Var ska barnen vara?
lördag 15 mars, 2008 klockan 4:13 av thebe |På SvD pågår debatt om vem som ska ta hand om barnen, om vad man ska, bör och inte bör göra. Som om det finns ett sätt som är rätt som passar alla. En mamma skriver att hon ammade sitt barn tills barnet var 3,5 år gammalt. Nu är barnet 18 och trygg och stark. Och det är ju jättebra. Men det är inget bevis för att amningen gjorde det.
Någon annan säger att deras barn sovit med föräldrarna sen de föddes. Nu går de i skolan. De har inte skrikit en enda natt. Eftersom de aldrig sovit själva vet man inte om de skulle skrikit då eller inte.
Det klagas på kvinnor som vill göra karriär. Det dräller av antaganden och gissningar. Och alla framför sina egna exempel som bevis och motivering för sin åsikt. Självklart. Varför skulle de inte göra det?
Men, jag undrar … vilken är poängen med att försöka få alla att amma sina barn tills de är 3,5 år, bara för att man själv gjort det? Mammor som inte ammat 3,5 år och ändå har harmoniska barn, är de undantag? Varför kan man inte inse att alla människor är olika. Ingen är stöpt i samma form, olika sätt passar olika konstellationer av människor.
Det är som att säga att alla människor borde ha samma yrke, och samma intressen i livet! Det är det antagligen ingen som tycker. Så varför måste vårt sätt att ta hand om våra barn vara likriktat? Varför får folk för sig att alla barn behöver behandlas på samma sätt? Är inte det att ha liten respekt för barnen, att inte se dem som individer med olika behov? Om man har respekt för människor inser man att alla är olika, barn också, och behöver olika saker. Och vem har förutsättningar att förstå det bäst, om inte barnens föräldrar?
Självklart finns det människor som behandlar sina barn illa, människor som själva är psykiskt begränsade och sjuka, men de flesta människor vill sina barn väl och handlar därefter, även om det inte är på samma sätt som någon annan skulle ha gjort.
Håller helt med. Jag blir lite less på det där tjatet om att man ska amma i 3,5 år. Varför i hela friden ska man göra det? En 3,5-åring kan och ska ju äta vanlig mat. I ett land där det är ont om mat kan man ju förstå att mammorna rekommenderas att amma så länge det bara går, men varför skulle svenska mammor göra det? Närhet kan man ge ändå och hur gör folk som inte kan amma för att de inte har någon mjölk?
Att barn måste få kärlek och bli berörda låter ju hur vettigt som helst! Men att just MAMMAN måste ge denna kärlek låter ganska gammeldags. Ungefär som fröknarna på dagis sa att man måste dricka mjölk annars blir man sjuk eller äta rött kött (jag åt rött kött för första gången när 7 år gammal och har bättre fysik än de flesta). Jag var allergisk mot mammas mjölk, blev med andra ord inte ammad över huvudtaget. Trots det mår jag psykiskt bra idag, jag har inga som helst kriminella anlag. Kanske lite rebellisk, men fritänkande ser jag som nått positivt. Bara att observera adopterade människor som mår hur bra som helst idag, men spenderade sina första år på ett barnhem. Själv känner jag tre adopterade individer som spenderade sina första år på barnhem i bl.a. Thailand och Vietnamn, som fungerar både i samhället i sej själva. Så nää. Det där snacket med att just mamman måste ta hand om barnet de första åren är nog bara ”hitte på” från de som är rädda för förändring och vill hålla kvar till gamla seder. Psykologer som påstår detsamma kanske borde basera sin fakta på observationer där inte bara disfunktionella föräldrar med samhällsdiskfunktionella barn observeras! Tycker man ska lämna mammor som vill göra karriär i fred. Ge stöd till dom istället, vi strävar väl endå efter ett jämställt Sverige?
Jag har inte haft fysisk möjlighet att amma någon längre tid. Eftersom vi föräldrar därför står på samma ”planhalva” ser jag att vår dotter trivs minst lika bra hos min man. Eftersom jag har haft en tveksam uppväxt där anknytningen inte har fungerat, skulle jag vilja hävda att min man är bättre för min dotter.
Jag tror att det är viktigt att ha tid för sina barn, att lyssna och bekräfta barnen. Att inte låta TV, dator, tvätt, städning ta över kontakten. Att vara avslappnad med sina barn, att våga vara nära. Dagis eller inte dagis? Eftersom jag personligen varit hos många olika dagmammor kan jag inte säga att det varit bättre. Rörigt hemma och ostabil dagverksamhet.
Visst är det viktigt med närvarande föräldrar, båda på heltid är naturligtvis inte att rekommendera. Att båda gå ner lite om möjligt är väl det mest naturliga, och strunta sedan i köpet av platt-TV, fjällsemestern, Thailandresan…