmärkt initiativ att starta elitklasser i teoretiska ämnen!

Jag kör till jobbet på morgonen. Solen står ganska lågt. Men jag kör västerut så det är ingen fara att bländas. Det är ganska mycket trafik. En pärlrad med bilar framför mig, och det går ganska långsamt, 80 på nittiovägen. En som inte är van pendlare som ligger därframme som bromskloss, typiskt.

PÃ¥ de tre milen mot jobbet finns tre fartkameror, jag har förstÃ¥s full koll pÃ¥ var. När vi kör förbi den tredje kameran blixtrar det till, flera gÃ¥nger. Men jag kör ju bara mellan 70 och 80, och hastighetsgränsen är faktiskt 90 där! Jag tänker snabbt att det kan vara solen bakom mig som reflekteras i kameran och fÃ¥r den att se ut som en blixt. Men … tänk om det inte är det! Tänk om kameran kommer att pÃ¥stÃ¥ att jag kört för fort när jag inte har det?! Jag försöker tänka ut hur jag ska bevisa att jag inte kört för fort. Min första tanke är att det vore ju bra att ha nÃ¥gon registrering av hastigheten, hela tiden, som sparas. I nÃ¥gon validerad och kontrollerad och säker lÃ¥da. Eller flera redundanta, yttre, oberoende, system, typ satelliter som registrerar min väg. För att motbevisa en annan yttre mätutrustning.

Det är faktiskt orättvist att att mäta upp min hastighet, när jag inte kan motbevisa den pÃ¥ nÃ¥got sätt. Hur vet jag att den registrerande utrustningen är rätt? Vad har vägverket för kvalitetssystem, kvalitetssäkring? Som medborgare borde jag faktiskt auditera vägverket … när jag tänker närmare efter. För jag vete tusan om jag egentligen vill ha redundanta satelliter som följer min väg var jag än gÃ¥r eller Ã¥ker … Det var faktiskt en dum första tanke. Märkligt att den kom upp!

Jag undrar vem som utbildar hallÃ¥or och programledare i TV. Det verkar som om nÃ¥gon, nÃ¥got utbildningsföretag, konsult, tar marknadsandelar här. Kursen “Programledaren-som-knappt-kan-hÃ¥lla-sig-för-skratt-när-h*n-pratar” sprider sig som en löpeld i etern, nämligen. Att hallÃ¥orna pÃ¥ TV3 och TV4 gÃ¥r den kursen mÃ¥ vara hänt, men nu har även UR:s redaktion gÃ¥tt kursen. Man kan hÃ¥lla sig för skratt.

BÃ¥de DN och SvD har som förstanyhet just nu, att Henke Larsson ska spela i EM. Jag som inte är sÃ¥ himla insatt i TV-sportande inser inte riktigt sprängstoffet i den nyheten, men uppenbarligen är det sensationellt. Jag fattar inte varför. Det är väl kul om karl’n spelar, antar jag, men lÃ¥t honom förtusan inte prata i TV (i alla fall inte när jag tittar), HelsingborgsskÃ¥nska är det absolut mest obegripliga sprÃ¥k som finns, förutom danska.

Sent omsider, trots att jag studerat vid teknisk högskola och därmed borde höra till den ölälskande skaran sedan mÃ¥nga Ã¥r, har jag börjat uppskatta öl som dryck i vissa sammanhang. Det är sen jag smakade Young’s Double Chocolat stout första gÃ¥ngen, för tre Ã¥r sen. DÃ¥ uppdagades nämligen, för mitt sinne, att det finns andra ölsorter än trÃ¥kig ljus lager!

Ale och stout är min grej, helt klart. SÃ¥ när det dyker upp en ny sort pÃ¥ systemet, köper jag naturligtvis den för att prova. I fredags hittade jag Brewer’s Choice Royal IPA, den Ã¥kte givetvis ner i korgen. Den är frÃ¥n USA, vilket jag tyckte var lite intressant, och ocksÃ¥ gav upphov till endel misstänksamhet. T ex bekymrade jag mig för att den skulle smaka vete. Min erfarenhet av öl i USA säger att nästan allt är veteöl, sÃ¥vida man inte beställer Guiness. Och minsta lilla veteölssmak fÃ¥r mina stackars smaknerver pÃ¥ tungan att krulla sig av obehag, nämligen.

Vacker färg.

I denna bild bör man lägga märke till hur ölen (eller glaset) bryter texten på boken som står bakom, förutom ölets vackra färg, och så kan man fundera över det optiska fenomenet ett tag, innan man druckit så mycket öl att boken ser ut så oavsett om det står glas framför eller ej.

Smaken dÃ¥. Ingen veteölssmak som tur var. God. Mycket beska. Inte särskilt fyllig. Enligt systembolagets lilla faktaruta passar den till lamm, gris- och nötkött. Vi drack den som “aptitretare” före maten, vilket var helt OK. Den är inte lika mättande som t ex favoriten S:t Peter’s Cream Stout.

Till middag? Det blir grillat, med gott vin till.

Idag sänder SVT Englas begravning. Jag tycker det är makabert. Självklart är händelsen, mordet makabert, fruktansvärt och hemskt på alla sätt. Men begravningen är makaber på ett annat sätt. Englas familj vill att begravningen ska TV-sändas. Motiveringen till det har jag inte riktigt klart för mig, men uppenbarligen är det något som gör att SVT tycker att uppfyllan av önskemålet är något som går i linje med deras uppdrag. SVTs programdirektör förklarar, eller försvarar, beslutet i en artikel i DN.

Man kan naturligtvis diskutera beslutet att sända begravningen i all oändlighet. Jag har inte läst alla motiveringar eller argument för det ena eller det andra, men helt säkert finns enskilt goda motiv på båda sidor. Jag funderar mer på Hur blir det sen? Hur blir det imorgon?

När Englas familj framställde denna önskan, och plötsligt gjorde Engla till en offentlig symbol, tänkte de pÃ¥ konsekvenserna? Tänkte de pÃ¥, och räknade med, kritiken som skulle komma? Även om de inte rÃ¥kat ut för sÃ¥ mycket kritik personligen, deras önskan har mest försvarats som “de vet inte vad de gör“, mÃ¥ste de, hoppas jag, ha insett att en TV-sändning av begravningen skulle kritiseras? Och även om den kritiken inte är personlig, mÃ¥ste dess existens kännas som en extra tyngd i sorgen. Räknade de med alla Ã¥sikter, räknade de med allt tyckande?

Och vad händer imorgon? När medias strÃ¥lkastare slocknar? När “alla andra” Ã¥tergÃ¥r till sina vanliga liv. Och ingenting har egentligen hänt sen idag, för Englas familj, förutom ett offentligt avsked.

Jag kan tänka mig att alla människors engagemang i sökandet, deltagande i sorgen, och medias bevakning, har varit som ett stöd för Englas familj. Alla, i och med medias bevakning, tycks vara med. Men imorgon finns inte den illusionen mer.

Jag tycker begravningen är makaber. Jag tycker det är makabert att göra en liten flicka som råkat ut för en tragisk händelse till en symbol. Borde hon inte ha rätt att bli ihågkommen som den lilla tjej hon var istället för som offret för en galen mans handlingar? För det är så alla som inte kände Engla, och det är faktiskt de allra flesta, kommer att komma ihåg henne.

Imorgon försvinner en stor del av det upplevda stödet för Englas familj. Det stödet som medias bevakning stÃ¥tt för, som kulminerar med begravningen. Det som Ã¥terstÃ¥r är kanske debatt. Avknoppade debatter om vad som är offentligt och vad som är privat. Och vem som ska och kan ta ansvar i sÃ¥’na frÃ¥gor.

Jag undrar i alla fall hur det blir imorgon … undrar om nÃ¥gon mer undrat det.

Läs även andra bloggares åsikter om Engla, begravning, media, public service

Jag gillar färger förstås, färger är extremt viktiga. Och bra för karriären. Men jag trivdes inte riktigt med den nya trilogens utseende i alla fall. Så nu rensar jag och gör om. Till ännu nyare. Det är bara det att det blev lite mycket rensat. Alla länkar, formatteringar och bilder försvann från förstasidan, man får lov att klicka på inläggen för att se det. Det ska jag göra om, för folk är i allmänhet lite lata (axiom) och vill nog läsa på en gång, om de öht ska läsa. Och tänk om jag lägger in en häftig bild, som i detta inlägg, och så missar man den, för att man inte klickar in sig i inlägget?! Det vore ju tråkigt!

Och skulle det nu vara sÃ¥ att man ser bild, formattering och länkar ibland, och ibland inte, och att inlägget verkar helt icke överensstämmande med verkligheten … dÃ¥ beror det pÃ¥ att restaureringen pÃ¥gÃ¥r. Det är ungefär som att man flyttar täckpappen när man mÃ¥lar, ibland är den här, ibland där.

Att ha förmåga att tänka och resonera logiskt är inte ekvivalent med frånvaro av emotionell förmåga. Om man inte inser det, har man definitivt frånvaro av logisk förmåga. Men fråvaron av den insikten implicerar inte heller emotionell förmåga.

Logiskt.

I går var det blogglunch på Kin Long i Malmö. hakank var där, liksom Åsa, Tommy, David, Ctail, Henrik och jag. Det var trevligt, som vanligt.

Henrik kommer nog att lägga upp en bild av bloggpostern som vi åstadkom, så jag nöjer mig med en symbolisk bild av de kreativa, färgrika, deltagarna. Ovan.

En massa ämnen avhandlades givetvis, endel bloggrelaterat. Jag minns att flera stycken av oss driver flera bloggar, själv kom jag pÃ¥ tre under tiden, och sen en till, men det är ju faktiskt ytterligare en. Mer ämnesspecifika än denna. Jag minns att hakank lovade en länk om föräldraskap och spelteori som jag är väldigt nyfiken pÃ¥. Endel prat om trollerier och om att vara nu avhandlades, och sÃ¥ slängde Ctail ur sig den intressanta frÃ¥gan “Skulle du läsa din egen blogg?“. Och jag mÃ¥ste själv förvÃ¥nat svara … hm, kanske inte. Kanske beror det pÃ¥ att endel är mer skrivare än läsare, som vi var inne pÃ¥ som en förklaring. Det jag läser är ganska annorlunda mot det jag skriver. Det är som att det sker nÃ¥gon slags transformation och filtrering mellan att läsa om Besselfunktioner och de inlägg jag vanligen skriver. En funktion av nÃ¥got slag …

I alla fall fick frÃ¥gan, eller snarare mitt eget svar, mig att bestämma mig för att jag tänker skriva om mer sammanhÃ¥llna ämnen, som … matematik. Eller nÃ¥’t annat. Vi fÃ¥r se.

Maten var förresten god. Och vi pratade om excel endel. Databaser nämndes minns jag. Lite sökmotoroptimering, google och page rank hann också avhandlas. Liksom hur man läser bloggar och hur många man läser. Ofta eller sällan. Eller periodvis.

På den sju timmar långa resan hem började jag läsa Gör det nu - svart bälte i vardagseffektivitet. Så nästa bloggträffsreferat kommer bli ett under av effektiv exakthet!

Läs även andra bloggares åsikter om bloggträff, Malmö, Kin Long, en massa olika ämnen